Revised Common Lectionary (Complementary)
En lovsång för Guds godhet
107 Tacka Herren för att han är god mot oss, och för att hans kärlek aldrig upphör.
2 Har Herren befriat dig? Tala då om det! Berätta för andra att han har räddat dig ur dina fienders våld!
3 Han har fört de fångna tillbaka från jordens alla hörn,
23 Åter andra seglade på haven med gods och varor.
24 Där upplevde de Guds makt och blev vittnen till det han gjorde.
25 Han kallade på stormvindarna, och vågorna började gå höga.
26 Fartygen reste sig mot skyn och störtade sedan mot djupen bland de virvlande vågorna. Sjömännen vred sig av skräck,
27 och de raglade som berusade för de såg inte längre någon utväg.
28 Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem.
29 Han lugnade stormen och stillade vågorna.
30 De gladde sig över att det äntligen hade blivit lugnt, och Gud förde dem till den hamn dit de ville.
31 O, tänk om dessa människor bara ville prisa Herren för hans kärlek och för allt underbart han gjort!
32 Låt dem prisa honom och upphöja honom när folket samlas, och låt dem lova honom inför folkets ledare.
21 Alla lyssnade till mig på den tiden, uppskattade mina råd och väntade på mina synpunkter.
22 När jag hade sagt mitt hade ingen något att tillägga, för man var alltid nöjd med mina råd.
23 Man längtade efter att höra min åsikt, som man längtar efter regn under torrtiden, och drack törstigt in varje ord.
24 När de var nedstämda log jag mot dem, och det gav dem nytt mod.
25 Jag talade om för dem vad de skulle göra och visade dem till rätta. Jag var som en kung bland sina trupper och som en tröstare för dem som sörjde.
30 Men i dag hånas jag av unga män, vars fäder jag inte skulle ha satt högre än mina fårhundar.
2 Vad har jag för nytta av deras styrka när de saknar livskraft?
3 De är märkta av hunger och har drivits ut i öknar och vildmarker.
4 Där ute lever de av gräs och rötter,
5 utstötta från samhällets gemenskap som tjuvar.
6 Nu bor de i klyftor och grottor i bergen.
7 De strövar som djur bland buskarna och tränger sig samman i snåren för att få skydd.
8 De har drivits ut ur landet, namnlösa och utan någonstans att bo.
9 Deras söner är det som nu hånar mig och gör mig till åtlöje!
10 De föraktar mig och vill inte komma i närheten av mig, och de drar sig inte för att spotta mig i ansiktet.
11 Nu när Gud har gjort mig försvarslös, som en pilbåge utan bågsträng, passar de på att förödmjuka mig.
12 De attackerar mig och lägger fällor för mig.
13 De hindrar mig på vägen och lyckas utan hjälp från andra.
14 De kommer över mig från alla håll. De rusar på mig när jag är värnlös, och hela min tillvaro ligger i ruiner.
15 Numera lever jag i skräck, utan värdighet och trygghet.
Paulus fortsätter mot Jerusalem
21 Sedan vi skilts från de äldste i Efesos seglade vi direkt till Kos. Nästa dag nådde vi Rhodos och fortsatte därifrån till Patara.
2 Där gick vi ombord på en båt som skulle gå till den syriska provinsen Fenikien.
3 Vi siktade Cypern, passerade ön på vänster sida och kom till Tyros i Syrien, där skeppet lossade lasten.
4 Vi gick i land och fann de troende där och stannade hos dem en vecka. De kristna där profeterade genom den helige Ande och varnade Paulus för att fortsätta till Jerusalem.
5 När vi i slutet av veckan återvände till skeppet gick hela församlingen, även kvinnor och barn, till stranden tillsammans med oss. Där bad vi och sa adjö till varandra.
6 Sedan gick vi ombord, och de återvände hem.
7 Nästa uppehåll gjorde vi i Ptolemais. Där hälsade vi på de troende, men stannade bara en dag.
8 Sedan fortsatte vi till Caesarea, där vi bodde hemma hos evangelisten Filippos, en av de sju första diakonerna.
9 Han hade fyra ogifta döttrar som alla hade profetians gåva.
10 Under besöket där, som varade flera dagar, kom en man från Judeen
11 för att träffa oss. Han hette Agabos och var profet. Han tog Paulus bälte, band sina egna fötter och händer med det och sa: Den helige Ande säger: 'Så ska ägaren till detta bälte bindas av judarna i Jerusalem och överlämnas till romarna.'
12 När vi hörde detta bad vi allesammans Paulus, både de troende på platsen och hans reskamrater, att han inte skulle fortsätta till Jerusalem.
13 Men han sa: Varför gråter ni? Ni krossar mitt hjärta! Jag är beredd att inte bara hamna i fängelse i Jerusalem, utan också att dö för Herren Jesu skull.
14 Det var tydligt att han inte brydde sig om våra råd, så vi gav upp och sa: Låt din vilja ske, Herre.
15 Efter några dagar gjorde vi oss klara och fortsatte till Jerusalem.
16 Några lärjungar från Caesarea följde med oss, och när vi kom fram fick vi bo hos Mnason. Han kom från början från Cypern och var en av de första som kom till tro.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®