Book of Common Prayer
När bäste vännen förråder dig
1-2 Lyssna till min bön, Gud! Göm dig inte när jag ropar till dig! Hör mig, Herre!
3 Lyssna till mig! Jag suckar och gråter under min börda. Sorgen lämnar mig ingen ro.
4 Mina fiender väsnas och hotar mig med döden. De förtrycker mig och tänker döda mig. Deras raseri och hat vänder sig mot mig för att uppsluka mig.
5 Jag plågas svårt i mitt inre, och dödsångesten griper mig.
6 Skräck och fasa gastkramar mig. Jag darrar och är rädd för vad som ska hända mig.
7 Tänk om jag hade vingar som duvan, så att jag kunde flyga bort och finna en viloplats.
8 Jag skulle flyga till öknarna långt borta och stanna där.
9 Jag skulle skynda mig att söka skydd undan denna storm.
10 Herre, låt mina fiender börja gräla sinsemellan, så att de inte kan göra sig förstådda längre.
11 Fastän de håller vakt på murarna dag och natt har ondskan och oärligheten förskansat sig i staden.
12 Våldet har tagit överhanden och på gatorna hotar och bedrar man varandra.
13 Om det hade varit en fiende som hånat mig, hade jag kunnat stå ut med det. Då kunde jag ha glömt det och flytt.
14 Men det var du, min vän och följeslagare.
15 Vilken gemenskap vi hade, och vad mycket intressant vi samtalade om när vi vandrade till Herrens tempel!
16 Låt döden utan varning ta mina fiender i deras krafts dagar, för synden härskar i deras hem, och de är förgiftade i sina hjärtan.
17 Men jag vill ropa till Herren, så att han kan frälsa mig, och det kommer han att göra!
18 Jag vill be till honom både morgon, middag och kväll och jag vill klaga högt inför honom, och han ska lyssna till mig.
19 Han ger mig lugn och ro. När mina fiender anfaller mig, hur många de än är, kommer ändå inget att hända mig.
20 Gud själv, han som har regerat i evigheter, kommer inte att bli dem svaret skyldig! De vägrar ju att ändra sig och har ingen som helst respekt för honom.
21 Min vän, som jag litade på, förrådde mig. Han bröt sina löften.
22 Hans ord var hala som olja, men hans hjärta var fyllt av stridslust. I hans vackra och inställsamma ord fanns dolkar gömda!
23 Lämna dina bekymmer till Herren! Han ska bära dem. Han tillåter inte de gudfruktiga att snubbla eller falla.
24 Han ska störta ner de ogudaktiga i gravens djup. Mördare och lögnare ska ryckas bort redan innan de nått sina bästa år. Men jag litar på dig, Herre.
Gud, ditt tempel ligger i ruiner
74 Gud, varför har du förkastat oss för evigt? Varför är du vred på oss som lever som får på dina egna ängar?
2 Kom ihåg att vi är ditt folk, som du i gamla tider befriade från slaveri och gjorde till din egendom! Du utvalde Jerusalem som ditt hem på jorden!
3 Vandra genom de fruktansvärda ruinerna i staden och se hur fienden har ödelagt ditt tempel!
4 Där har de vrålat ut sitt segerrop och ställt upp sina avgudar som tecken på sin seger.
5-6 Allt ligger i spillror och liknar en skog som skövlats. De kom med sina hammare och yxor och vandaliserade och slog sönder de dyrbara träpanelerna.
7 De satte eld på templet, så att det brann ner till grunden. Ditt tempel, Herre, där vi tillbad dig!
8 Låt oss utplåna varje spår av Gud, sa de, och gick genom hela landet och brände ner alla gudstjänsthus där vi hade tillbett dig.
9-10 Det finns inget kvar som visar att vi är ditt folk. Profeterna är borta. Vem kan säga när allt detta kommer att sluta? Hur länge, Gud, kommer du att tillåta våra fiender att håna dig? Ska de för all framtid få dra ditt namn i smutsen?
11 Varför griper du inte in? Varför står du med händerna i kors? Nej, höj din starka hand och visa din makt!
12 Gud, sedan urminnes tid har du varit vår kung. Du har ofta räddat landet.
13-14 Med din styrka delade du Röda havet. Du krossade sjöodjurets huvud, och dess kropp gav du som mat åt ökenstammarna!
15 På din befallning rann källorna upp för att ge vatten åt ditt folk, för att sedan låta starka strömmar torka ut.
16 Du skapade dag och natt, och månen, stjärnorna och solen tillhör dig.
17 Hela världen är i dina händer. Du skapade också sommaren och vintern.
18 Men se, Herre, hur fienderna hånskrattar åt dig. Se hur oförskämda de är då de hädar ditt namn.
19 Herre, fräls oss! Utlämna inte ditt folk åt dessa rovdjur, för du vet hur hjälplösa vi är.
20 Kom ihåg ditt löfte! Landet är fyllt av mörker, och våldet breder ut sig till varje hörn.
21 Herre, låt inte ditt nertrampade folk ständigt förolämpas! Ge de fattiga och behövande orsak att prisa ditt namn!
22 Res dig, Gud, och försvara oss inför våra fiender. Kom ihåg de förolämpningar dessa upprorsmakare har vräkt ur sig mot dig dag efter dag.
23 Ha inte överseende med dina fienders skrik och smädelser som bara blir värre och värre.
5 Herren säger: Förbannelse vilar över den man som litar på människor och vänder sig bort från Herren.
6 Han är som en torr buske i öknen, utan hopp för framtiden. Han bor på saltslätten, i den torra ödemarken, och har inte längre någon lycka att vänta i livet.
7 Men välsignad är den man som litar på Herren och har honom som sitt hopp och sin tillflykt.
8 Han är som ett träd, planterat utmed flodstranden med sina rötter djupt nere i vattnet. Ett sådant träd skadas inte av hetta eller far illa av månaders torka. Dess löv är alltid gröna, och det kan alltid bära ljuvlig frukt.
9 En människa är det mest bedrägliga och fördärvade som finns. Ingen kan riktigt fatta hur ond hon är.
10 Det är bara Herren som vet det. Han genomskådar allas hjärtan och ser människans djupaste motiv, så att han kan ge var och en lön efter vad han förtjänar.
14 Herre, bara du kan bota mig, det är bara du som kan frälsa, och därför är det bara dig jag prisar.
15 Människor hånar mig och säger: Vad är det för Herrens ord du håller på och talar om? Varför slår inte dina hotelser in, om de verkligen kommer från Gud?
16 Herre, jag vill inte att folket ska gå under. Det är din plan och inte min. Det är ditt budskap jag har gett dem och inte mitt eget. Jag vill inte att de ska gå under.
17 Herre, överge mig inte nu! Du är mitt enda hopp.
Var glada och positiva
4 Kära kristna bröder, jag älskar er och längtar efter att få träffa er, för ni är min glädje och belöningen för allt mitt arbete. Mina älskade vänner, fortsätt att vara trogna Herren.
2 Så vill jag be Euodia och Syntyche om en sak. Försök nu att med Herrens hjälp sluta upp att gräla med varandra. Bli vänner igen!
3 Och jag ber dig, min käre medarbetare, att hjälpa dessa kvinnor, för de har arbetat sida vid sida med mig och förkunnat de goda nyheterna för andra. De har också arbetat tillsammans med Clemens och mina övriga medarbetare som har sina namn skrivna i livets bok.
4 Var alltid fyllda av glädje i Herren! Jag säger det om igen: Var glada!
5 Låt alla se att ni är osjälviska och omtänksamma i allt ni gör! Kom ihåg att Herren kommer snart!
6 Oroa er inte för någonting, utan be till Gud om allt. Tala om för honom vad ni behöver, och glöm inte att tacka honom.
7 Då kommer Guds frid, som är långt underbarare än vad vi kan förstå, att ge era tankar och ert sinne ro och skydd genom tron på Jesus Kristus.
8 Låt mig säga en sak till innan jag slutar detta brev. Inrikta era tankar på det som är sant, gott och rätt. Tänk på det som är rent och värt att älska, och se på det fina och goda hos andra människor. Tänk på allt som ärar Gud och var glad över det.
9 Fortsätt att i praktisk handling omsätta allt vad ni har lärt av mig och sett mig göra. Då ska fridens Gud vara med er.
Tack för gåvan
10 Jag är glad och tacksam till Herren för att ni hjälper mig än en gång. Jag vet att ni alltid har varit ivriga att skicka mig vad ni har kunnat, men på sistone har ni ju inte haft någon möjlighet till det.
11 Jag kan fördenskull inte säga att det har gått någon större nöd på mig, för jag har lärt mig att vara lycklig med vad jag har.
12 Jag kan konsten att leva på nästan ingenting, och jag vet hur det är att leva när man har allt. Jag har lärt mig hemligheten att vara nöjd i alla situationer, vare sig jag är mätt eller hungrig, vare sig jag har mer än jag behöver eller saknar allt.
13 Jag kan göra allt som Gud ber mig om, tack vare Kristus, som ger mig styrka och kraft.
27 Nu känner jag stor ångest. Men jag kan ju inte be: 'Far, rädda mig från det som ligger framför mig'? Nej, det är ju därför jag har kommit.
28 Far, låt ditt namn bli upphöjt och ärat!Då hördes en röst från himlen som sa: Jag har redan låtit det ske, och genom din död ska jag låta det ske igen.
29 När folket hörde rösten trodde några av dem att det var åskan, medan andra menade att en ängel hade talat till honom.
30 Sedan sa Jesus till dem: Rösten hördes för er skull, inte för min.
31 Tiden för världens dom är nu inne. Det är dags för Satan, världens furste, att bli utkastad.
32 Och när jag har lyfts upp på korset ska jag dra alla till mig.
33 Han sa detta för att göra klart för dem hur han skulle dö.
34 Dö, undrade folket. Vi trodde att Messias skulle leva i evighet och aldrig dö. Varför säger du att han ska dö? Vilken Messias talar du egentligen om?
35 Jesus svarade: Mitt ljus ska lysa för er ännu en liten tid. Vandra i det medan ni kan, och gå dit ni vill gå innan mörkret kommer för då är det för sent att hitta vägen.
36 Använd er av ljuset medan det finns. Då kommer ni att bli ljusbärare. Sedan Jesus hade sagt detta gick han bort och gömde sig för dem.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®