Revised Common Lectionary (Complementary)

Befriad från synd och skuld

^1-2 Vilken lycka för dem som fått sin skuld förlåten! Vilken glädje när synderna plånas ut! Vilken befrielse det blir för dem som har bekänt sina synder och fått dem utplånade av Gud.

³ Det fanns en period i mitt liv, när jag ville hålla det hemligt vilken syndare jag var. Men min oärlighet gjorde mig olycklig, och varje dag blev en missräkning.

⁴ Både dag och natt straffade du mig. Min livskraft torkade upp som vatten en varm sommardag.

⁵ Till slut bekände jag alla mina synder för dig. Jag ville inte längre tiga med allt orätt jag gjort. Jag sa för mig själv: Jag ska bekänna allt inför Herren.Och du förlät mig verkligen, och all min skuld försvann.

⁶ Därför ska alla som tror bekänna sina synder inför Gud, medan det ännu är tid att få förlåtelse. Då kommer domen inte att drabba dem.

⁷ Hos dig känner jag mig säker, och du tillåter inte att ångest och nöd griper tag i mig. Därför sjunger jag högt om din frälsning.

⁸ Du sa till mig: Jag vill undervisa dig och leda dig på den väg du ska gå. Jag ska ge dig råd och jag ska följa dig med min blick.

⁹ Var därför inte som hästar eller åsnor, som måste ha betsel i munnen för att hålla sig på vägen!

¹⁰ Många sorger drabbar ogudaktiga människor, men en bestående kärlek omger dem som litar på Herren.

¹¹ Ni som tillhör Herren, var glada och jubla högt. Gud lyssnar till er. Sjung av glädje.

De tio buden på nya stentavlor

34 Herren sa till Mose: Hugg ut två stentavlor, likadana som de förra. Sedan ska jag på nytt skriva de ord som fanns på tavlorna du slog sönder.

² Gör dig klar att i morgon bitti komma upp på berget Sinai och möta mig där på toppen av berget.

³ Ingen får gå med dig, och ingen får heller vara någonstans på berget. Låt inte heller era hjordar gå och beta i närheten av berget.

⁴ Mose högg ut två stentavlor, lika de första han haft, och steg tidigt på morgonen upp på berget Sinai, som Herren hade sagt till honom, och han hade tavlorna med sig.

⁵ Då steg Herren ner i molnpelaren och ställde sig bredvid honom och gick förbi honom och ropade ut sitt namn.

⁶ Jag är Herren, den nådefulle och barmhärtige Guden, ropade han, som inte lätt blir vred men är stor i kärlek och sanning.

⁷ Jag, Herren, bevisar min trofasta kärlek till tusentals människor genom att förlåta deras synder, men jag låter inte den skyldige slippa straffet utan utkräver det av syndarens barn och barnbarn ända ner till tredje och fjärde generation.

⁸ Mose föll då ner inför Herrens ansikte och tillbad

⁹ och sa: Om det är sant att jag funnit nåd inför dina ögon, Herre, gå då med oss till löfteslandet. Ja, det är ett motspänstigt och envist folk, men förlåt oss våra synder och missgärningar och ta emot oss som dina egna.

²⁷ Och Herren sa till Mose: Skriv ner dessa lagar som jag har gett dig, för de är villkoren för mitt avtal med dig och med Israel.

²⁸ Mose stannade på berget hos Herren i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och han varken åt eller drack under den tiden. Medan han var där skrev Gud ner förbundet, de tio budorden, på stentavlorna.

Se inte ner på andra

¹⁰ Se till att ni inte föraktar ett enda av dessa små barn. För jag säger er att deras änglar har alltid tillträde till min Far i himlen.

¹¹ Människosonen, kom för att frälsa de förlorade.

¹² Vad gör en man som har hundra får när ett har gått vilse? Lämnar han inte de nittionio andra och går ut bland bergen för att söka efter det som sprungit bort?

¹³ Och när han äntligen finner det gläder han sig inte mer över det än över de nittionio andra som är trygga därhemma!

¹⁴ På samma sätt vill inte min Far att någon enda av dessa små går förlorad.