Old/New Testament
Nabots vingård
21 Därefter hände följande. Jisreeliten Nabot hade en vingård i Jisreel vid sidan om det palats som tillhörde Ahab, kungen i Samaria. 2 Ahab talade med Nabot och sade: "Ge mig din vingård. Jag vill göra den till en köksträdgård åt mig, eftersom den ligger så nära mitt hus. Jag skall ge dig en bättre vingård i stället, eller om du hellre vill det, ger jag dig pengar för den." 3 Men Nabot svarade Ahab: "Må Herren låta det vara fjärran från mig att jag skulle ge dig vad jag fått i arv från mina fäder." 4 Då gick Ahab hem till sitt, missmodig och arg på grund av det svar jisreeliten Nabot hade givit honom, när han sade: "Jag vill inte ge dig vad jag fått i arv från mina fäder." Ahab lade sig på sin säng och vände bort ansiktet och åt ingenting.
5 Då kom hans hustru Isebel in till honom och frågade: "Varför är du så dyster till sinnes och varför äter du ingenting?" 6 Han svarade: "Jag talade med jisreeliten Nabot och sade till honom: Låt mig få din vingård för pengar, eller om du vill skall jag ge dig en annan vingård i stället. Men han svarade: Jag vill inte ge dig min vingård." 7 Då sade hans hustru Isebel till honom: "Är det du som regerar över Israel? Stig upp och ät och var glad. Jag skall skaffa dig jisreeliten Nabots vingård."
8 Därefter skrev hon brev i Ahabs namn och satte sigill under med hans signetring och sände breven till de äldsta och de förnämsta i Nabots stad, som bodde där tillsammans med honom. 9 Så här skrev hon i breven: "Utlys en fasta och låt Nabot sitta längst fram bland folket. 10 Låt sedan två onda män sätta sig mitt emot honom och låt dem vittna mot honom och säga: Du har förbannat Gud och kungen. För sedan ut honom och stena honom till döds."
11 De äldste och de förnämsta männen som bodde i hans stad gjorde som Isebel hade befallt dem, just som det var skrivet i de brev hon sänt till dem. 12 De utlyste en fasta och lät Nabot sitta längst fram bland folket. 13 De båda onda männen kom och satte sig mitt emot honom, och dessa onda män vittnade mot Nabot inför folket och sade: "Nabot har förbannat Gud och kungen." Då förde man honom ut ur staden och stenade honom till döds. 14 Därefter sände de bud till Isebel och lät säga: "Nabot har stenats till döds."
15 Så snart Isebel hörde att Nabot var stenad till döds, sade hon till Ahab: "Stig upp och tag över jisreeliten Nabots vingård, som han vägrade att låta dig få för pengar. Nabot lever inte längre, han är död." 16 Så snart Ahab hörde att Nabot var död, reste han sig och begav sig ner till jisreeliten Nabots vingård för att ta den i besittning.
Elias strafftal mot Ahab
17 Men Herrens ord kom till tisbiten Elia. Han sade: 18 "Stå upp och gå ner och möt Ahab, Israels kung, som bor i Samaria. Du träffar honom i Nabots vingård, dit han har gått ner för att ta den i besittning. 19 Och du skall säga till honom: Så säger Herren: Har du redan hunnit både mörda och ta arvet i besittning? Därefter skall du säga till honom: Så säger Herren: På samma ställe som hundarna har slickat Nabots blod, skall hundarna slicka också ditt blod."
20 Ahab sade till Elia: "Så du har funnit mig, du min fiende?" Han svarade: "Ja, jag har funnit dig. Eftersom du har sålt dig till att göra det som är ont i Herrens ögon, 21 skall jag också låta det som är ont komma över dig och sopa bort dig, och av Ahabs hus skall jag utrota alla av mankön, både slavar och fria i Israel. 22 Jag skall göra med ditt hus, som jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus och som jag gjorde med Bashas, Ahias sons, hus, därför att du har väckt min vrede och kommit Israel att synda. 23 Också om Isebel har Herren talat och sagt: Hundarna skall äta upp Isebel vid Jisreels murar.[a] 24 Den av Ahabs hus som dör i staden skall hundarna äta upp, och den som dör ute på marken skall himlens fåglar äta upp."
25 - Det har aldrig funnits någon som Ahab, han som sålde sig till att göra det som var ont i Herrens ögon, när hans hustru Isebel eggade honom till det. 26 Mycket avskyvärt gjorde han, när han följde de eländiga avgudarna, alldeles som amoreerna hade gjort, de som Herren fördrev för Israels barn. -
27 När Ahab hörde det Elia sade, rev han sönder sina kläder och svepte säcktyg om sig och fastade. Han låg klädd i säcktyg och gick tyst omkring. 28 Då kom Herrens ord till tisbiten Elia. Han sade: 29 "Har du sett, hur Ahab ödmjukar sig inför mig? Därför att han ödmjukar sig inför mig, skall jag inte låta olyckan komma i hans tid. Först i hans sons tid skall jag låta olyckan komma över hans hus."
Mika profeterar mot Ahab
22 I tre år hade de ro, utan krig mellan Aram och Israel. 2 Men under det tredje året for Josafat, Juda kung, ner till Israels kung.
3 Och Israels kung sade till sina tjänare: "Ni vet ju att Ramot i Gilead tillhör oss. Ändå sitter vi här lugnt och tar det inte ifrån kungen i Aram." 4 Han frågade Josafat: "Vill du dra ut med mig för att belägra Ramot i Gilead?" Josafat svarade Israels kung: "Jag som du, mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar!" 5 Men Josafat sade till Israels kung: "Fråga dock först Herren om detta!"
6 Då samlade Israels kung profeterna, omkring fyrahundra män, och frågade dem: "Skall jag dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det, eller skall jag låta bli?" De svarade: "Drag dit upp. Herren skall ge det i konungens hand." 7 Men Josafat sade: "Finns det inte längre någon Herrens profet här, så att vi kan fråga genom honom?" 8 Israels kung svarade Josafat: "Här finns ännu en man, Mika, Jimlas son. Genom honom kan vi fråga Herren. Men jag hatar honom, för han profeterar aldrig lycka åt mig utan bara olycka." Josafat sade: "Konungen skall inte säga så." 9 Då kallade Israels kung till sig en hovman och sade: "Hämta genast hit Mika, Jimlas son."
10 Israels kung och Josafat, Juda kung, satt nu var och en på sin tron på en tröskplats vid ingången till Samarias port klädda i sina skrudar, medan alla profeterna profeterade inför dem. 11 Sidkia, Kenaanas son gjorde sig horn av järn och sade: "Så säger Herren: Med dessa skall du stånga arameerna, så att de förgörs." 12 Alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: "Drag upp mot Ramot i Gilead, så skall du ha framgång. Herren skall ge det i konungens hand."
13 Budbäraren som hade gått för att hämta Mika sade till honom: "Hör på! Profeterna lovar med en mun lycka åt kungen. Låt det du säger stämma överens med vad de har sagt och lova också du lycka." 14 Men Mika svarade: "Så sant Herren lever, det Herren talar till mig skall jag säga honom."
15 När han kom till kungen, frågade kungen honom: "Mika, skall vi dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det, eller skall vi låta bli?" Han svarade honom: "Drag dit upp, så skall du ha framgång. Herren skall ge det i konungens hand." 16 Men kungen sade till honom: "Hur många gånger skall jag behöva ta ed av dig att du bara skall tala sanning till mig i Herrens namn?" 17 Då sade han: "Jag såg hela Israel skingrat på bergen, som får utan herde. Och Herren sade: Dessa har inte någon herre. Låt dem vända tillbaka hem i frid, var och en till sitt." 18 Då sade Israels kung till Josafat: "Sade jag inte till dig att han aldrig profeterar lycka åt mig, utan bara olycka?"
19 Mika sade: "Hör alltså Herrens ord: Jag såg Herren sitta på sin tron och himlens hela härskara stod hos honom på hans högra sida och på hans vänstra. 20 Och Herren sade: Vem vill locka Ahab att dra upp mot Ramot i Gilead, så att han stupar där? Den ene sade si och den andre så. 21 Då kom en ande fram och ställde sig inför Herren och sade: Jag skall locka honom till det. Herren frågade honom: Hur då? 22 Han svarade: Jag skall gå ut och bli en lögnens ande i alla hans profeters mun. Då sade Herren: Försök locka honom till det, och du skall också lyckas. Gå ut och gör så! 23 Och se, nu har Herren lagt en lögnens ande i alla dessa dina profeters mun, och Herren har beslutat att olycka skall drabba dig."
24 Då gick Sidkia, Kenaanas son fram och gav Mika ett slag på kinden och sade: "På vilken väg har då Herrens Ande gått bort från mig för att tala till dig?" 25 Mika svarade: "Du skall få se det den dag när du måste springa från rum till rum för att gömma dig."
26 Men Israels kung sade: "Tag Mika och för honom tillbaka till Amon, stadens överste, och till Joas, konungasonen, 27 och säg: Så säger konungen: Sätt honom i fängelse och låt honom leva på vatten och bröd, till dess jag kommer välbehållen tillbaka." 28 Mika svarade: "Om du kommer välbehållen tillbaka, har Herren inte talat genom mig." Och han tillade: "Hör detta, alla ni folk."
Ahab dör
29 Så drog Israels kung och Josafat, Juda kung, upp mot Ramot i Gilead. 30 Och Israels kung sade till Josafat: "Jag skall dra ut i striden förklädd, men klä dig du i dina egna kläder." Så förklädde sig Israels kung, när han drog ut i striden. 31 Men kungen i Aram hade givit en befallning åt de trettiotvå befälhavarna över vagnarna och sagt: "Ni skall inte ge er i strid med någon, vare sig liten eller stor, utan bara med Israels kung." 32 När befälen över vagnarna fick se Josafat, tänkte de: "Det där är säkert Israels kung", och vände sig därför till anfall mot honom. Då gav Josafat upp ett rop. 33 Så snart befälen över vagnarna märkte att det inte var Israels kung, vände de om och lät honom vara.
34 Men en man, som spände sin båge och sköt på måfå, träffade Israels kung i en fog på rustningen. Då sade kungen till föraren av vagnen: "Vänd vagnen och för mig ut ur hären, för jag är sårad." 35 Striden blev den dagen allt häftigare, och kungen stod upprätt i sin vagn, vänd mot arameerna. Men på kvällen gav han upp andan. Blodet från såret hade runnit ner i vagnen. 36 Vid solnedgången gick ett rop genom hären: "Var och en till sin stad igen! Var och en till sitt land igen!"
37 Så dog kungen och fördes till Samaria, och man begravde honom där. 38 När man sköljde vagnen i dammen i Samaria, slickade hundarna hans blod, och skökorna badade i det - så som Herren hade sagt.
39 Vad som mer finns att säga om Ahab och om allt vad han gjorde, om elfenbenshuset som han byggde och om alla de städer han byggde, det är skrivet i Israels kungars krönika.
40 Ahab gick till vila hos sina fäder, och hans son Ahasja blev kung efter honom.
Josafat kung i Juda
41 Josafat, Asas son, blev kung över Juda i Ahabs, Israels kungs, fjärde regeringsår.[b] 42 Trettiofem år gammal var Josafat, när han blev kung, och han regerade tjugofem år[c] i Jerusalem. Hans mor hette Asuba och var dotter till Silhi. 43 Han vandrade i allt på sin fader Asas väg och vek inte av från den. Han gjorde nämligen det som var rätt i Herrens ögon. 44 Men offerhöjderna avskaffades inte, utan folket fortsatte att offra och tända offereld på höjderna. 45 Och Josafat höll fred med Israels kung.
46 Vad som mer finns att säga om Josafat, om de mäktiga gärningar han utförde och om hans krig, det är skrivet i Juda kungars krönika. 47 Han utrotade också ur landet den manliga tempelprostitution som fanns kvar sedan hans fader Asas tid.
48 I Edom fanns då ingen kung, utan en ståthållare regerade där.
49 Josafat hade låtit bygga Tarsisskepp, som skulle gå till Ofir för att hämta guld. Men de kom aldrig i väg, ty de led skeppsbrott vid Esjon-Geber. 50 Då sade Ahasja, Ahabs son, till Josafat: "Låt mitt folk fara med ditt folk på skeppen." Men Josafat ville inte.
51 Josafat gick till vila hos sina fäder och blev begravd hos sina fäder i sin fader Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom.
Ahasja kung i Israel
52 Ahasja, Ahabs son, blev kung över Israel i Samaria i Josafats, Juda kungs, sjuttonde regeringsår, och han regerade över Israel i två år.[d]
53 Han gjorde det som var ont i Herrens ögon och vandrade på sin fars och sin mors väg och på Nebats son Jerobeams väg, han som hade kommit Israel att synda. 54 Och Ahasja tjänade Baal och tillbad honom och uppväckte Herrens, Israels Guds, vrede alldeles som hans far hade gjort.
Jesus korsfästes
26 När de förde bort honom, grep de en man som kom från landet, Simon från Cyrene. På honom lade de korset, för att han skulle bära det efter Jesus. 27 En stor folkmassa följde honom, bland dem många kvinnor som sörjde och grät över honom. 28 Då vände Jesus sig om och sade till dem: "Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, utan gråt över er själva och era barn. 29 Ty det kommer en tid då man skall säga: Saliga är de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött, och de bröst som inte har gett di. 30 Då skall man säga till bergen: Fall över oss, och till höjderna: Dölj oss! 31 Ty om man gör så med det friska trädet, vad skall då inte ske med det torra?"
32 Två andra brottslingar[a] fördes också ut för att avrättas tillsammans med honom. 33 Och när de kom till den plats som kallas Huvudskallen, korsfäste de honom och brottslingarna där, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra. 34 Men Jesus sade: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör."[b] Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem. 35 Folket stod där och såg på. Men medlemmarna i Stora rådet hånade honom och sade: "Andra har han hjälpt. Nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den Utvalde." 36 Även soldaterna gick fram och hånade honom. De räckte honom surt vin 37 och sade: "Om du är judarnas konung, så hjälp dig själv." 38 Över honom fanns det också ett anslag: "Detta är judarnas konung." 39 En av brottslingarna som var upphängda där skymfade honom och sade: "Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss!" 40 Men den andre tillrättavisade honom och sade: "Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom? 41 Vår dom är rättvis. Vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont." 42 Och han sade: "Jesus, tänk på mig, när du kommer till ditt rike." 43 Jesus svarade: "Amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset."
Jesus dör
44 Det var nu omkring sjätte timmen. Då kom över hela landet ett mörker som varade ända till nionde timmen. 45 Solen förmörkades, och förlåten[c] i templet brast mitt itu. 46 Och Jesus ropade med hög röst: "Fader, i dina händer överlämnar jag min ande." [d] Och när han hade sagt detta gav han upp andan.
47 Officeren som såg det som hände, prisade Gud och sade: "Den mannen var verkligen rättfärdig." 48 Allt folket hade samlats för att se på, och de slog sig för bröstet[e] när de såg vad som skedde och vände hem igen. 49 Men alla hans vänner, också de kvinnor som hade följt honom från Galileen, hade stått på avstånd och sett detta.
Jesu begravning
50 Nu fanns där en rådsherre vid namn Josef, en god och rättfärdig man, 51 som inte hade samtyckt till vad de hade beslutat och gjort. Han var från den judiska staden Arimatea, och han väntade på Guds rike. 52 Han gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. 53 Han tog ner den, svepte den i ett linnetyg och lade den i en uthuggen klippgrav, där ännu ingen hade blivit lagd. 54 Det var tillredelsedag, och sabbaten skulle just börja.
55 De kvinnor som hade kommit tillsammans med Jesus från Galileen, följde efter och såg graven och hur hans kropp lades där. 56 Sedan vände de hem och gjorde i ordning välluktande kryddor och oljor. Och på sabbaten var de i stillhet efter lagens bud.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln