M’Cheyne Bible Reading Plan
Moses och Mirjams sång till Herren
15 Sedan sjöng Mose och israeliterna denna sång till Herren:
”Jag vill sjunga till Herrens ära,
för högt är han upphöjd.
Han har kastat både häst och ryttare i havet.
2 Herren är min styrka
och min sång, han har blivit min räddning.
Han är min Gud,
och jag vill prisa honom.
Han är min fars Gud.
Jag vill upphöja honom.
3 Herren är en kämpe,
ja, Herren är hans namn.
4 Faraos vagnar och armé
har han kastat i havet.
Faraos ryktbara krigsmän
dränktes i Sävhavets vågor.
5 Vattenmassorna dränkte dem,
de sjönk som stenar i djupet.
6 Din högra hand, Herre,
har en väldig makt.
Din högra hand
krossade fienden.
7 I ditt höga majestät
besegrade du dem
som vände sig mot dig.
Du visade din vrede
och den förtärde dem,
som elden bränner upp gräset.
8 Du blåste på vattnet
och det delade sig.
Vågorna reste sig som murar,
stelnade mitt i havet.
9 Fienden sa:
’Jag ska förfölja dem och hinna upp dem,
jag ska ta byte och fördela det,
jag ska ta hämnd på dem.
Jag ska dra mitt svärd,
min hand ska förgöra dem.’
10 Men du andades på dem,
och havet slog ihop över dem.
De sjönk som bly
i de väldiga vattnen.
11 Vem är som du, Herre,
bland alla gudar?
Vem är så majestätisk och helig?
Vem är så fruktansvärd i härlighet?
Vem gör under som du?
12 Du räckte ut din hand,
och då svalde jorden dem.
13 I din nåd har du lett
det folk du befriade.
Med din makt har du fört det
till din heliga boning.
14 Folken hörde det och darrade.
Filistéerna greps av ångest.
15 Edoms furstar blev förskräckta.
Moabs mäktiga män darrade.
Kanaans invånare smälte ner av fruktan.
16 Skräck och ångest har kommit över dem.
Inför din väldiga arm
stod de förstenade,
medan ditt folk, Herre,
det folk som du har befriat, passerade dem.
17 Du leder dem
och planterar dem på ditt eget berg,
på den plats du gjort till din boning, Herre
– i den helgedom, Herre, som dina händer grundlagt.
18 Herren ska regera i all evighet.”
19 Faraos hästar, vagnar och vagnsförare försökte följa efter genom havet. Men Herren lät havsvattnen falla över dem, medan Israels folk vandrade genom havet på torr mark.
20 Profetissan Mirjam, Arons syster, tog sin tamburin och de andra kvinnorna följde henne. De spelade på tamburiner och dansade. 21 Mirjam sjöng för dem:
”Sjung till Herrens ära.
Han är högt upphöjd.
Hästar och vagnsförare
har han störtat i havet.”
Prövningen i öknen
(15:22—18:27)
Bittert vatten
22 Mose ledde Israels folk vidare från Sävhavet, och de kom ut i öknen Shur och gick där i tre dagar utan att hitta vatten. 23 När de kom till Mara, kunde de inte dricka vattnet, för det var bittert. Det var därför platsen fick heta Mara.[a]
24 Folket började anklaga Mose: ”Vad ska vi dricka?” frågade de. 25 Mose ropade då till Herren, och Herren visade honom en bit trä. Mose slängde den i vattnet, och då gick det att dricka.
Det var där han gav lag och rätt åt folket och prövade dem. 26 Han sa: ”Om du vill lyda Herrens, din Guds, röst och göra det som är rätt inför honom, följa hans befallningar och hålla hans bud, så ska jag låta dig slippa alla de sjukdomar jag lade på egypterna, för jag är Herren din läkare.” 27 Sedan kom de till Elim, där det fanns tolv källor och sjuttio palmer, och där vid vattnet slog de läger.
Liknelsen om den envisa änkan
18 En gång, när Jesus ville visa sina lärjungar hur viktigt det är att alltid be och inte ge upp, berättade han den här liknelsen för dem:
2 ”I en stad fanns det en domare, som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. 3 I samma stad fanns också en änka som ständigt och jämt kom till honom och sa: ’Hjälp mig att få ut det jag ska ha av min motpart.’ 4 Under en tid struntade han i henne, men till slut sa han till sig själv: ’Visserligen fruktar jag inte Gud eller bryr mig om människor, 5 men den här änkan har blivit för besvärlig. Det är bäst jag ser till att hon får det hon har rätt till. Annars sliter hon ut mig med sitt ständiga tjat.’ ”
6 Sedan sa Herren: ”Hör vad denna orättfärdiga domare säger! 7 Skulle då inte Gud vilja ge rätt åt sina utvalda, när de ber till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? 8 Jag säger er att han snart ska ge dem deras rätt. Men kommer Människosonen att hitta någon tro på jorden när han kommer?”
Liknelsen om farisén och tullindrivaren
9 Till några som litade på sin egen rättfärdighet och som såg ner på andra människor berättade Jesus denna liknelse:
10 ”Två män gick till templet för att be. En av dem var farisé, den andre var tullindrivare. 11 Farisén stod för sig själv och bad: ’Tack Gud för att jag inte är som andra, de som stjäl, gör orätt och är otrogna i sitt äktenskap, eller som tullindrivaren där borta! 12 Jag fastar två gånger i veckan och jag ger en tiondel[a] av allt jag tjänar.’ 13 Men tullindrivaren stod en bit bort och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog händerna mot bröstet och ropade: ’Gud, var nådig mot mig syndare!’ 14 Jag säger er att han var det, inte den andre, som gick hem rättfärdig. För den som upphöjer sig själv ska förödmjukas, men den som ödmjukar sig ska upphöjas.”
Jesus ber för barnen
(Matt 19:13-15; Mark 10:13-16)
15 Folk kom också fram till Jesus med sina små barn för att han skulle röra vid dem. Men hans lärjungar fick se det och körde bort dem.
16 Då kallade Jesus till sig barnen och sa till dem: ”Låt barnen komma till mig, hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana som de. 17 Sannerligen säger jag er: den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer överhuvudtaget inte in dit.”
Jesus talar med en rik man
(Matt 19:16-29; Mark 10:17-30)
18 En av de ledande männen frågade Jesus: ”Gode Mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv?”
19 ”Varför kallar du mig god?” frågade Jesus. ”Ingen är god förutom Gud[b]. 20 Buden kan du: ’Du ska inte vara otrogen i ditt äktenskap, Du ska inte mörda, Du ska inte stjäla, Du ska inte vittna falskt, Visa respekt för din far och mor.[c]’ ”
21 Mannen svarade: ”Alla dessa har jag hållit ända sedan jag var ung.”
22 Då sa Jesus till honom: ”Det är bara en sak till du behöver göra. Sälj allt du äger och ge pengarna till de fattiga. Då ska du få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”
23 Men när mannen hörde det, blev han bedrövad, för han var mycket rik.
24 Jesus såg det och sa: ”Hur svårt är det inte för den som har pengar att komma in i Guds rike! 25 Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”
26 De som hörde detta sa: ”Vem kan då bli räddad?”
27 Jesus svarade: ”Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.”
28 Då sa Petrus: ”Vi har lämnat allt vi ägde för att följa dig.”
29 ”Sannerligen säger jag er”, svarade Jesus: ”var och en som lämnar hus eller hustru eller man eller syskon eller föräldrar eller barn för Guds rikes skull, 30 han ska få mångdubbelt igen redan här i tiden och dessutom evigt liv i den kommande tidsåldern.”
Jesus förutsäger för tredje gången att han ska dö
(Matt 20:17-19; Mark 10:32-34)
31 Jesus samlade sedan de tolv omkring sig och sa till dem: ”Vi är nu på väg upp till Jerusalem, och där ska allt det som profeterna skrivit om Människosonen gå i uppfyllelse. 32 Han ska överlämnas till hedningarna[d], och han ska bli hånad och misshandlad. De ska spotta på honom 33 och piska honom och till slut döda honom, och på den tredje dagen ska han uppstå.”
34 Men hans lärjungar fattade inget av detta. Betydelsen var dold för dem och därför begrep de ingenting av det han sa.
Jesus botar en blind tiggare utanför Jeriko
(Matt 20:29-34; Mark 10:46-52)
35 På sin väg närmade sig Jesus Jeriko, och där satt då en blind man vid vägkanten och tiggde. 36 Mannen hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. 37 När han då fick höra att det var Jesus från Nasaret som kom, 38 började han ropa: ”Jesus, Davids Son, förbarma dig över mig!”
39 Folket som gick främst försökte få honom att hålla tyst, men han ropade bara ännu högre: ”Davids Son, förbarma dig över mig!”
40 Jesus stannade och sa till dem att leda fram mannen till honom. Och han frågade honom när han kom: 41 ”Vad vill du att jag ska göra för dig?”
”Herre”, bad mannen, ”jag vill kunna se igen!”
42 Då sa Jesus till honom: ”Du kan se igen! Din tro har gjort dig frisk[e].” 43 Och genast kunde mannen se. Sedan följde han efter Jesus och hyllade Gud, och alla som såg det lovprisade Gud.
Elihu tillrättavisar Job
33 Lyssna nu, Job, till vad jag har att säga,
hör noga på mina ord.
2 Nu vill jag öppna min mun,
orden är redan på min tunga.
3 Mina ord kommer från ett uppriktigt hjärta,
mina läppar säger ärligt vad jag vet.
4 Guds Ande har skapat mig
och den Väldiges ande[a] har gett mig liv.
5 Svara mig, om du kan,
bemöt mig, var redo!
6 Inför Gud är du och jag lika.
Jag är också formad av lera.
7 Ingen rädsla för mig ska behöva skrämma dig,
och jag ska inte trycka ner dig.
8 Du har sagt så att jag har hört det,
ja, jag har faktiskt fått lyssna till detta:
9 ”Jag är ren och utan synd,
jag är fläckfri, fri från skuld.
10 Ändå granskar han mina fel
och räknar mig som sin fiende.
11 Han sätter mina fötter i stocken
och bevakar alla mina vägar.”
12 Nu vill jag säga dig:
på denna punkt har du inte rätt!
Gud är större än människor.
13 Varför ska du anklaga honom
för att han inte ger dem något svar?
14 För Gud talar både på ett sätt och två sätt,
men man märker det inte:
15 i en dröm, i en syn om natten,
när människor är i djup sömn,
när de slumrar på sin bädd.
16 Han öppnar då människors öron,
han varnar och förskräcker dem
17 för att hindra människan från ogärningar,
för att hålla henne borta från högmod.
18 Han bevarar henne från graven,
skonar hennes liv för svärdet.
19 Människan tuktas av plågor på sin bädd,
av ständig smärta i sin kropp,
20 hon tappar matlusten
vill inte ens ha den läckraste mat.
21 Hon magrar så att inget finns kvar,
alla dolda ben i kroppen syns nu,
22 och hon dras allt närmare graven,
hennes liv allt närmare dödens makter.
23 Men om en budbärare kommer från himlen,
en medlare av tusen,
och talar om för henne vad som är rätt,[b]
24 då förbarmar sig Gud över henne och säger:
”Låt henne bli fri.
Låt henne inte gå ner i graven,
för jag har fått lösen för henne.”
25 Då förnyas hennes kropp och blir som ett barns,
hon återfår sin ungdomskraft.
26 Hon ber till Gud,
och han svarar med välvilja,
låter människan träda fram inför honom
och återställer hennes rättfärdighet.
27 Då går människan till andra och säger:
”Jag syndade, jag förvrängde det som var rätt,
men jag fick inte vad jag förtjänade.
28 Han lät mig slippa gå ner i graven,
och nu får jag fortsätta att leva i ljuset.”
29 Så gör Gud med människan,
både två och tre gånger.
30 Han låter henne återvända från graven
och livets ljus lysa över henne.
31 Lyssna nu, Job! Hör på mig,
var tyst och låt mig få fortsätta!
32 Men om du har något att säga, så gör det nu.
Tala ut, för jag är angelägen om att få ge dig rätt.
33 Men om inte, så var tyst och fortsätt att lyssna.
Jag ska lära dig vishet.
3 Börjar vi nu rekommendera oss själva igen? Är vi kanske sådana som måste ha rekommendationsbrev med sig till er, eller vill få ett från er? 2 Nej, ni är själva vårt rekommendationsbrev, skrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla. 3 Det är ju uppenbart att ni är ett rekommendationsbrev från Kristus själv, utskrivet av oss, inte med bläck, utan med den levande Gudens Ande, inte på stentavlor, utan i människohjärtan.
Det gamla och det nya förbundet mellan Gud och människor
4 Sådan är vår tillit till Gud genom Kristus. 5 Det är ju inte vi själva som har åstadkommit något. Nej, vår förmåga kommer från Gud. 6 Han har gett oss förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund som inte är bokstavens utan Andens. Bokstaven dödar, men Anden ger liv.
7 Redan dödens tjänst, byggd på bokstäver som var inhuggna i stentavlor, kom med en sådan härlighet att israeliterna inte kunde se på Moses ansikte som strålade så starkt, även om den härligheten avtog.[a] 8 Hur mycket större ska då inte härligheten i Andens tjänst vara! 9 Om redan domens tjänst var så fylld av härlighet, hur mycket mer härlighet ska då inte finnas i rättfärdighetens tjänst! 10 Den tidigare härligheten visar sig inte ha någon härlighet alls jämfört med denna överväldigande härlighet. 11 För om det som sedan avtog var fyllt av härlighet, hur mycket större är då inte härligheten i det som består!
12 Eftersom vi nu har ett sådant hopp träder vi fram i frimodighet 13 och gör inte som Mose, som hängde en slöja framför ansiktet för att Israels folk inte skulle se hur härligheten avtog och försvann. 14 Men deras förstånd förstockades, och slöjan finns än idag kvar när det gamla förbundets skrifter läses upp.[b] Slöjan försvinner ju inte förrän i och med Kristus.[c] 15 Än idag hänger det en slöja över deras hjärtan när man läser ur Moses lag. 16 Men så fort någon vänder sig till Herren tas slöjan bort. 17 Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är friheten. 18 Alla vi som har fått slöjan borttagen kan nu se Herrens härlighet, och den förvandlar oss till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.