Old/New Testament

David slår ammoniterna

19 En tid härefter dog Nahas, ammoniternas kung, och hans son blev kung efter honom. ² Då sade David: "Jag vill visa godhet mot Hanun, Nahas son, eftersom hans far visade mig godhet." Och David skickade sändebud för att trösta honom i sorgen efter hans far.

När Davids tjänare kom till ammoniternas land, till Hanun, för att trösta honom, ³ sade ammoniternas furstar till Hanun: "Tror du att David sänder tröstare till dig för att visa att han hedrar din far? Nej, det är för att utforska och fördärva och bespeja landet som hans tjänare har kommit till dig."

⁴ Hanun grep då Davids tjänare och rakade dem och skar av deras kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och skickade så i väg dem. ⁵ Och man kom och berättade för David om männen. Han sände då några för att möta dem, ty männen var mycket förnedrade. Kungen lät säga: "Stanna i Jeriko, till dess ert skägg har vuxit ut. Kom sedan tillbaka."

⁶ Då ammoniterna insåg att de hade gjort sig förhatliga för David, sände Hanun och Ammons barn 1 000 talenter silver för att leja vagnar och ryttare från Aram-Naharajim, från Aram-Maaka och från Soba. ⁷ De lejde 32 000 vagnar samt hjälp av kungen i Maaka med hans folk. Dessa kom och slog läger framför Medeba. Ammoniterna kom också från sina städer för att strida.

⁸ När David hörde detta, sände han i väg Joab med hela hären, de tappraste krigarna. ⁹ Och ammoniterna drog ut och ställde upp sig till strid vid ingången till staden. Men de kungar som hade kommit dit gick i ställning för sig själva på fältet.

¹⁰ Joab såg att han hade fiender både framför sig och bakom sig. Han valde då ut en del av Israels bästa manskap och ställde upp dem mot arameerna. ¹¹ Resten av hären överlämnade han åt sin bror Abisaj och de gick i ställning mot ammoniterna. ¹² Han sade: "Om arameerna blir mig för starka, skall du komma till min hjälp, och om Ammons barn blir dig för starka, skall jag hjälpa dig. ¹³ Var modig! Låt oss strida tappert för vårt folk och för vår Guds städer. Herren må göra vad han finner vara bäst."

¹⁴ Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot arameerna, och de flydde för honom. ¹⁵ När ammoniterna såg att arameerna tog till flykten, flydde också de för hans bror Abisaj och begav sig in i staden. Och Joab kom till Jerusalem.

¹⁶ Då arameerna såg att de hade blivit slagna av Israel, sände de bud efter de arameer som bodde på andra sidan floden. De ryckte ut anförda av Sofak, Hadadezers befälhavare. ¹⁷ När David fick veta detta, samlade han hela Israel och gick över Jordan, och då han kom fram till dem, gick han i ställning mot dem. Då David hade ställt upp sig i slagordning mot arameerna, gav sig dessa i strid med honom. ¹⁸ Men arameerna flydde för Israel, och David dödade av arameerna manskapet på 7 000 vagnar, liksom 40 000 man fotfolk. Befälhavaren Sofak dödade han också. ¹⁹ När Hadadezers tjänare såg att de hade blivit besegrade av israeliterna, slöt de fred med David och blev hans tjänare. Efter detta ville arameerna inte längre hjälpa ammoniterna.

Rabba belägras och erövras

20 Följande år, vid den tid då kungarna brukade dra ut i fält, tågade Joab ut med krigshären och härjade i ammoniternas land och kom till Rabba och belägrade det, medan David stannade kvar i Jerusalem. Joab intog Rabba och förstörde det. ² David tog kronan från huvudet på deras kung. Den visade sig väga en talent guld och den var prydd med dyrbara stenar, och man satte den på Davids huvud. Och det byte han förde ut ur staden var mycket stort. ³ Folket därinne förde han ut och satte dem i arbete med sågar, järnhackor och yxor. Så gjorde David med ammoniternas alla städer. Sedan vände David med allt folket tillbaka till Jerusalem.

Strider med filisteerna

⁴ Därefter uppstod en strid med filisteerna vid Gezer. Husatiten Sibbekaj slog ner Sippaj, en av rafaeernas ättlingar. På så sätt blev de kuvade.

⁵ Ännu en gång blev det strid med filisteerna. Elhanan, Jairs son, slog då ner Lachmi, gatiten Goliats bror, som hade ett spjut med ett skaft som liknade en vävbom.

⁶ Sedan blev det återigen en strid vid Gat. Där var en reslig man som hade sex fingrar och sex tår, tillsammans tjugofyra. Han var också en ättling till rafaeerna. ⁷ När han smädade Israel blev han dödad av Jonatan, son till Simea, Davids bror.

⁸ Dessa var ättlingar till rafaeerna i Gat. De föll för Davids och hans tjänares hand.

Davids folkräkning

21 Men Satan trädde upp mot Israel och uppeggade David till att räkna Israel. ² Då sade David till Joab och till folkets befälhavare: "Gå och räkna Israel, från Beer-Sheba till Dan, och ge mig besked så att jag får veta hur många de är."

³ Joab svarade: "Må Herren föröka sitt folk hundrafalt. Min herre och konung, är de inte alla min herres tjänare? Varför begär då min herre sådant? Varför skulle man dra skuld över Israel genom detta?" ⁴ Men kungens ord stod fast mot Joab, och Joab gav sig iväg och for omkring i hela Israel och kom sedan tillbaka till Jerusalem. ⁵ Joab meddelade David resultatet av folkräkningen: I Israel fanns tillsammans 1 100 000 män som kunde dra svärd, och i Juda fanns 470 000 män som kunde dra svärd. ⁶ Men Levi och Benjamin hade han inte räknat tillsammans med de andra, ty Joab fann kungens befallning avskyvärd.

⁷ Det som hade skett misshagade Gud och han straffade Israel. ⁸ Då sade David till Gud: "Jag har syndat svårt genom det jag har gjort. Men förlåt nu din tjänares missgärning, för jag har handlat mycket dåraktigt."

⁹ Och Herren talade till Davids siare Gad och sade: ¹⁰ "Gå och säg till David: Så säger Herren: Tre ting förelägger jag dig. Välj ett av dem, som jag skall göra mot dig."

¹¹ Då gick Gad in till David och sade till honom: "Så säger Herren: ¹² Välj vilket du vill: antingen hungersnöd i tre år eller förödelse i tre månader genom dina motståndare utan att du kan komma undan dina fienders svärd, eller Herrens svärd med pest i landet under tre dagar då Herrens ängel sprider fördärv inom hela Israels område. Bestäm nu vilket svar jag skall ge honom som har sänt mig."

¹³ David svarade Gad: "Jag är i stor vånda. Men låt mig falla i Herrens hand, för hans barmhärtighet är mycket stor. I människors hand vill jag inte falla."

¹⁴ Herren sände då pest i Israel, så att 70 000 personer av Israel dog. ¹⁵ Gud sände en ängel mot Jerusalem för att ödelägga det. Men när denne höll på med ödeläggelsen såg Herren det och ångrade det onda, och han sade till ängeln, Fördärvaren: "Det är nog, drag tillbaka din hand." Herrens ängel stod då vid jebusiten Ornans tröskplats.

¹⁶ David lyfte blicken och fick se Herrens ängel stå mellan jorden och himlen med draget svärd i sin hand, utsträckt över Jerusalem. Då föll han och de äldste, klädda i säcktyg, ner på sina ansikten. ¹⁷ Och David sade till Gud: "Var det inte jag som befallde att folket skulle räknas? Det är jag som har syndat och gjort det som är ont. Men dessa, min hjord, vad har de gjort? Herre, min Gud, låt din hand vända sig mot mig och min fars hus men inte mot ditt folk, så att det blir plågat."

¹⁸ Herrens ängel befallde Gad att säga till David att han skulle gå och resa ett altare åt Herren på jebusiten Ornans tröskplats. ¹⁹ Och David gick på grund av det ord som Gad hade talat i Herrens namn. ²⁰ När Ornan vände sig om, såg han ängeln. Hans fyra söner som var med honom gömde sig. Ornan höll på att tröska vete ²¹ när David kom till honom. Han såg upp och fick då se David och gick ut från tröskplatsen och föll ner till marken på sitt ansikte för David. ²² David sade till Ornan: "Ge mig den plats där du tröskar din säd, så att jag kan bygga ett altare åt Herren där. Ge mig den mot full betalning så att plågan upphör bland folket."

²³ Då sade Ornan till David: "Tag den, och må min herre konungen göra vad han finner för gott. Se, jag ger dig boskapen till brännoffer och tröskvagnarna till ved och vetet till matoffer. Alltsammans ger jag dig."

²⁴ Men kung David svarade Ornan: "Nej, jag vill köpa det mot full betalning. Jag vill inte åt Herren bära fram det som är ditt och offra brännoffer som jag har fått för intet." ²⁵ David gav Ornan sexhundra siklar guld i full vikt för platsen. ²⁶ Där byggde David ett altare åt Herren och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. Han ropade till Herren och han svarade honom med eld från himlen på brännoffersaltaret.

²⁷ På Herrens befallning stack ängeln tillbaka sitt svärd i skidan. ²⁸ När David i den stunden såg att Herren hade bönhört honom på jebusiten Ornans tröskplats, frambar han där sitt offer. ²⁹ Herrens tabernakel, som Mose hade låtit göra i öknen, stod tillsammans med brännoffersaltaret vid den tiden på offerhöjden i Gibeon. ³⁰ David vågade dock inte komma inför Guds ansikte för att söka honom. Så förfärad var han för Herrens ängels svärd.

8 ¹ och Jesus gick ut till Oljeberget. ² Tidigt på morgonen kom han tillbaka till tempelplatsen. Allt folket samlades omkring honom, och han satte sig ner och undervisade dem. ³ Då kom de skriftlärda och fariseerna fram till honom med en kvinna som hade gripits för äktenskapsbrott. De ställde henne mitt framför sig ⁴ och sade: "Mästare, den här kvinnan greps på bar gärning, när hon begick äktenskapsbrott. ⁵ I lagen^[a] har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger då du?" ⁶ Detta sade de för att snärja honom och ha något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och skrev med fingret på marken. ⁷ När de stod kvar och frågade honom, reste han sig och sade: "Den som är utan synd må kasta första stenen på henne." ⁸ Och han böjde sig ner igen och skrev på marken. ⁹ När de hörde detta gick de därifrån, den ene efter den andre, de äldste först, och han blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där. ¹⁰ Jesus reste sig upp och sade till henne: "Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?" ¹¹ Hon svarade: "Nej, Herre, ingen." Då sade Jesus: "Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!"

Jesus är världens ljus

¹² Jesus talade åter till dem och sade: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus." ¹³ Fariseerna sade till honom: "Du vittnar om dig själv. Ditt vittnesbörd är inte giltigt." ¹⁴ Jesus svarade: "Även om jag vittnar om mig själv, är mitt vittnesbörd giltigt, eftersom jag vet varifrån jag har kommit och vart jag går. Ni vet inte varifrån jag kommer eller vart jag går. ¹⁵ Ni dömer på människors vis. Jag dömer ingen. ¹⁶ Och även om jag dömer är min dom rättvis, eftersom jag inte är ensam, utan Fadern som har sänt mig är med mig. ¹⁷ Också i er egen lag står det skrivet att vad två människor vittnar är giltigt.^{[b] 18} Jag är den som vittnar om mig själv. Om mig vittnar även Fadern som har sänt mig." ¹⁹ Då frågade de: "Var är din Fader?" Jesus svarade: "Ni känner varken mig eller min Fader. Om ni kände mig, skulle ni också känna min Fader." ²⁰ Dessa ord talade han vid offerkistan, när han undervisade på tempelplatsen. Men ingen grep honom, eftersom hans stund ännu inte hade kommit.

²¹ Än en gång sade Jesus till dem: "Jag går bort, och ni kommer att söka efter mig, men ni kommer att dö i er synd. Dit jag går kan ni inte komma." ²² Då sade judarna: "Tänker han ta sitt liv, eftersom han säger: Dit jag går kan ni inte komma?" ²³ Han sade till dem: "Ni är nerifrån, jag är ovanifrån. Ni är av den här världen, jag är inte av den här världen. ²⁴ Därför sade jag till er att ni kommer att dö i era synder. Ty om ni inte tror att Jag Är,^[c] skall ni dö i era synder." ²⁵ De frågade: "Vem är du då?" Jesus svarade: "Begynnelsen, något som jag också har sagt er. ²⁶ Mycket har jag att säga om er och döma er för. Han som har sänt mig är trovärdig, och det jag har hört av honom förkunnar jag för världen." ²⁷ De förstod inte att han talade till dem om Fadern.