Old/New Testament
51 Så säger Herren: Se, jag skall uppväcka en ödeläggande ande
mot Babel och mot Leb-Kamajs[a] invånare.
2 Jag skall sända skördemän mot Babel,
och de skall rensa bort dess invånare och ödelägga landet.
Från alla sidor skall de komma emot det på olyckans dag.
3 Skyttar skall spänna sina bågar
mot dem som där spänner båge
och mot dem som där bröstar sig i sitt pansar.
Skona inte de unga männen,
förgör hela dess här!
4 Slagna män skall då falla i kaldeernas land
och genomborrade män på deras gator.
5 Ty Israel och Juda är inte änkor
övergivna av sin Gud,
av Herren Sebaot,
fastän deras land är fullt av skuld mot Israels Helige.
6 Fly ut ur Babel!
Var och en må rädda sitt liv,
så att ni inte går under genom dess missgärning.
Ty detta är för Herren en hämndens tid
då han vedergäller Babel vad det har gjort.
7 En gyllene bägare var Babel i Herrens hand,
den gjorde hela jorden drucken.
Av dess vin drack hednafolken,
därför blev de från vettet.
8 Men plötsligt har nu Babel fallit och krossats.
Jämra er över det!
Hämta balsam för dess plåga,
kanske kan det helas.
9 "Vi har försökt att bota Babel,
men det har inte kunnat botas.
Låt oss lämna det och gå var och en till sitt land.
Ty dess straffdom räcker upp till himlen,
den når ända upp till skyarna.
10 Herren har låtit vår rättfärdighet gå fram.
Kom, låt oss berätta i Sion om Herrens, vår Guds, verk."
11 Vässa pilarna, fatta sköldarna!
Herren har uppväckt de mediska kungarnas ande,
hans avsikt är att lägga Babel i ruiner.
Det är Herrens hämnd, hämnden för hans tempel.
12 Res upp ett baner mot Babels murar!
Håll sträng bevakning,
ställ ut vakter,
lägg bakhåll!
Ty Herren har fattat sitt beslut,
och han utför vad han har talat mot Babels invånare.
13 Du som bor vid stora vatten
och är så rik på skatter,
ditt slut har nu kommit,
din girighets mått är fyllt.
14 Herren Sebaot har svurit vid sig själv:
Sannerligen, jag skall fylla dig med människor
så talrika som gräshoppor,
och de skall höja segerrop mot dig.
15 Han har skapat jorden genom sin kraft,
han har grundat världen genom sin vishet,
och genom sitt förstånd har han spänt ut himlen.
16 När han låter sin röst höras
då brusar himlens vatten,
då låter han regnskyar stiga upp från jordens ände.
Han gör blixtar åt regnet
och för vinden ut ur dess förvaringsrum.
17 Alla människor står då som dårar, utan förstånd.
Alla guldsmederna kommer på skam med sina avgudar,
ty deras gjutna gudabilder är bedrägeri,
ingen ande är i dem.
18 Förgänglighet är de, ett verk som väcker åtlöje.
När straffet kommer över dem förgås de.
19 Sådan är inte han som är Jakobs del.
Han är den som har format allt
och sin arvedels stam.
Herren Sebaot är hans namn.
20 Min hammare är du, mitt stridsvapen.
Med dig krossar jag hednafolk,
med dig fördärvar jag riken,
21 med dig krossar jag häst och ryttare,
med dig krossar jag vagn och kusk,
22 med dig krossar jag man och kvinna,
med dig krossar jag gammal och ung,
med dig krossar jag yngling och jungfru
23 med dig krossar jag herden och hans hjord,
med dig krossar jag bonden och hans oxar,
med dig krossar jag ståthållare och styresmän.
24 Men nu skall jag inför era ögon vedergälla Babel och alla Kaldeens invånare för allt det onda som de har gjort mot Sion, säger Herren. 25 Se, jag vänder mig mot dig, du fördärvets berg, säger Herren, du som fördärvar hela jorden, och jag skall sträcka ut min hand mot dig och störta dig ner från klipporna och göra dig till ett förbränt berg, 26 så att man inte från dig skall kunna ta vare sig hörnsten eller grundsten, utan du skall bli en ödemark för alltid, säger Herren.
27 Res upp ett baner på jorden,
blås i horn bland hednafolken,
förbered hednafolk till strid mot det,
båda upp riken mot det,
Ararats, Minnis och Askenas.
Välj ut en härförare mot det,
drag dit upp med hästar som liknar borstiga gräshoppor.
28 Förbered hednafolk till strid mot det:
Mediens kungar, dess ståthållare och alla dess landsfurstar
och hela det land som lyder under deras välde.
29 Då skälver jorden och bävar,
ty Herrens planer mot Babel fullbordas:
att göra Babels land till en ödemark, utan invånare.
30 Babels hjältar upphör att strida,
de sitter stilla i sina fästen.
Deras styrka har försvunnit,
de har blivit som kvinnor.
Man har tänt eld på Babels boningar,
och dess bommar är sönderbrutna.
31 Löpare möter löpare,
den ene budbäraren korsar den andres väg
för att meddela kungen i Babel
att hela hans stad har intagits,
32 att vadställena har erövrats,
att dammarna är uppbrända i eld
och stridsmännen står skräckslagna.
33 Ty så säger Herren Sebaot, Israels Gud:
Dottern Babel är som en tröskplats,
när man just har trampat till den.
Ännu en liten tid, och skördetiden är inne.
34 Han har slukat mig och tillintetgjort mig,
Nebukadressar, kungen i Babel.
Han har gjort mig till ett tomt kärl,
lik en drake har han svalt mig,
han har fyllt sin buk med mina läckerheter
och drivit bort mig.
35 "Må det våld som har drabbat mig och mitt kött
komma över Babel",
säger kvinnan som bor i Sion.
"Må mitt blod komma över Kaldeens invånare",
säger Jerusalem.
36 Därför säger Herren så:
Se, jag skall utföra din sak och utkräva din hämnd.
Jag skall låta Babels hav sina bort och dess brunn torka ut,
37 och Babel skall bli en stenhög,
ett tillhåll för schakaler,
till häpnad och förakt.
Ingen skall bo där.
38 Alla ryter de nu som lejon,
de morrar som lejonungar.
39 Men när de är som mest upptända
skall jag ordna ett gästabud för dem.
Jag skall göra dem druckna så att de jublar,
och så skall de somna in i en evig sömn
och aldrig mer vakna upp, säger Herren.
40 Jag skall föra dem ner till att slaktas som lamm,
som baggar och bockar.
41 Hur har inte Sesak blivit intaget,
det som var hela jordens berömmelse har erövrats!
Hur har inte Babel kommit hednafolken att häpna!
42 Havet steg upp över Babel,
de brusande böljorna täckte över det.
43 Så förvandlades dess städer till en ödemark,
ett torrt land och en öken,
ett land där ingen bor
och där ingen människa går fram.
44 Jag skall straffa Bel i Babel
och dra ut ur hans gap vad han har slukat.
Hednafolken skall inte mer strömma till honom,
också Babels murar skall falla.
45 Drag ut därifrån, mitt folk.
Var och en må rädda sitt liv
undan Herrens brinnande vrede.
46 Var inte försagda i era hjärtan
och frukta inte för de rykten som hörs i landet,
även om ett rykte kommer det ena året
och ett nytt rykte nästa år,
även om våld råder på jorden
och härskare står mot härskare.
47 Ty se, dagar skall komma
då jag skall straffa Babels avgudar
och då hela dess land skall stå med skam
och alla bli slagna därinne.
48 Då skall de jubla över Babel,
himmel och jord och allt som finns där,
ty norrifrån kommer härjarna över det.
säger Herren.
49 På grund av dem som i Israel har dräpts,
måste Babel falla,
så som dräpta över hela jorden
har fallit för Babels skull.
50 Ni som räddat er undan svärdet,
ge er av, stanna inte!
Kom ihåg Herren i fjärran land
och låt Jerusalem vara i era hjärtan!
51 Vi står här med skam, vi blir hånade.
Blygsel täcker vårt ansikte,
ty främlingar har trängt in i
de heliga platserna i Herrens hus.
52 Se, därför skall dagar komma, säger Herren,
då jag skall döma Babels avgudar
och i hela dess land skall slagna män jämra sig.
53 Även om Babel steg upp till himlen
och gjorde sin befästning hög och ointaglig,
så skulle ändå plundrare från mig nå dit,
säger Herren.
54 Klagorop hörs från Babel
och stor förödelse från kaldeernas land.
55 Ty Herren ödelägger Babel
och gör slut på det stora larmet därinne.
Deras vågor brusar som stora vatten,
dånet av dem ljuder högt.
56 Ty över Babel kommer en som ödelägger,
och hjältarna där tas till fånga,
deras bågar bryts sönder.
Herren är en vedergällningens Gud,
han lönar till fullo.
57 Jag skall göra dem druckna,
Babels furstar och visa,
dess ståthållare, styresmän och hjältar.
De skall somna in i en evig sömn
och aldrig mer vakna upp, säger Konungen.
Herren Sebaot är hans namn.
58 Så säger Herren Sebaot:
Babels breda murar skall i grund rivas ner,
och de höga portarna skall brännas upp i eld.
Så mödar sig folken för intet
och folkslagen arbetar sig trötta
för det som blir lågornas rov."
59 Detta är vad profeten Jeremia befallde Seraja, son till Neria, son till Mahaseja, då denne begav sig till Babel med Sidkia, Juda kung, i hans fjärde regeringsår.[b] Seraja var nämligen kvartermästare.
60 Jeremia tecknade upp i en och samma bok all den olycka som skulle komma över Babel, allt detta som nu är skrivet om Babel. 61 Jeremia sade till Seraja: "När du kommer till Babel, se då till att du läser upp allt detta. 62 Och du skall säga: Herre, du har själv talat om denna plats att du vill fördärva den så att ingen mer skall bo här, varken människa eller djur, ty den skall vara en ödemark för all framtid. 63 Och när du har läst upp hela boken, skall du binda en sten vid den och kasta den mitt i floden Eufrat 64 och säga: På samma sätt skall Babel sjunka ner och inte mer komma upp på grund av den olycka som jag skall låta komma över det. Och de skall gå under."
Här slutar Jeremias ord.
Sidkia blir kung i Juda
52 Sidkia var tjugoett år när han blev kung och han regerade elva år[c] i Jerusalem. Hans mor hette Hamital och hon var dotter till Jeremia från Libna.
2 Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, så som Jojakim hade gjort. 3 Det var på grund av Herrens vrede som detta skedde med Jerusalem och Juda till dess han förkastade dem från sitt ansikte. Och Sidkia gjorde uppror mot kungen i Babel. 4 På tionde dagen i den tionde månaden av Sidkias nionde regeringsår kom den babyloniske kungen Nebukadressar med hela sin här till Jerusalem och belägrade staden. De byggde en belägringsmur runt omkring den. 5 Staden var belägrad ända till kung Sidkias elfte regeringsår.
6 Men på nionde dagen i den fjärde månaden[d] var hungersnöden så stor i staden att folket i landet inte hade något att äta. 7 Staden stormades och allt krigsfolket flydde och drog ut ur staden under natten genom porten mellan de båda murarna, den port som ledde till den kungliga trädgården, medan kaldeerna låg runt omkring staden. De tog vägen mot Hedmarken.
8 Men kaldeernas här förföljde kungen och hann upp Sidkia på Jerikos hedmarker, sedan hela hans här hade övergivit honom och skingrats. 9 Kaldeerna grep kungen och förde honom till den babyloniske kungen i Ribla i Hamats land. Där uttalade denne sin dom över honom. 10 Och kungen i Babel lät avrätta Sidkias barn inför hans ögon. Dessutom lät han också avrätta alla Juda furstar i Ribla. 11 På Sidkia själv lät han sticka ut ögonen och lät fängsla honom med kopparkedjor. Kungen i Babel förde honom till Babel och lät honom sitta i fängelse ända till hans dödsdag.
Templet förstörs
12 På tionde dagen i den femte månaden av den babyloniske kungen Nebukadressars nittonde regeringsår kom den babyloniske kungens tjänare Nebusaradan, som var överste för drabanterna, till Jerusalem. 13 Han brände upp Herrens hus och det kungliga palatset. Alla hus i Jerusalem, alla de förnämas hus, brände han upp i eld. 14 Alla murar runt omkring Jerusalem bröts ner av hela den här av kaldeer som översten för drabanterna hade med sig. 15 En del av de fattigaste bland folket och den del av folket som var kvar i staden och de överlöpare som hade gått över till kungen i Babel, liksom den övriga hopen som fanns kvar, dem förde Nebusaradan, översten för drabanterna, bort i fångenskap. 16 Men av de fattigaste i landet lämnade Nebusaradan, översten för drabanterna, kvar några att sköta vingårdarna och åkrarna.
17 Kopparpelarna i Herrens hus, bäckenställen och kopparhavet i Herrens hus slog kaldeerna sönder och förde all kopparn till Babel. 18 Och askkärlen, skovlarna, knivarna och alla kopparkärl som hade använts vid gudstjänsten tog de med sig. 19 Likaså tog översten för drabanterna faten, fyrfaten, offerskålarna, askkärlen, ljusstakarna, de övriga skålarna och bägarna, allt som var av rent guld eller av rent silver. 20 Vad gäller de två pelarna, havet som var ett enda och de tolv kopparoxarna under bäckenställen som kung Salomo hade låtit göra till Herrens hus, så kunde kopparn i alla dessa föremål inte vägas. 21 Vad pelarna angår var den ena pelaren arton alnar hög och en tolv alnar lång tråd mätte omfånget. Den var fyra fingrar tjock och ihålig. 22 Ovanpå den var ett pelarhuvud av koppar, och detta pelarhuvud var fem alnar högt och ett flätverk och granatäpplen fanns på pelarhuvudet runt omkring, allt av koppar. Likadant var det på den andra pelaren också med granatäpplen. 23 Granatäpplena var nittiosex utåt, men tillsammans var granatäpplena på flätverket runt omkring ett hundra.
Juda rikes undergång
24 Översten för drabanterna tog översteprästen Seraja och Sefanja, prästen närmast under honom, likaså de tre som höll vakt vid dörren. 25 Och från staden tog han en hovman, den som var anförare för krigsfolket, och sju av kungens närmaste män som påträffades i staden. Likaså tog han överbefälhavarens skrivare, som brukade skriva ut folket i landet till krigstjänst, och 60 andra män av landets folk som påträffades i staden. 26 Dessa tog Nebusaradan, översten för drabanterna, och förde dem till den babyloniske kungen i Ribla. 27 Och kungen i Babel lät avrätta dem där, i Ribla i Hamats land. Så blev Juda bortfört från sitt land.
28 Antalet av dem som Nebukadressar förde bort var i det sjunde året[e] 3 023 judar 29 och i Nebukadressars artonde regeringsår[f] 832 personer från Jerusalem. 30 I Nebukadressars tjugotredje regeringsår[g] förde Nebusaradan, översten för drabanterna, bort 745 personer. Hela antalet utgjorde 4 600 personer.
Kung Jojakins benådning
31 Men i det trettiosjunde året sedan Jojakin, Juda kung, hade blivit bortförd i fångenskap, i tolfte månaden på tjugofemte dagen i månaden, tog Evil-Merodak, kungen i Babel - samma år han blev kung - Jojakin, Juda kung, till nåder och förde honom ut ur fängelset. 32 Han talade vänligt med honom och gav honom främsta platsen bland de kungar som var hos honom i Babel. 33 Han fick lägga av sin fångdräkt och ständigt äta vid kungens bord så länge han levde. 34 Ett fast underhåll fick han från kungen i Babel, visst för varje dag, ända till sin dödsdag, så länge han levde.
Det gamla förbundets gudstjänst
9 Det första förbundet hade alltså sina föreskrifter för gudstjänsten och sin jordiska helgedom. 2 I tabernaklet inreddes ett främre rum som kallades det heliga. Där stod ljusstaken och bordet med skådebröden. 3 Bakom den andra förlåten fanns ett rum som kallades det allra heligaste. 4 Dit hörde det förgyllda rökelsealtaret[a] och förbundsarken, som på alla sidor var överdragen med guld. I den fanns en guldkruka med mannat, Arons stav som hade grönskat och förbundets tavlor. 5 Ovanpå arken stod härlighetens keruber[b] som överskuggade nådastolen.[c] Men detta skall jag inte nu gå in på i detalj.
6 Så blev det ordnat. I det främre rummet går alltid prästerna in och förrättar sin tjänst. 7 I det andra rummet går endast översteprästen in en gång om året, och då aldrig utan blod, som han bär fram för sina och för folkets oavsiktliga synder. 8 Därmed visar den helige Ande att vägen till det allra heligaste ännu inte har uppenbarats, så länge det främre rummet består. 9 Detta är en bild av den tid som nu är: gåvor och offer frambärs, men de kan inte fullkomligt rena samvetet hos dem som offrar. 10 Liksom när det gäller mat och dryck och olika slags reningar, så är det här fråga om yttre föreskrifter fram till tiden för en bättre ordning.
Kristus som överstepräst
11 Men nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som vi äger.[d] Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen, 12 gick han en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning. 13 Om nu redan blod av bockar och tjurar och askan från en kviga, stänkt på de orena, helgar till yttre renhet, 14 hur mycket mer skall då inte Kristi blod rena våra samveten från döda gärningar, så att vi tjänar den levande Guden. Ty Kristus har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud.
15 Därför är Kristus medlare för ett nytt förbund, för att de kallade skulle få det utlovade eviga arvet, sedan han genom sin död hade friköpt oss från överträdelserna under det första förbundet. 16 Där det finns ett testamente, måste det tillkännages att den som har upprättat det är död. 17 Först när han dör blir testamentet giltigt. Det träder inte i kraft så länge han lever. 18 Därför har inte heller det första förbundet instiftats utan blod. 19 När Mose hade förkunnat alla lagens bud för hela folket, tog han blodet från kalvar och bockar tillsammans med vatten, scharlakansröd ull och isop och stänkte på själva bokrullen och på allt folket. 20 Han sade: Detta är förbundets blod, det förbund som Gud har befallt er att hålla.[e] 21 På samma sätt stänkte Mose blod på tabernaklet och på alla föremål som hörde till gudstjänsten. 22 Så renas enligt lagen nästan allt med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.
23 Alltså måste avbilderna av de himmelska tingen renas med dessa medel, men de himmelska tingen själva renas med bättre offer än de medlen. 24 Ty Kristus gick inte in i en helgedom som är gjord med händer och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull. 25 Inte heller gick han in för att offra sig många gånger, så som översteprästen varje år går in i det allra heligaste med blod som inte är hans eget. 26 I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger alltsedan världens grund blev lagd. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden. 27 Och liksom det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas, 28 så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder,[f] och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln