M’Cheyne Bible Reading Plan
Abraham och kung Avimelek
20 Abraham flyttade söderut till Negev och bosatte sig mellan Kadesh och Shur. Under en tid var han i Gerar, 2 och där sa han om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då lät Gerars kung Avimelek hämta henne till sig.
3 Men om natten kom Gud till Avimelek i en dröm och sa: ”Du ska dö, eftersom den kvinna du har tagit till dig är gift.” 4 Men Avimelek hade inte legat med henne, så han sa: ”Herre, vill du döda en oskyldig nation? 5 Han påstod ju att hon var hans syster. Och hon själv sa: ’Ja, han är min bror.’ Jag har inte haft den minsta tanke på att göra något ont eller något felaktigt.”
6 ”Ja, jag vet det”, svarade Gud i en dröm. ”Du har handlat med uppriktigt hjärta. Det är därför som jag har hindrat dig från att synda emot mig, och därför lät jag dig inte röra henne. 7 Återlämna henne nu till hennes man. Han ska be för dig så att du får leva, för han är en profet. Men om du inte återlämnar henne till honom, ska både du och hela din familj straffas med döden.”
8 Nästa morgon steg kungen upp tidigt och kallade snabbt samman sina män. Han talade om för dem vad som hade hänt och de blev allesammans mycket rädda.
9 Sedan kallade kungen på Abraham. ”Vad är det du har gjort mot oss?” frågade han. ”Och vad har jag gjort, för att du ska behandla mig på det här sättet och göra mig och mitt kungarike skyldiga till denna stora synd? Du har gjort något som inte får göras mot mig.” 10 Avimelek frågade Abraham: ”Vad har fått dig att handla så?”
11 Abraham svarade: ”Jag räknade med att man inte fruktade Gud på denna plats. Jag tänkte att ni kunde döda mig för att få min hustru. 12 Dessutom är hon faktiskt min syster, för vi har samma far, men inte samma mor. Därför kunde jag gifta mig med henne. 13 När Gud skickade iväg mig på den långa resan från mitt barndomshem, sa jag till henne: ’Visa mig din kärlek genom att säga att jag är din bror, vart vi än kommer.’ ”
14 Då tog kung Avimelek får och oxar och slavar, både män och kvinnor, och gav till Abraham samtidigt som han återlämnade hans hustru Sara.
15 ”Se dig omkring i mitt rike och välj själv var du vill bo”, sa Avimelek till honom. 16 Sedan vände han sig till Sara: ”Se här, jag ger din bror 1 000 siklar[a] silver som ersättning åt dig inför de dina. På så sätt blir du upprättad inför alla.”
17 Då bad Abraham till Gud att han skulle bota kungen och hans hustru och slavinnor så att de skulle kunna få barn. 18 Herren hade nämligen slagit alla kvinnorna med ofruktsamhet för Saras, Abrahams hustrus, skull.
Jesus talar om äktenskap och skilsmässa
(Mark 10:1-12)
19 När Jesus hade avslutat detta tal, lämnade han Galileen och gick mot Judeen och till andra sidan Jordan. 2 Stora folkmassor följde honom dit, och han botade dem.
3 Då kom några fariseer för att pröva Jesus. De frågade: ”Har en man[a] rätt att skilja sig från sin hustru av vilken orsak som helst?” 4 ”Har ni inte läst i Skriften?” svarade Jesus, ”att från början skapade Gud dem till man och kvinna,[b] och 5 att en man därför lämnar sin far och mor och håller sig till sin hustru, så att de två blir ett kött.[c] 6 De är alltså inte längre två utan en kropp. Och vad Gud har förenat, får människan inte skilja åt.”
7 Då frågade de: ”Varför bestämde då Mose att en man kan ge ett intyg om skilsmässan och skicka iväg kvinnan?”[d]
8 Jesus svarade: ”Mose tillät er att skiljas för era hårda hjärtans skull, men det var inte så från början. 9 Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru, utan att hon varit otrogen, och sedan gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott.[e]”
10 Då sa hans lärjungar till honom: ”Om det är på det sättet, är det bättre att inte gifta sig alls.” 11 Men Jesus svarade: ”Alla kan inte ta till sig detta, utan bara de som fått den gåvan. 12 En del föds utan könsidentitet, andra har kastrerats av människor, och andra lever frivilligt i avhållsamhet och avstår från att gifta sig för himmelrikets skull. Den som kan ta till sig detta, ska göra det.”
Jesus ber för barnen
(Mark 10:13-16; Luk 18:15-17)
13 Sedan kom man till Jesus med barn för att han skulle lägga händerna på dem och be. Men hans lärjungar körde bort dem.
14 Då sa Jesus: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, för himmelriket tillhör sådana som de.” 15 Så lade han händerna på barnen. Sedan gick han därifrån.
Jesus talar med en rik ung man
(Mark 10:17-31; Luk 18:18-30)
16 En ung man kom nu och frågade Jesus: ”Mästare, vad ska jag göra för gott för att få evigt liv?”
17 ”Varför frågar du mig om vad som är gott?” svarade Jesus. ”Det finns bara en som är god. Men evigt liv kan du få om du håller buden.” 18 ”Vilka av buden?” frågade mannen. Jesus svarade: ” ’Du ska inte mörda, Du ska inte vara otrogen i ditt äktenskap, Du ska inte stjäla, Du ska inte vittna falskt, 19 Visa respekt för din far och mor, och Du ska älska din medmänniska som dig själv.’ ”[f]
20 ”Jag har hållit alla dessa”, svarade den unga mannen. ”Vad mer behöver jag göra?”
21 Jesus sa till honom: ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du äger och ge pengarna till de fattiga. Då ska du få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”
22 Men när den unga mannen hörde detta gick han bedrövad därifrån, för han ägde mycket.
23 Då sa Jesus till sina lärjungar: ”Sannerligen säger jag er: det är svårt för en rik människa att komma in i himmelriket! 24 Ja, jag säger er att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”
25 Detta påstående gjorde hans lärjungar förskräckta, och de sa: ”Vem kan då bli räddad?” 26 Jesus såg på dem och sa: ”För människorna är det inte möjligt, men för Gud är allting möjligt.”
27 Då sa Petrus till honom: ”Vi har ju lämnat allt för att följa dig. Kommer vi att få något för det?”
28 ”Ja”, svarade Jesus. ”Sannerligen säger jag er: vid världens pånyttfödelse, när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då ska också ni som har följt mig få sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. 29 Var och en som har lämnat hus eller syskon eller föräldrar eller barn eller åkrar för min skull ska få hundrafalt igen och få evigt liv som arv. 30 Många som är sist ska bli först, och många som är först ska bli sist.
Esra leder folket i bön och bekännelse
9 Den tjugofjärde dagen i samma månad samlades israeliterna för fasta, klädda i säcktyg och med jord på huvudet. 2 De av israelitisk härkomst avskilde sig från alla utlänningar. De trädde fram och bekände sina synder och sina fäders missgärningar. 3 De stod på sin plats och läste ur Herrens, sin Guds, lag under en fjärdedel av dagen. Under nästa fjärdedel bekände de sina synder och tillbad Herren, sin Gud. 4 På leviternas plattform stod Jeshua, Bani, Kadmiel, Shevanja, Bunni, Sherevja, Bani och Kenani och ropade högt till Herren, sin Gud.
5 Leviterna Jeshua, Kadmiel, Bani, Hashavneja, Sherevja, Hodia, Shevanja och Petachja sa: ”Stå upp och lova Herren, er Gud, som är från evighet till evighet.”
”Lovat vare ditt ärade namn! Det är upphöjt över all välsignelse och lovsång. 6 Du ensam är Herre. Du har gjort himlarna, himlarnas himlar med hela deras härskara, jorden och allt som finns på den, och haven och allt som finns i dem. Du ger liv åt allt, och himlens härskara tillber dig.
7 Du är Herren Gud, som utvalde Abram och ledde honom ut ur Ur i Kaldéen och gav honom namnet Abraham. 8 Du fann att han i sitt innersta var dig trogen, och du slöt ett förbund med honom: att ge kanaanéernas, hettiternas, amoréernas, perisséernas, jevuséernas och girgashéernas land åt hans ättlingar. Du har hållit vad du lovat, för du är rättfärdig.
9 Du såg våra fäders nöd i Egypten och hörde deras rop vid Sävhavet. 10 Du utförde tecken och under inför farao, inför hans tjänare och folket i hans land, för du visste hur övermodigt egypterna behandlade dem. Du har gjort dig ett namn, som består än idag. 11 Du delade havet för dem, så att de kunde gå genom det på torr mark. Men deras förföljare lät du sjunka i djupet, som en sten i mäktiga vatten. 12 Du ledde dem med en molnstod på dagen och med en eldstod på natten, som lyste vägen de gick.
13 Du steg ner på berget Sinai, du talade till dem från himlen och gav dem rättfärdiga föreskrifter och riktiga lagar, goda stadgar och bud. 14 Din heliga sabbat gjorde du känd, och befallningar, bud och lag gav du dem genom din tjänare Mose. 15 Du gav dem bröd från himlen när de var hungriga och vatten ur klippan när de var törstiga. Du befallde dem att gå och inta det land som du lovat dem med en ed.
16 Men våra fäder var övermodiga, de var motspänstiga och lyssnade inte till dina befallningar. 17 De vägrade att lyda och glömde de under som du hade utfört bland dem. De var motspänstiga och utsåg en ledare[a] för att återvända till sitt slaveri. Men du är en förlåtande Gud, nådig och barmhärtig, sen till vrede och rik på nåd. Du övergav dem inte, 18 trots att de gjorde åt sig en gjuten kalv och sa: ”Detta är din gud[b] som har fört dig ut ur Egypten.” De gjorde sig skyldiga till stora hädelser.
19 Men i din stora barmhärtighet övergav du dem inte i öknen. Molnstoden vek inte från dem om dagen, utan ledde dem på vägen, och eldstoden lyste för dem om natten på den väg de gick. 20 Du gav dem din gode Ande för att undervisa dem, du upphörde inte att ge dem manna att äta, och du gav dem vatten i deras törst. 21 Under fyrtio år uppehöll du dem i öknen, och de led inte brist på någonting. Deras kläder blev inte utslitna, och deras fötter svullnade inte.
22 Du gav dem riken och folk, och du gav stora områden[c]. De intog landet som tillhörde Sichon, kungen i Hesbon, och Og, kungen i Bashan. 23 Du gjorde deras barn talrika som stjärnor på himlen och ledde dem in i det land som du hade lovat deras fäder att komma till och ta i besittning. 24 Deras barn kom och tog landet i besittning. Du kuvade för dem kanaanéerna, som bodde i landet, du överlämnade kanaanéerna åt dem, både kungarna och landets folk, så att de fick göra med dem vad de ville. 25 De intog befästa städer och ett bördigt land. De övertog hus som var fyllda med allt gott, uthuggna vattencisterner och vingårdar, olivplanteringar och fruktträd i överflöd. De åt, blev mätta och välmående, och de njöt av din stora godhet.
26 Men de blev olydiga och gjorde uppror mot dig. De kastade din lag bakom sin rygg, de dödade profeterna, som uppmanade dem att vända om till dig. De gjorde sig skyldiga till fruktansvärda hädelser. 27 Därför överlämnade du dem åt deras fiender, och de förtryckte dem. Men i sin nöd ropade de till dig, och du hörde dem från himlen. I din stora barmhärtighet sände du dem befriare, som räddade dem ur deras fienders våld.
28 Men så snart de kom till ro gjorde de igen vad som var ont inför dig, och än en gång överlämnade du dem åt deras fiender, så att de fick härska över dem. Men när de åter ropade till dig, hörde du dem från himlen och räddade dem, gång på gång, i din stora barmhärtighet.
29 Du varnade dem för att få dem att återvända till dina lagar, men de var övermodiga och lydde inte dina befallningar. De syndade mot dina föreskrifter, som ger liv åt den som följer dem. Men envist och motspänstigt vände de sig mot dig och ville inte lyssna. 30 I många år hade du tålamod med dem. Genom din Ande varnade du dem genom dina profeter, men ändå lyssnade de inte, och därför överlämnade du dem åt främmande folk. 31 Men i din stora nåd lät du dem inte alldeles gå under, och du övergav dem inte. Du är en nådig och barmhärtig Gud.
32 Och nu vår Gud, du store, väldige och fruktansvärde Gud, du som håller ditt nådesförbund, ringakta inte den plåga som har drabbat oss, våra kungar, furstar, präster, profeter, fäder och hela ditt folk, från de assyriska kungarnas tid ända fram till den här dagen. 33 Du har varit rättvis i allt som har hänt oss. Du har varit trogen, även när vi gjort fel. 34 Våra kungar, furstar, präster och fäder följde inte din lag och lyssnade inte till de bud och förordningar som du gav dem. 35 Fast de hade sitt eget rike och allt det goda du gett dem, i det vidsträckta och bördiga land som du gav dem, tjänade de dig inte eller vände sig från sina onda gärningar.
36 Så är vi nu slavar, slavar i detta land som du gav våra fäder, för att de skulle äta dess frukt och dess goda, där är vi nu slavar. 37 Dess rika skörd tillfaller nu kungar som du har satt över oss på grund av våra synder. De härskar över våra kroppar och vår boskap som de vill, och vi är i stor nöd.”
Folket lovar att lyda Herren
38 ”På grund av allt detta ger vi ett bindande och skriftligt löfte, som undertecknas och förseglas av våra furstar, leviter och präster.”
Paulus i Efesos
19 Medan Apollos var i Korinth, kom Paulus fram till Efesos efter sin resa genom inlandet. Där träffade han några lärjungar 2 och frågade dem: ”Tog ni emot den heliga Anden när ni kom till tro?”
”Nej”, svarade de, ”vi har aldrig hört talas om att det den heliga Anden finns.”
3 ”Men på vilket sätt är ni döpta då?” frågade han.
De svarade: ”Med Johannes dop.”
4 Då förklarade Paulus för dem att Johannes dop var ett omvändelsens dop och att Johannes också uppmanade folket att tro på Jesus, den som kom efter honom. 5 När de hörde detta, lät de döpa sig i Herren Jesus namn 6 och då Paulus lade sina händer på dem, kom den heliga Anden över dem och de talade olika språk och profeterade. 7 Tillsammans var det cirka tolv män där.
8 Under tre månaders tid undervisade sedan Paulus regelbundet i synagogan. Han talade öppet och med stort mod och försökte övertyga dem om Guds rike. 9 Men några avvisade hans budskap. De ville inte tro utan hånade Vägen inför alla som var där. Därför lämnade Paulus dem och höll sina lärjungar borta därifrån. De samlades istället i Tyrannos föreläsningssal där Paulus undervisade varje dag. 10 Detta pågick i två års tid så att alla i provinsen Asien, både judar och greker, fick höra budskapet om Herren.
11 Gud gjorde ovanliga under genom Paulus. 12 Man tog till och med dukar och klädesplagg som hade varit i beröring med hans kropp och lade dem på de sjuka. Då försvann sjukdomarna och de onda andarna lämnade dem.
13 En grupp kringvandrande judiska andeutdrivare fick då för sig att de skulle uttala Herren Jesus namn över dem som var besatta av onda andar. De sa: ”Jag besvär er vid den Jesus som Paulus talar om!” 14 Det var sju män, söner till den judiska översteprästen Skeuas, som försökte sig på detta. 15 Men den onda anden svarade dem: ”Jag känner till Jesus och vet om Paulus, men vilka är ni?” 16 Och sedan kastade sig mannen som var besatt av den onde anden över dem alla och slog dem, så att de var tvungna att fly ut ur huset nakna och blodiga. 17 Detta blev känt bland både judar och greker i hela Efesos och alla i staden blev helt förskräckta och hyllade Herren Jesus. 18 Många av de troende kom nu och bekände öppet vad de hade gjort, 19 och många av dem som sysslat med trolldom, plockade fram sina böcker och brände dem offentligt. Någon räknade ut att böckerna var värda ungefär 50 000 dagslöner. 20 Så fick budskapet om Herren allt mer kraft, ökad framgång och styrka.
Upplopp i Efesos
21 Efter allt detta bestämde[a] sig Paulus för att genom Makedonien och Achaia resa till Jerusalem. ”Och därefter måste jag också besöka Rom”, sa han. 22 Han skickade Timotheos och Erastos, två av sina medhjälpare till Makedonien, medan han själv stannade kvar i provinsen Asien en tid.
23 Men just under den här tiden blev det stor oro på grund av Vägen. 24 En silversmed som hette Demetrios tjänade mycket pengar åt hantverkarna på att tillverka silvertempel åt Artemis[b]. 25 Demetrios kallade ihop dem till ett möte tillsammans med andra som hade liknande arbeten. Sedan talade han till dem:
”Ni vet att det är tack vare den här tillverkningen som vi blivit så rika. 26 Men nu har ni alla sett och hört hur den här Paulus har fått en massa människor att tro att gudar som är tillverkade av människohänder inte är några gudar. Och det är inte bara här i Efesos människor ändrat sin inställning utan så gott som i hela provinsen Asien. 27 Naturligtvis kommer detta att påverka våra affärer negativt, men det som oroar oss mest är att den stora gudinnan Artemis tempel kan komma att förlora sitt anseende och kanske Artemis själv kommer att mista sitt gudomliga majestät, hon som dyrkas inte bara i provinsen Asien utan i hela världen.”
28 När de hörde detta, blev de rasande och började ropa: ”Stor är efesiernas Artemis!”
29 Det dröjde inte länge förrän hela staden var i uppror. Man grep Gaius och Aristarchos, två makedonier som var reskamrater till Paulus och rusade till stadens friluftsteater. 30 Paulus ville då gå in och tala till folket, men hans lärjungar hindrade honom. 31 Några medlemmar av provinsrådet som var vänner till Paulus, skickade också bud till honom att inte riskera livet genom att gå in i teatern.
32 Inne på teatern ropade alla och skrek om varandra. Allt var en enda stor röra och de flesta visste inte ens varför de hade kommit dit.
33 När judarna sedan skickade fram Alexandros för att förklara situationen, gav han tecken till folket att vara tysta och försökte hålla ett försvarstal. 34 Men när folket förstod att Alexandros var jude, började alla ropa igen och under två timmar skrek de i kör: ”Stor är efesiernas Artemis!”
35 Till slut lyckades i alla fall stadens sekreterare lugna dem så pass att han kunde tala till dem. ”Invånare i Efesos”, sa han, ”alla vet ju att den stora gudinnan Artemis tempel beskyddas här i staden Efesos, hon vars bild föll ner från himlen. 36 Det är aldrig någon som har ifrågasatt detta, så ta det lugnt. Gör inte något förhastat! 37 De här männen som ni har fört hit har varken stulit något från templet eller hädat gudinnan. 38 Om Demetrios och hans hantverkare har något att anklaga någon för, så har vi domstolar som tar hand om sådant och landshövdingar som kan ta upp fallet. Låt dem gå den lagliga vägen. 39 Och om det finns klagomål i andra frågor, så kan de tas upp i den lagliga folkförsamlingen. 40 Nu är det till och med risk att vi blir anklagade för uppror, eftersom det inte fanns någon anledning att ställa till med några oroligheter. Då kan vi inte försvara oss.”
41 Och med de orden fick han de församlade att skingras.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.