M’Cheyne Bible Reading Plan

Jakob återvänder hem

31 Men Jakob fick höra att Labans söner klagade: ”Han har tagit allt vår far ägde, och sin rikedom har han fått på vår fars bekostnad.” ² Snart märkte Jakob att Laban blev kylig i sin attityd mot honom.

³ Herren talade nu till Jakob och sa till honom: ”Återvänd till dina förfäders land och till dina släktingar där, och jag ska vara med dig.”

⁴ Därför skickade Jakob en dag efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på fälten, där han höll till med hjordarna. ⁵ ”Jag ser att er far är kyligare mot mig än vad han var tidigare”, sa han till dem. ”Men min fars Gud har varit med mig. ⁶ Ni vet hur hårt jag har arbetat för er far, så mycket jag orkat, ⁷ men han har lurat mig och tio gånger ändrat min lön, men Gud har inte tillåtit honom att skada mig. ⁸ När han sa att de spräckliga djuren skulle bli min lön, födde hela hjorden spräckliga djur och när han sa att jag kunde få de strimmiga djuren, blev alla lammen strimmiga. ⁹ På så sätt har Gud tagit er fars boskap och gett den till mig.

¹⁰ Vid tiden för djurens parning hade jag en dröm och såg att bockarna som parade sig med hjorden var strimmiga, spräckliga och brokiga. ¹¹ I min dröm ropade sedan Guds ängel på mig: ’Jakob!’ Jag svarade: ’Här är jag’. ¹² Ängeln sa till mig: ’Alla bockar som parar sig med flocken är brokiga, spräckliga och strimmiga. Jag har nämligen sett allt som Laban har gjort mot dig. ¹³ Jag är den Gud du mötte i Betel där du smorde en minnessten och gav ett löfte till mig. Lämna nu genast detta land och återvänd till det land där du föddes.’ ”

¹⁴ Rakel och Lea svarade: ”Det finns ingenting kvar för oss här av vår fars rikedom. ¹⁵ Behandlar han inte oss som främlingar? Han har sålt oss och det han fick för oss, har han redan gjort slut på. ¹⁶ De rikedomar som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför precis som Gud har sagt till dig!”

Laban förföljer Jakob

¹⁷ Jakob lyfte då upp sina barn och sina hustrur på kamelerna. ¹⁸ Han tog med sig all sin boskap och all sin egendom som han skaffat sig i Paddan Aram. Så begav han sig hemåt till sin far Isak i Kanaans land. ¹⁹ Laban hade gått iväg för att klippa sina får och då stal Rakel sin fars husgudar. ²⁰ Jakob bedrog också araméen Laban genom att ge sig iväg utan förvarning. ²¹ Han flydde med alla sina ägodelar, gick över floden Eufrat och till Gileads bergsbygd. ²² Laban fick inte reda på att de hade flytt förrän tre dagar senare. ²³ Då samlade han sina manliga släktingar och tog upp jakten. Han hann ifatt dem i Gileads bergsbygd efter sju dagar. ²⁴ Den natten kom Gud till araméen Laban i en dröm och sa till honom: ”Akta dig noga för att säga något, vare sig gott eller ont, till Jakob!” ²⁵ Laban kom ifatt Jakob där han hade slagit läger i Gileads bergsbygd och Laban och hans följe slog också läger där.

²⁶ ”Vad menar du med detta?” sa Laban till Jakob. ”Du har lurat mig och rövat bort mina döttrar som fångar, tillfångatagna i strid. ²⁷ Varför smet du iväg och lurade mig? Du sa ingenting och lät mig inte ordna en avskedsfest med sång och spel, med tamburiner och lyror? ²⁸ Varför fick jag inte kyssa mina barnbarn och säga adjö till mina döttrar? Du har burit dig dumt åt! ²⁹ Det skulle stå i min makt att skada dig, men din faders Gud visade sig för mig i natt och sa till mig: ’Akta dig noga för att säga något till Jakob, vare sig gott eller ont.’ ³⁰ Men om du hade en sådan hemlängtan, varför stal du mina husgudar?” ³¹ ”Jag var rädd”, svarade Jakob. ”Jag trodde att du skulle ta dina döttrar ifrån mig med våld. ³² Men när det gäller dina husgudar ska den du finner dem hos dö! Se efter själv, i våra släktingars närvaro, om du finner en enda sak, som är din, så ta den!” Jakob visste nämligen inte att Rakel hade stulit husgudarna.

³³ Laban gick först till Jakobs tält för att söka igenom det, sedan till Leas, och därefter sökte han i de två bihustrurnas tält. Slutligen gick han till Rakels tält. ³⁴ Men Rakel hade gömt husgudarna i kamelsadeln och satt nu på dem. Fastän Laban sökte mycket noggrant i tältet, hittade han dem alltså inte. ³⁵ ”Bli inte arg, min herre, för att jag inte kan resa mig”, sa Rakel till sin far, ”men jag har mina dagar^[a] just nu.” Hur han alltså än letade efter sina husgudar, hittade han dem inte.

³⁶ Nu blev Jakob rasande på Laban: ”Vad är mitt brott? Vad har jag gjort för ont? Du har jagat mig som en brottsling! ³⁷ Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit? Ta nu fram allt som jag har stulit och lägg det här framför oss, framför dina och mina släktingar, så de får döma mellan oss!

³⁸ I tjugo år har jag varit tillsammans med dig. Dina tackor och dina getter har aldrig fött i otid, och jag har aldrig rört en enda av dina baggar för att få mat. ³⁹ Om något djur anfölls och dödades av vilda djur, kom jag aldrig till dig med det. Nej, jag tog på mig förlusten. Du fick mig också att betala för varje djur som stals från hjorden på dagen och även på natten.

⁴⁰ Jag har arbetat för dig under dagens brännande hetta och under kalla, sömnlösa nätter. ⁴¹ Ja, i tjugo år har jag varit hos dig och arbetat – fjorton år för att förtjäna dina två döttrar och sex för att få hjorden. Och du har ändrat min lön tio gånger! ⁴² Om inte min fars Gud hade varit med mig – Abrahams Gud, som även Isak fruktade – skulle du ha sänt iväg mig tomhänt. Men Gud har sett mitt lidande och mitt hårda arbete, och det är därför som han fällde domen^[b] i natt.”

⁴³ Laban svarade: ”Dessa är mina döttrar, barnen är mina, och dessa hjordar och allt du ser här är mitt. Vad kan jag då göra med mina egna döttrar och barnen de fött? ⁴⁴ Låt oss sluta ett förbund med varandra som ska vara ett vittne mellan dig och mig.”

⁴⁵ Då tog Jakob en sten och reste den som ett minnesmärke, ⁴⁶ och han sa till sina släktingar att samla stenar, och de byggde ett stenröse. Sedan åt de en måltid tillsammans på röset. ⁴⁷ Laban kallade röset Jegar Sahaduta och Jakob kallade det Galed.^[c]

⁴⁸ ”Detta stenröse ska vara ett vittne mellan dig och mig”, sa Laban. Därför fick det heta Galed. ⁴⁹ Det kallades också Mispa^[d], för Laban sa: ”Må Herren vaka över oss, även när vi är utom synhåll för varandra. ⁵⁰ Om du är hård mot mina döttrar, eller om du tar dig andra hustrur, kom ihåg att även om ingen människa är närvarande är Gud vittne mellan dig och mig.”^[e]

⁵¹ ”Här är röset och här är stenstoden som jag har rest mellan dig och mig”, sa Laban till Jakob. ⁵² ”Detta röse och denna stod står mellan oss som vittnen för att jag inte ska gå förbi denna plats för att göra dig något ont och att du inte heller ska passera den för att göra mig något ont. ⁵³ Må Abrahams Gud och Nachors gudar, deras fäders gudar,^[f] döma mellan oss.” Då svor Jakob en ed vid honom som hans far Isak fruktade. ⁵⁴ Sedan offrade Jakob ett slaktoffer på berget och inbjöd sina släktingar till en måltid och tillbringade sedan natten tillsammans med dem på berget. ⁵⁵ Tidigt nästa morgon steg Laban upp och kysste sina döttrar och barnbarn till farväl och välsignade dem. Sedan återvände han hem.

Jesus botar en förlamad man

(Matt 9:2-8; Luk 5:18-26)

2 Några dagar senare kom Jesus tillbaka till Kafarnaum igen, och nyheten om att han kommit hem spred sig snabbt. ² Då samlades där så mycket folk att de inte ens fick plats utanför dörren. Och han förkunnade ordet för dem.

³ Då kom fyra män till honom bärande på en förlamad man. ⁴ Men när de inte kunde tränga sig igenom folkmassan och komma fram till Jesus gjorde de hål i taket ovanför honom. Genom öppningen firade de sedan ner bädden med den förlamade. ⁵ När Jesus såg deras tro, sa han till den förlamade: ”Min son, dina synder är förlåtna.”

⁶ Men några skriftlärda satt där, och de tänkte i sina hjärtan: ⁷ ”Hur kan han tala på det viset och häda? Vem utom Gud kan förlåta synder?”

⁸ Men Jesus förstod i sin ande vad de tänkte, och frågade dem: ”Varför tänker ni sådana tankar i era hjärtan? ⁹ Vilket är lättare, att säga till den förlamade: ’Dina synder är förlåtna’, eller att säga: ’Res dig upp, ta din bädd och gå?’ ” ¹⁰ ”Men för att ni ska veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden,” – nu talade han till den förlamade: ¹¹ ”säger jag till dig: Res dig upp, ta din bår och gå hem!”

¹² Då steg mannen upp, tog sin bädd och gick ut, mitt framför ögonen på de förbluffade människorna. Och man hyllade Gud och sa: ”Aldrig förr har vi sett något sådant!”

Jesus kallar en tullindrivare att följa honom

(Matt 9:9-13; Luk 5:27-32)

¹³ Sedan gick Jesus längs Galileiska sjön igen, och stora folkmassor kom till honom, och han undervisade dem. ¹⁴ När han gick där fick han se Levi, Alfaios son, sitta vid tullhuset. ”Kom och följ mig”, sa Jesus till honom. Och Levi reste sig och följde Jesus.

¹⁵ När Jesus senare åt i hans hus, fanns där många tullindrivare och syndare som åt tillsammans med honom och hans lärjungar, för många av dem hade också börjat följa Jesus.

¹⁶ Då de skriftlärda bland fariseerna^[a] såg Jesus i detta sällskap, sa de till hans lärjungar: ”Äter han verkligen med tullindrivare och syndare?” ¹⁷ Men Jesus hörde det och sa till dem: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.”

Jesus svarar på en fråga om fasta

(Matt 9:14-17; Luk 5:33-39)

¹⁸ Johannes döparens lärjungar och fariseerna fastade. Då kom några och frågade Jesus: ”Varför fastar inte dina lärjungar som Johannes lärjungar och fariseerna gör?”

¹⁹ Jesus svarade: ”Bröllopsgästerna kan väl inte fasta medan brudgummen är hos dem? Nej, så länge brudgummen är tillsammans med dem kan de inte fasta. ²⁰ Men en dag ska han tas ifrån dem, och då kommer de att fasta. ²¹ Ingen lagar ett gammalt klädesplagg med ett stycke nytt, okrympt tyg, för då krymper det nya tyget och river sönder plagget, så att hålet blir ännu större. ²² Och ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar, för när vinet jäser sprängs säckarna, och allt blir förstört, både vinet och säckarna. Nej, nytt vin häller man i nya säckar.”

Jesus lärjungar plockar ax på sabbaten

(Matt 12:1-8; Luk 6:1-5)

²³ En gång när det var sabbat gick Jesus och hans lärjungar genom några sädesfält, och medan de gick ryckte hans lärjungar av ax.

²⁴ Fariseerna sa då till Jesus: ”Varför gör de så där? Det där är ju inte tillåtet på sabbaten.”

²⁵ Men Jesus svarade dem: ”Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta?^{[b] 26} Han gick in i Guds hus – då var Evjatar överstepräst – och åt av skådebröden som bara prästerna får äta och delade med sig till de andra.” ²⁷ Sedan sa Jesus till dem: ”Sabbaten blev till för människans skull, och inte människan för sabbatens skull. ²⁸ Därför är Människosonen också Herre över sabbaten.”

Kungen låter hänga Haman

7 Kungen och Haman kom alltså till måltiden hos drottning Ester, ² och även denna andra dag, medan de drack av vinet frågade kungen: ”Vad vill du be om, drottning Ester? Du ska få det. Vad önskar du dig? Din önskan ska uppfyllas, om det så är hälften av mitt rike.”

³ Drottning Ester svarade: ”Om du ser på mig med välvilja, min kung, och om du, o kung, finner det för gott, så rädda mitt liv, det är min bön, och skona mitt folk, det är min önskan. ⁴ Jag och mitt folk har nämligen blivit sålda till förintelse, till att dödas och utplånas. Om det bara varit så att vi blivit sålda till slavar och slavinnor, skulle jag ha tigit, för en sådan olycka hade inte varit så stor att man hade behövt besvära kungen med den.”

⁵ ”Vem är det?” frågade kung Xerxes. ”Var är han som vågar göra något sådant?” ⁶ ”En motståndare och fiende, den onde Haman som sitter här”, svarade Ester.

Haman blev skräckslagen inför kungen och drottningen. ⁷ Kungen reste sig i vredesmod, lämnade sitt vin och gick ut i slottsträdgården. Haman stannade kvar för att bönfalla drottning Ester om sitt liv, för han förstod att kungen redan fattat beslutet om hans öde. ⁸ Just när kungen kom tillbaka in i festsalen^[a] från slottsträdgården kastade sig Haman mot soffan där Ester låg till bords.

”Tänker han till och med ofreda drottningen här i palatset inför mina ögon?” röt kungen, och knappt hade kungen hunnit säga detta innan dödsbindeln sattes för Hamans ansikte.

⁹ Då sa Harvona, en av kungens hovmän: ”En tjugofem meter hög påle står redan vid Hamans hus. Den har han rest för Mordokaj, som med sina ord en gång räddade kungen.”

”Häng Haman i den”, befallde kungen.

¹⁰ Så hängde de upp Haman på pålen, som han själv hade rest för Mordokaj, och först då lade sig kungens vrede.

Guds dom över synden

2 Därför har du ingen ursäkt för att döma andra, vem du än är. Om du dömer en annan för det han gör, dömer du ju samtidigt dig själv, eftersom du handlar på samma sätt som han. ² Vi vet att Gud är rättvis när han dömer de människor som lever på det här viset. ³ Men du som dömer dina medmänniskor, du tror väl inte att Gud bara ska ha överseende med dig, trots att du handlar precis likadant? ⁴ Föraktar du Guds stora godhet, tolerans och tålamod? Inser du inte att han genom sin godhet vill få dig att vända om?

⁵ Med din envishet och ditt obotfärdiga hjärta drar du över dig vrede till vredens dag, då det ska visa sig att Gud dömer rättvist. ⁶ Då ska var och en få lön efter sina gärningar. ⁷ Gud ska ge evigt liv åt dem som utan att tröttna fortsätter att göra det goda och söker härlighet, ära och odödlighet. ⁸ Men han ska i sin vrede straffa dem som bara tänker på sig själva, vänder sig bort från sanningen och gör det som är orätt. ⁹ Nöd och ångest ska drabba varje människa som gör det onda, först juden, sedan greken. ¹⁰ Men härlighet, ära och frid ges till var och en som gör det goda, först juden, sedan greken. ¹¹ Gud behandlar alla lika.

¹² Alla som syndar utan lag ska också förgås utan lag, och alla som syndar under lagen ska dömas genom lagen. ¹³ Det är nämligen inte de som hör lagen som blir rättfärdiga inför Gud, utan de som följer den. ¹⁴ När andra folk, som inte har lagen, ändå av naturen lyder det som står i den, är de en lag för sig själva, trots att de inte har lagen. ¹⁵ De visar genom sina handlingar att lagen är skriven i deras hjärtan. Deras samveten talar ju genast om för dem om de handlar rätt eller fel. ¹⁶ Att det är så kommer att visa sig den dag då Gud ska döma det dolda hos människorna, enligt det evangelium jag har fått från Jesus Kristus.

Judarna och Moses lag

¹⁷ Du som kallar dig jude litar på lagen och är stolt över din Gud, ¹⁸ känner hans vilja och kan bedöma det väsentliga, eftersom lagen ger dig vägledning. ¹⁹ Du anser dig kunna leda de blinda och vara ett ljus för dem som lever i mörker, ²⁰ vägleda de oförståndiga och undervisa de omogna, för du har både kunskap och sanning i lagens gestalt. ²¹ Du undervisar andra men inte dig själv. Du säger till andra att de inte ska stjäla, men är själv en tjuv. ²² Du säger att det är fel att vara otrogen i äktenskapet, men är själv otrogen. Du avskyr avgudar, men plundrar avgudatempel.

²³ Du är stolt över lagen men drar skam över Gud genom att bryta den. ²⁴ Det står ju skrivet: ”Andra folk hånar Guds namn på grund av er.”^[a]

²⁵ Omskärelsen^[b] gör bara nytta om du lyder lagen. Men om du inte gör det, då är du som en oomskuren. ²⁶ Om någon oomskuren lyder lagens bud, ska han inte betraktas som omskuren? ²⁷ Han som fysiskt inte är omskuren men ändå följer lagen kommer att döma dig, som har både skriften och omskärelsen men bryter mot lagen.

²⁸ Jude är man nämligen inte bara till det yttre, och inte heller är omskärelsen bara det yttre och fysiska. ²⁹ Nej, jude är man i sitt inre, och den verkliga omskärelsen är det som sker i det inre, i hjärtat, genom Anden, inte bokstavligt. Den människan blir ärad av Gud, inte av människor.