Old/New Testament

Herrens dom över Ahasja

1 Efter Ahabs död gjorde Moab uppror mot Israel.

² Ahasja föll ner genom gallret i sin övre sal i Samaria och skadade sig så att han blev sjuk. Då skickade han efter sändebud och sade till dem: "Gå och fråga Baal-Sebub, guden i Ekron, om jag skall bli frisk från denna sjukdom." ³ Men Herrens ängel hade sagt till tisbiten Elia: "Stå upp och gå och möt sändebuden från kungen i Samaria och säg till dem: Är det därför att det inte finns någon Gud i Israel som ni går och frågar Baal-Sebub, guden i Ekron? ⁴ Därför, säger Herren så: Du skall inte komma upp ur den säng där du har lagt dig, ty du måste dö". Och Elia gick.

⁵ När sändebuden kom tillbaka till kungen, frågade han dem: "Varför kommer ni tillbaka?" ⁶ De svarade honom: "En man kom emot oss och sade till oss: Gå tillbaka till kungen som har sänt er och säg till honom: Så säger Herren: Är det därför att det inte finns någon Gud i Israel som du sänder bud för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron? Därför skall du inte komma upp ur den säng där du har lagt dig, ty du måste dö." ⁷ Kungen frågade dem: "Hur såg den mannen ut som kom emot er och talade till er på det sättet?" ⁸ De svarade honom: "Mannen bar en hårmantel och hade en lädergördel om höfterna." Då sade han: "Det var tisbiten Elia."

⁹ Han sände ett befäl med femtio man till Elia. När denne kom upp till honom, där han satt på toppen av berget, sade han till honom: "Du gudsman, kungen befaller dig att komma ner." ¹⁰ Elia svarade befälet: "Om jag är en gudsman skall eld komma ner från himlen och förtära dig och dina femtio man." Då kom eld ner från himlen och förtärde honom och hans femtio man.

¹¹ Ahasja sände till honom ett annat befäl med femtio man. Denne sade till honom: "Du gudsman, så säger kungen: Kom genast ner!" ¹² Elia svarade och sade till dem: "Om jag är en gudsman skall eld komma ner från himlen och förtära dig och dina femtio man." Då kom Guds eld ner från himlen och förtärde honom och hans femtio man.

¹³ Åter sände han i väg ett tredje befäl med femtio man. Denne drog dit upp, och när han kom fram föll han ner på sina knän för Elia och bad honom: "Du gudsman, låt mitt liv och dessa dina femtio tjänares liv vara värt något i dina ögon. ¹⁴ Se, eld har kommit ner från himlen och förtärt de första två befälen med deras femtio man. Men låt nu mitt liv vara värt något i dina ögon." ¹⁵ Herrens ängel sade till Elia: "Gå ner med honom och var inte rädd för honom." Då reste Elia sig och gick med honom ner till kungen. ¹⁶ Han sade till denne: "Så säger Herren: Eftersom du skickade sändebud för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron, som om det inte fanns någon Gud i Israel som du kunde fråga, därför skall du inte komma upp ur den säng som du har lagt dig i, ty du måste dö."

¹⁷ Och Ahasja dog enligt det ord som Herren hade talat genom Elia. Joram blev kung efter honom i Jorams, Josafats sons, Juda kungs, andra regeringsår. Ahasja hade nämligen ingen son.

¹⁸ Vad som mer finns att säga om Ahasja och vad han gjorde, det är skrivet i Israels kungars krönika.

Elias himmelsfärd

2 Vid den tid då Herren ville ta upp Elia till himlen i en stormvind, gick Elia och Elisa från Gilgal. ² Elia sade till Elisa: "Stanna här, för Herren har sänt mig till Betel." Men Elisa svarade: "Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag lämnar dig inte." Och de gick ner till Betel. ³ Då kom profetlärjungarna i Betel ut till Elisa och sade till honom: "Vet du att Herren skall ta din herre ifrån dig i dag, upp över ditt huvud?" Han svarade: "Ja, jag vet. Men var tysta!"

⁴ Elia sade till honom: "Elisa, stanna här, för Herren har sänt mig till Jeriko." Men han svarade: "Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag lämnar dig inte." Och de kom till Jeriko. ⁵ Då gick profetlärjungarna i Jeriko fram till Elisa och sade till honom: "Vet du att Herren skall ta din herre ifrån dig i dag, upp över ditt huvud?"

Han svarade: "Ja, jag vet. Men var tysta!"

⁶ Elia sade till honom: "Stanna här, för Herren har sänt mig till Jordan." Men han svarade: "Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag lämnar dig inte." Och de gick båda vidare. ⁷ Men femtio av profetlärjungarna gick och ställde sig på något avstånd längre bort, medan de båda stod vid Jordan. ⁸ Elia tog sin mantel, vek ihop den och slog på vattnet. Då delade detta sig åt båda sidor och de gick bägge igenom på torr mark. ⁹ När de hade kommit över sade Elia till Elisa: "Bed mig om vad du vill att jag skall göra för dig, innan jag tas ifrån dig." Elisa sade: "Må en dubbel arvslott av din ande komma över mig."

¹⁰ Han svarade: "Du har bett om något svårt. Men om du ser mig, när jag blir tagen ifrån dig, då kommer det att ske dig så. Annars sker det inte." ¹¹ Medan de gick och samtalade, se, då kom en vagn av eld med hästar av eld och skilde de båda från varandra. Och Elia for i stormvinden upp till himlen. ¹² Elisa såg det och ropade: "Min fader, min fader! Du som för Israel är både vagnar och ryttare!" Sedan såg han honom inte mer. Elisa tog tag i sina kläder och rev dem mitt itu. ¹³ Därefter tog han upp Elias mantel, som hade fallit av denne, och vände tillbaka och ställde sig vid Jordans strand. ¹⁴ Han tog Elias mantel, som hade fallit av denne, och slog på vattnet och sade: "Var är Herren, Elias Gud?" Då nu också Elisa slog på vattnet, delade det sig åt båda sidor, och han gick över.

¹⁵ När de profetlärjungar som var vid Jeriko på något avstånd såg detta, sade de: "Elias ande vilar på Elisa." De gick emot honom och bugade sig till marken för honom. ¹⁶ Och de sade till honom: "Se, bland dina tjänare finns femtio tappra män. Låt dem gå och söka efter din herre. Kanske har Herrens Ande lyft upp honom och kastat honom på något berg eller i någon dal." Men han svarade: "Sänd inte i väg någon." ¹⁷ Men de fortsatte att envist be honom till dess han kände sig besvärad, så han sade: "Skicka i väg dem!" Då sände de i väg de femtio männen, och dessa sökte efter Elia i tre dagar men fann honom inte. ¹⁸ När de sedan kom tillbaka till honom medan han ännu var kvar i Jeriko, sade han till dem: "Sade jag inte till er att ni inte skulle gå?"

Vattnet vid Jeriko

¹⁹ Männen i staden sade till Elisa: "Staden har ett bra läge, som min herre ser, men vattnet är dåligt och jorden bär ingen frukt."

²⁰ Han sade: "Hämta åt mig en ny skål och lägg salt i den." Och de hämtade en sådan åt honom. ²¹ Därefter gick han ut till vattenkällan och kastade salt i den och sade: "Så säger Herren: Jag har nu gjort detta vatten hälsosamt. Det skall inte längre komma död och ofruktsamhet av det." ²² Och vattnet blev hälsosamt och är så än i dag enligt det ord Elisa talade.

Pojkarna vid Betel

²³ Därefter begav han sig upp till Betel. Medan han var på väg dit upp kom en skara småpojkar ut ur staden. De började håna honom och ropade till honom: "Upp med dig, du flintskalle! Upp med dig, du flintskalle!" ²⁴ När han vände sig om och fick se dem, förbannade han dem i Herrens namn. Då kom två björnhonor ut ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av pojkarna. ²⁵ Därifrån gick han till berget Karmel och vände sedan tillbaka till Samaria.

Joram blir kung över Israel

3 Joram, Ahabs son, blev kung över Israel i Samaria i Josafats, Juda kungs, artonde regeringsår och regerade i tolv år.^{[a] 2} Han gjorde det som var ont i Herrens ögon men inte som hans far och mor, ty han skaffade bort den baalsstaty som hans far hade låtit göra. ³ Men han höll fast vid de synder genom vilka Jerobeam, Nebats son, hade kommit Israel att synda. Från dessa avstod han inte.

Krig mot Moab

⁴ Mesa, kungen i Moab, som hade stora fårhjordar, hade i skatt till kungen i Israel betalat 100 000 lamm och ull av 100 000 baggar. ⁵ Men när Ahab var död, gjorde kungen i Moab uppror mot kungen i Israel. ⁶ Då drog kung Joram ut från Samaria och inmönstrade hela Israel. ⁷ Sedan sände han bud till Josafat, kungen i Juda, och lät säga: "Kungen i Moab har gjort uppror mot mig. Vill du gå med mig för att strida mot Moab?" Han svarade: "Ja, jag vill dra dit upp - jag som du, mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar!" ⁸ Han frågade: "Vilken väg skall vi dra dit upp?" Han svarade: "Vägen genom Edoms öken."

⁹ Så drog de ut, kungen i Israel, kungen i Juda och kungen i Edom. Men när de vandrat omkring i sju dagar fanns det inte längre något vatten, varken för hären eller för djuren som de förde med sig. ¹⁰ Då sade Israels kung: "Så olyckligt att Herren skulle kalla samman dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand!" ¹¹ Men Josafat sade: "Finns det ingen Herrens profet här, så att vi kan fråga Herren genom honom?"

Då svarade en av de tjänare som Israels kung hade med sig: "Elisa, Safats son, finns här, han som brukade hälla vatten över Elias händer." ¹² Josafat sade: "Hos honom är Herrens ord." Israels kung och Josafat och Edoms kung gick då ner till honom.

¹³ Men Elisa sade till Israels kung: "Vad har jag med dig att göra? Gå du till din fars profeter och till din mors profeter." Israels kung svarade honom: "Nej, Herren har kallat samman dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand!" ¹⁴ Då sade Elisa: "Så sant Herren Sebaot lever, han som jag tjänar: Om det inte vore för Josafats skull, Juda kung, så skulle jag inte bry mig om dig eller ens se åt dig. ¹⁵ Men hämta nu hit åt mig en man som spelar harpa." Och när harpospelaren spelade kom Herrens hand över honom. ¹⁶ Han sade: "Så säger Herren: Gräv grop vid grop i denna dal. ¹⁷ Ty så säger Herren: Ni skall inte märka någon vind eller se något regn, men ändå skall dalen bli full med vatten, så att både ni själva, er boskap och era övriga djur får att dricka. ¹⁸ Men Herren anser inte detta vara nog, utan han skall också ge Moab i er hand. ¹⁹ Ni skall inta alla befästa städer och alla andra viktiga städer. Ni skall hugga ner alla goda träd och alla vattenkällor skall ni täppa igen. Och all bördig åkermark skall ni fördärva med stenar."

²⁰ Och se, på morgonen, vid den tid då matoffret frambärs, strömmade vatten till från Edomssidan, så att landet fylldes med vatten.

²¹ Hela Moab hade hört att kungarna hade dragit upp för att strida mot dem. Och alla som var i vapenför ålder eller däröver hade kallats samman och stod vid gränsen. ²² När de steg upp tidigt på morgonen och solen lyste på vattnet, såg det ut för moabiterna som om vattnet framför dem var rött som blod. ²³ Då sade de: "Det är blod! Kungarna har säkert kommit i strid och dödat varandra. Nu till plundring, Moab!"

²⁴ Men när de kom till Israels läger bröt israeliterna fram och slog moabiterna, som flydde för dem. Och de drog in i landet och slog moabiterna. ²⁵ De förstörde städerna och på all bördig åkermark kastade de var och en sin sten till dess den var övertäckt. Alla vattenkällor täppte de till och alla goda träd fällde de. Till slut återstod endast stenarna av Kir Hareset. Slungkastarna omringade staden och besköt den. ²⁶ När Moabs kung såg att han inte kunde stå emot i striden, tog han med sig sjuhundra svärdbeväpnade män för att slå sig igenom till Edoms kung. Men de kunde inte. ²⁷ Då tog han sin förstfödde son, som skulle bli kung efter honom, och offrade honom som brännoffer på muren. En våldsam vrede kom då över Israel som bröt upp och lämnade honom i fred och vände tillbaka till sitt land igen.

Jesus uppstår ur graven

24 På den första dagen i veckan gick de tidigt på morgonen till graven med de välluktande kryddor som de hade gjort i ordning. ² De fann att stenen var bortrullad från graven ³ och gick in men fann inte Herren Jesu kropp. ⁴ När de inte visste vad de skulle tro, se, då stod två män i skinande kläder framför dem. ⁵ Kvinnorna blev förskräckta och böjde ansiktet mot marken, men de båda männen sade: "Varför söker ni den levande bland de döda? ⁶ Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galileen. ⁷ Han sade att Människosonen måste utlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen." ⁸ Då kom de ihåg hans ord.

⁹ Och de vände tillbaka från graven och berättade allt detta för de elva och för alla de andra. ¹⁰ Det var Maria från Magdala och Johanna och Jakobs mor Maria. Också de andra kvinnorna som var med dem talade om det för apostlarna. ¹¹ Men det kvinnorna berättade uppfattade dessa som tomt prat, och de trodde inte på dem. ¹² Men Petrus steg upp och sprang till graven, och då han lutade sig in, såg han endast linnebindlarna. Och han gick hem, fylld av förundran över det som hade hänt.

Jesus visar sig för Emmausvandrarna

¹³ Och se, två av dem var just den dagen på väg till en by som heter Emmaus och ligger sextio stadier från Jerusalem. ¹⁴ Och de gick och samtalade med varandra om allt som hade hänt. ¹⁵ När de nu talades vid och överlade, närmade sig Jesus själv och slog följe med dem. ¹⁶ Men deras ögon var slutna, så att de inte kände igen honom. ¹⁷ Han frågade dem: "Vad är det ni samtalar om?" Då stannade de och såg bedrövade ut. ¹⁸ Och den ene som hette Kleopas sade till honom: "Är du den ende främling i Jerusalem som inte vet vad som hänt de här dagarna?" ¹⁹ Han frågade dem: "Vad då?" De svarade: "Det som har hänt Jesus från Nasaret, en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och allt folket. ²⁰ Honom har våra överstepräster och rådsmedlemmar utlämnat till att dömas till döden och låtit korsfästa. ²¹ Men vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel. Till allt detta kommer att han redan har låtit den tredje dagen gå, sedan detta skedde. ²² Och vidare har några kvinnor bland de våra gjort oss uppskakade. De gick tidigt på morgonen till graven ²³ men fann inte hans kropp. Och de kom och berättade att de hade sett en änglasyn och att änglarna hade sagt att han levde. ²⁴ Då gick några av oss till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt, men honom själv såg de inte." ²⁵ Han sade till dem: "Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. ²⁶ Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?" ²⁷ Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.

²⁸ När de närmade sig byn dit de var på väg, verkade det som han ville gå vidare. ²⁹ Men de bad honom ivrigt: "Stanna kvar hos oss! Det blir snart kväll och dagen går mot sitt slut." Då gick han in och stannade hos dem. ³⁰ Och när han låg till bords med dem, tog han brödet, tackade Gud, bröt det och räckte åt dem. ³¹ Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. ³² Och de sade till varandra: "Brann inte våra hjärtan när han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss?" ³³ De bröt genast upp och vände tillbaka till Jerusalem, där de fann de elva och de andra lärjungarna församlade, ³⁴ och dessa sade: "Herren har verkligen uppstått, och han har visat sig för Simon." ³⁵ Och själva berättade de vad som hade hänt på vägen och hur han blev igenkänd av dem när han bröt brödet.