Old/New Testament
Profetia om Egypten
46 Detta är Herrens ord som kom till Jeremia om hednafolken.
2 Om Egypten.
Angående den egyptiske kungen farao Nekos[a] här som stod vid floden Eufrat nära Karkemish och som blev slagen av Nebukadressar, kungen i Babel, i Jojakims, Josias sons, Juda kungs, fjärde regeringsår.
3 Gör i ordning små och stora sköldar
och ryck fram till strid.
4 Spänn för hästarna, sitt upp på springarna
och ställ upp er med hjälmarna på.
Gör spjuten blanka, kläd er i pansar.
5 Vad ser jag?
De är förfärade, de viker tillbaka,
deras hjältar blir slagna och flyr
utan att vända sig om.
Det är skräck från alla håll,
säger Herren.
6 Inte ens den snabbaste kan fly,
inte ens hjälten kan komma undan.
Norrut, vid floden Eufrat,
där stapplar de och faller.
7 Vem är det som stiger upp som Nilfloden,
likt strömmar av framvällande vatten?
8 Det är Egypten som stiger upp som Nilfloden,
likt strömmar av framvällande vatten.
Han säger: "Jag vill stiga upp och övertäcka landet,
jag vill förstöra städerna och dem som bor i dem."
9 Drag dit upp, ni hästar,
storma fram, ni vagnar.
Drag ut, ni hjältar,
nubier och puteer, rustade med sköldar,
och ludeer, rustade med bågar som de spänner.
10 Detta är Herrens, Herren Sebaots dag,
en hämndens dag då han hämnas på sina motståndare.
Svärdet frossar sig mätt,
det dricker sig rusigt av deras blod.
Ty detta är ett slaktoffer åt Herren, Herren Sebaot
i Nordlandet vid floden Eufrat.
11 Drag upp till Gilead och hämta balsam,
du jungfru, Egyptens dotter.
Men förgäves har du skaffat dig läkemedel i mängd.
Du kan inte helas.
12 Hednafolken har hört om din skam,
och dina klagorop uppfyller jorden,
ty den ene hjälten snavar på den andre
och tillsammans faller de båda.
13 Detta är det ord som Herren talade till profeten Jeremia om att Nebukadressar, kungen i Babel, skulle komma och besegra Egypten:
14 Förkunna i Egypten och låt det höras i Migdol,
ja, låt det höras i Nof och även i Tachpanches,
och säg: "Träd fram och gör dig beredd,
ty svärdet frossar runt omkring dig."
15 Varför är dina hjältar slagna till marken?
De kunde inte hålla stånd,
ty Herren stötte bort dem.
16 Han kom många att vackla,
och de föll, den ene över den andre, och ropade:
"Upp, låt oss vända tillbaka till vårt folk
och till landet där vi föddes,
undan det härjande svärdet."
17 Man ropar där:
"Farao, Egyptens kung, är bara ett buller!
Han har försummat sin tid."
18 Så sant jag lever, säger Konungen -
Herren Sebaot är hans namn.
Som Tabor bland bergen,
som Karmel vid havet skall han komma.
19 Gör er beredda för landsflykt,
ni dotter Egyptens invånare.
Ty Nof skall bli en ödemark
och brännas ner så att ingen kan bo där.
20 En skön kviga är Egypten,
men en broms kommer farande norrifrån.
21 Också legosoldaterna i landet
liknar gödda kalvar,
de vänder alla om.
Alla flyr de, ty de kan inte stå emot.
Deras ofärds dag har kommit över dem,
tiden för deras straff är inne.
22 Hon väser likt en orm som ringlar i väg,
ty med vapenmakt drar de fram,
och med yxor kommer de över henne,
som gällde det att hugga ved.
23 De fäller hennes skog, säger Herren,
ty den är ogenomtränglig.
Fler är de än gräshoppor,
de kan inte räknas.
24 På skam kommer Egyptens dotter,
hon utlämnas åt folket från norr.
25 Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Se, jag skall straffa Amon från No,[b] liksom farao och Egypten med dess gudar och dess kungar, ja, både farao och dem som förlitar sig på honom. 26 Jag skall överlämna dem till de män som står efter deras liv, till den babyloniske kungen Nebukadressar och hans tjänare. Men därefter skall landet bli bebott som i forna dagar, säger Herren.
27 Så frukta inte,
du min tjänare Jakob,
och var inte förskräckt, du Israel,
ty se, jag skall rädda dig ur det avlägsna landet
och dina barn ur deras fångenskaps land.
Jakob skall vända tillbaka och leva i lugn och ro,
och ingen skall förskräcka honom.
28 Frukta inte, du min tjänare Jakob, säger Herren,
ty jag är med dig.
Jag skall göra slut på alla de hednafolk
till vilka jag har drivit dig bort.
Men dig skall jag inte göra slut på,
dock skall jag straffa dig rättvist,
ty helt ostraffad kan jag inte lämna dig.
Profetia om filisteerna
47 Detta är Herrens ord som kom till profeten Jeremia om filisteerna, innan farao hade intagit Gaza:
2 Så säger Herren:
Se, vatten stiger upp från norr
och blir till en flod som svämmar över.
Den översvämmar landet med allt som finns i det,
städerna och dem som bor där inne.
Människorna ropar,
och landets alla invånare jämrar sig.
3 När ljudet hörs av hovslagen från hans hingstar,
när hans vagnar dånar
och när hans hjul bullrar,
då ser sig fäderna inte om efter barnen.
De står maktlösa
4 inför den dag som kommer
då alla filisteer förintas,
då alla de utrotas som är kvar
för att försvara Tyrus och Sidon.
Ty Herren skall förinta filisteerna,
kvarlevan från Kaftors ö.[c]
5 Gazas huvud skall rakas,
det är förbi med Askelon,
med kvarlevan i deras dal.
Hur länge skall du rista märken på dig?
6 O, du Herrens svärd,
när skall du äntligen få ro?
Drag dig in i din skida,
vila och var stilla.
7 Men hur skall det kunna få ro
då Herren har givit sin befallning?
Mot Askelon och mot kustlandet vid havet,
mot dem har han bestämt det.
6 1 Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna i Kristi lära och föras till fullkomlighet. Låt oss inte på nytt lägga grunden med omvändelse från döda gärningar och tro på Gud, 2 med undervisning om reningar[a] och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. 3 Ja, detta vill vi göra, om Gud tillåter. 4 Ty de som en gång tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande 5 och smakat det goda Gudsordet och den kommande världens krafter 6 men sedan avfallit, dem är det omöjligt att föra till ny omvändelse,[b] eftersom de själva på nytt korsfäster Guds Son och öppet hånar honom. 7 Ty en åker som dricker regnet som ofta faller på den och som ger god gröda åt dem som den brukas för, den åkern får välsignelse från Gud. 8 Men bär den törnen och tistlar är den värdelös, och förbannelsen är inte långt borta. Slutet blir att den bränns av.
9 Men när det gäller er, ni älskade, är vi övertygade om det bästa, vad som hör till er frälsning, fastän vi talar på detta sätt. 10 Ty Gud är inte orättvis, så att han glömmer vad ni har gjort och vilken kärlek ni har visat hans namn genom att nu som tidigare tjäna de heliga. 11 Men vi önskar att var och en av er skall visa samma iver att bevara full visshet i hoppet ända till slutet, 12 så att ni inte blir tröga utan följer dem som genom tro och uthållighet får det utlovade arvet.
Guds löfte står fast
13 När Gud gav löftet åt Abraham svor han vid sig själv - han hade ju ingen högre att svära vid. 14 Han sade: Jag skall rikligt välsigna dig och rikligt föröka dig.[c] 15 Så fick Abraham efter tålig väntan vad Gud hade lovat. 16 Människor svär ju vid den som är större än de själva, och eden bekräftar vad de sagt och gör slut på alla deras invändningar. 17 Eftersom Gud ännu klarare ville visa för dem som skulle ärva det som var utlovat, hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han sitt löfte med en ed. 18 Så skulle vi genom två orubbliga uttalanden, i vilka Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har sökt vår tillflykt i att hålla fast vid det hopp vi äger. 19 I detta hopp har vi ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förlåten,[d] 20 dit Jesus för vår skull gick in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln