Revised Common Lectionary (Complementary)
Gud låter sin godhet flöda över
1-2 Gud, vi kommer inför dig i stilla tillbedjan på berget Sion för att uppfylla vårt löfte.
3 Eftersom du svarar på bön, kommer alla människor till dig.
4 Du förlåter oss de synder som ständigt plågar oss.
5 Lyckliga är de som du har utvalt till att bo nära dig i ditt heliga tempel. Där ska du välsigna oss med allt det goda från ditt hus.
6 Med väldiga gärningar och med stor makt kommer du att försvara oss mot våra fiender. Gud, du som frälser oss, du är en tillflykt för jordens alla folk, även för dem som bor i avlägsna länder.
7 Med din oerhörda styrka har du format bergen.
8 Du stillar det stormande havet och låter dess vågor lägga sig. Också de upproriska folken får du att tiga.
9 Det du gör förvånar alla jordens innevånare. Från öster till väster jublar man inför dig.
10 Du vattnar jorden för att göra den bördig. Guds floder torkar aldrig ut! Därför får ditt folk stora och rika skördar.
11 Du vattnar de upplöjda fälten och regnskurar mjukar upp den torra jorden så att säden kan gro.
12-13 På grund av din godhet skänker du oss rika skördar. Till och med i vildmarken finns gröna, saftiga ängar, och från höjderna hörs glädjerop.
14 På ängarna trängs fårhjordar, och i dalarna växer säden. Hela världen sjunger och ropar av glädje!
En fruktansvärd hagelstorm
13 Sedan sa Herren till Mose: Gå upp tidigt i morgon bitti och säg till Farao: 'Herren, hebreernas Gud, säger: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst,
14 annars ska jag sända en plåga som verkligen ska bevisa för både dig och dina tjänare och allt folk i Egypten att det inte finns någon på hela jorden som är som jag.
15 Jag hade kunnat döda er alla,
16 men jag gjorde det inte, för jag ville visa dig och hela jorden min väldiga kraft.
17 Men du tror fortfarande att du är så mäktig att du kan trotsa min makt och vägra att släppa mitt folk.
18 Nåväl, i morgon vid den här tiden ska jag sända en väldig hagelstorm över hela landet, en storm vars like man aldrig sett sedan Egypten grundades.
19 Se nu till att du får in din boskap från fälten, för varje man och varje djur som finns ute kommer att dö av haglet.'
20 De egyptier som blev skrämda av denna hotelse, hämtade sin boskap och sina tjänare från fälten,
21 men de som inte brydde sig om Herrens ord lämnade dem kvar ute på ängarna.
22 Då sa Herren till Mose: Sträck din hand mot himlen, så ska hagel komma över hela landet, över människor, djur och växtlighet.
23 När Mose lyfte handen sände Herren hagel och ett fruktansvärt åskväder.
24 Det går inte ens att beskriva vad som hände. Aldrig tidigare i Egyptens historia hade det förekommit en sådan storm.
25 Hela Egypten lades i ruiner. Allt som fanns ute på fälten, både människor och djur, dödades. Träd slogs sönder och skörden förstördes.
26 Den enda plats i landet där det inte haglade den dagen var Gosen, där Israels folk bodde.
27 Farao skickade då bud efter Mose och Aron: Nu äntligen inser jag att det är mitt fel, bekände han. Det är Herren som har rätt, och jag och mitt folk har handlat orätt hela tiden.
28 Bed till Gud att han låter detta hagel upphöra, så ska jag låta er gå på en gång.
29 Ja, sa Mose. Så snart jag har lämnat staden ska jag räcka ut mina händer mot Herren, och då ska åskvädret och haglet sluta. Detta ska bevisa för dig att det är Herren som har makt över hela jorden,
30 men ändå kommer varken du eller dina tjänare att lyda Herren.
31 Allt lin och allt korn slogs ner och blev förstört, för kornet hade gått i ax, och linet stod i blom,
32 men vetet blev inte förstört, eftersom det ännu inte hade kommit upp ur jorden.
33 Mose lämnade Farao, gick ut ur staden och lyfte sina händer mot himlen. Åska, hagel och regn upphörde omedelbart.
34 När Farao såg det syndade både han och hans tjänare på nytt genom att envist vägra göra vad de hade lovat.
35 Faraos hjärta var fortfarande hårt, och han släppte inte folket, precis som Herren tidigare hade sagt till Mose.
39 När det ljusnat märkte de att de inte kände igen kusten. De såg en bukt med en sandstrand och undrade om de kunde gå in mellan klipporna och driva upp på stranden.
40 De beslöt till slut att göra ett försök. De kapade ankarna och lämnade dem i havet, sänkte ner rodret, hissade förseglet och satte kurs mot stranden.
41 Men skeppet hamnade på en sandbank och blev stående på grund. Fören satt fast och samtidigt utsattes aktern för de våldsamma vågorna, så att den började brytas sönder.
42 Soldaterna rådde då den befälhavande officeren att döda fångarna, så att ingen skulle simma i land och fly.
43 Men Julius ville rädda Paulus och vägrade därför att låta dem göra det. Sedan befallde han alla som kunde simma att hoppa överbord och försöka att ta sig i land,
44 och resten av dem att rädda sig på plankor från det sönderbrutna skeppet. På det sättet lyckades alla ta sig upp på stranden.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®