Revised Common Lectionary (Complementary)

I livsfara

143 Herre, hör min bön! Svara när jag ropar till dig, för du håller dina löften.

² Ställ mig inte inför rätta, för ingen är oskyldig i dina ögon.

³ Mina fiender förföljde mig och tog mig till fånga. De har slagit ner mig till marken och de tvingar mig att ligga i mörker, precis som de som ligger i graven.

⁴ Därför har jag förlorat allt mitt hopp och är förlamad av skräck.

⁵ Jag minns de fantastiska under som du gjorde förr.

⁶ Jag sträcker mig mot dig, ja, jag längtar efter dig precis som ett förtorkat land törstar efter regn.

⁷ Kom snart, Herre, och svara mig, för jag blir alltmer deprimerad. Vänd dig inte bort från mig, för då kommer jag att dö.

⁸ Påminn mig varje morgon om din godhet, för jag litar på dig. Visa mig den väg jag ska gå! Jag behöver dig!

⁹ Rädda mig från mina fiender! Herre, jag flyr till dig, för det är bara hos dig som jag kan gömma mig.

¹⁰ Hjälp mig att leva som du vill, för du är min Gud. Låt din gode Ande leda mig på rätta vägar.

¹¹ Herre, stå vid ditt ord. Det kommer att ge ditt namn ära. Led mig ut ur alla svårigheter.

¹² Eftersom du är kärleksfull och god mot mig, ber jag dig att utplåna alla mina fiender och döda alla som tänker skada mig, för jag är din tjänare.

Elia uppväcker en liten pojke

¹⁷ Men så en dag blev kvinnans son sjuk. Han blev allt sämre och till slut dog han.

¹⁸ Du gudsman, vad är det du har gjort mot mig? ropade hon förtvivlat. Har du kommit för att straffa mig för mina synder genom att döda min son?

¹⁹ Kom hit med honom, svarade Elia. Han tog pojkens kropp från henne och bar upp den i övre våningen till rummet där han bodde. Han lade pojken på sin säng

²⁰ och ropade till Herren: Herre, min Gud, varför har du dödat sonen till denna änka, som jag bor hos?

²¹ Sedan sträckte han ut sig över barnet tre gånger och ropade till Herren: Herre, min Gud, låt honom få liv igen!

²² Herren hörde Elias bön, och pojken fick liv på nytt.

²³ Elia tog med sig honom ner igen och lämnade honom till modern.Titta! Han lever! sa han leende.

²⁴ Hon såg på sin son och sa glatt: Nu är jag övertygad om att du är en profet och att det du säger kommer från Herren!

⁷ På söndagen samlades vi för att fira Herrens måltid, och Paulus talade Herrens ord. Och eftersom han skulle resa nästa dag, talade han ända till midnatt.

⁸ Rummet på övre våningen, där vi var samlade, var upplyst av många fladdrande oljelampor.

⁹ En ung man som hette Eutychos somnade när Paulus talade så länge. Han satt på fönsterbrädan och föll ner från tredje våningen och slog ihjäl sig.

^10-12 Paulus sprang då ner och tog honom i sina armar: Oroa er inte, sa han, han kommer att klara sig! Och det gjorde han! En känsla av både respekt och glädje fyllde alla de närvarande. De gick sedan allesammans tillbaka upp och åt Herrens måltid tillsammans. Sedan fortsatte Paulus att tala ytterligare en stund, och det hann bli morgon innan han slutligen lämnade dem.