M’Cheyne Bible Reading Plan

Adam och Eva syndar

3 Ormen var det listigaste av alla vilda djur som Herren Gud hade skapat. Ormen frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” ² ”Vi får äta frukt av träden”, svarade kvinnan. ³ ”Det är bara av trädet mitt i trädgården som vi inte får äta. Gud har sagt att vi inte får äta eller ens röra dess frukt, för då kommer vi att dö.” ⁴ Ormen svarade: ”Ni kommer visst inte att dö! ⁵ Gud vet att den dag ni äter av frukten kommer era ögon att öppnas och ni blir som Gud^[a], med kunskap om gott och ont.”

⁶ Kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och det var vackert och lockande, eftersom det gav vishet. Hon åt av frukten och gav också till sin man, som var med henne, och han åt. ⁷ Då öppnades deras ögon, och de insåg att de var nakna. Därför band de ihop fikonlöv runt höfterna för att skyla sig.

⁸ När de den kvällen, i den svala kvällsvinden, hörde Herren Gud vandra omkring i trädgården, gömde de sig för honom bland träden. ⁹ Herren Gud ropade till Adam: ”Adam, var är du?” ¹⁰ Adam svarade: ”Jag hörde dig i trädgården, och blev rädd eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig.” ¹¹ ”Vem har talat om för dig att du är naken?” frågade Gud. ”Har du ätit av frukten från trädet som jag förbjöd dig att äta av?” ¹² Adam svarade: ”Kvinnan, som jag fick av dig, gav mig av trädet, och jag åt.”

¹³ Då sa Herren Gud till kvinnan: ”Vad har du gjort?” ”Ormen lurade mig, och jag åt”, svarade hon. ¹⁴ Herren Gud sa till ormen: ”Eftersom du gjorde detta,

¹⁶ Till kvinnan sa han:

¹⁷ Till Adam sa han: ”Eftersom du lyssnade till din hustru och åt av trädet, fast jag förbjudit dig och sagt att du inte fick,

²⁰ Mannen kallade sin hustru Eva^[d], för han sa: ”Hon ska bli mor till alla som lever.” ²¹ Och Herren Gud gjorde kläder av djurhudar åt Adam och hans hustru.

²² Herren Gud sa: ”Eftersom människan har blivit som en av oss, med kunskap om det goda och det onda, får hon inte ta och äta också av livets träd och så leva i evighet.” ²³ Därför visade Herren Gud ut dem ur Edens trädgård och skickade bort dem för att bruka den jord de hade skapats av. ²⁴ Herren drev ut människan och öster om Edens trädgård placerade han keruberna^[e] och ett flammande svärd för att skydda vägen till livets träd.

Johannes döparen banar väg för Jesus

(Mark 1:2-8; Luk 3:1-18; Joh 1:19-28)

3 Vid den tiden började Johannes döparen förkunna ute i den judiska ödemarken. ² Han sa: ”Vänd om! Himmelriket är nära.” ³ Det var honom det talades om genom profeten Jesaja, när han sa:

⁴ Johannes hade kläder som var gjorda av kamelhår, och han hade ett läderbälte runt midjan. Den mat han åt var gräshoppor och vildhonung. ⁵ Folk från Jerusalem, från alla delar av Judeen och från hela Jordandalen kom ut till honom, ⁶ och när de hade bekänt sina synder döpte han dem i Jordanfloden.

⁷ Men när Johannes såg att många fariseer och saddukeer^[b] kom för att bli döpta, sa han till dem: ”Ni huggormsyngel, tror ni att ni kan klara er undan den kommande vreden? ⁸ Nej, handla^[c] som det anstår en som är omvänd! ⁹ Inbilla er inte att ni bara kan säga: ’Abraham är vår stamfar.’ Jag säger er att Gud kan förvandla de här stenarna till Abrahams ättlingar! ¹⁰ Yxan är redan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt ska huggas ner och kastas i elden.

¹¹ Jag döper er med vatten till omvändelse. Men efter mig kommer en som är starkare än jag. Jag är inte ens värdig att ta av honom hans sandaler.^[d] Han ska döpa er i den heliga Anden och eld. ¹² Han har kastskoveln i sin hand, färdig att rensa upp sin tröskplats och samla vetet i ladan, men agnarna ska han bränna upp i en eld som aldrig slocknar.”

Jesus blir döpt

¹³ Jesus lämnade nu Galileen och kom till Jordanfloden för att bli döpt av Johannes, ¹⁴ men Johannes ville inte döpa honom. Han sa: ”Det kan inte vara rätt. Jag behöver bli döpt av dig.” ¹⁵ Men Jesus svarade: ”Gör det ändå, för vi behöver uppfylla all rättfärdighet.” Då döpte Johannes honom.

¹⁶ När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Då öppnade sig himlen och han^[e] såg Guds Ande komma ner som en duva och stanna över honom. ¹⁷ Och en röst från himlen sa: ”Detta är min älskade Son, han är min glädje.”

Templet återuppbyggs

(3:1—6:22)

Folkets ledare bygger upp altaret

3 När den sjunde månaden kom och israeliterna bodde i sina städer, samlades folket som en man i Jerusalem. ² Jeshua, Josadaks son, och hans bröder prästerna och Serubbabel, Shealtiels son, och hans bröder började då bygga upp Israels Guds altare igen, för att offra brännoffer där, enligt föreskrifterna i gudsmannen Moses lag. ³ De byggde altaret på dess gamla plats, för de var rädda för folken i landet^[a], och man offrade brännoffer till Herren både morgon och kväll.

⁴ De firade lövhyddefesten enligt föreskrifterna, med det bestämda antalet brännoffer för varje dag. ⁵ Sedan offrade de det dagliga brännoffret och brännoffer för nymånadsfesten och Herrens andra helgade högtider, och alla de offer som frivilligt bars till Herren. ⁶ Den första dagen i sjunde månaden började de offra brännoffer till Herren, trots att grunden till Herrens tempel ännu inte var lagd.

Tempelbygget påbörjas

⁷ De betalade stenhuggare och snickare med pengar och folket från Sidon och Tyros med mat, dryck och olja, för att de sjövägen skulle föra cederträ från Libanon till Jafo, som kung Kyros av Persien hade gett dem tillstånd till.

⁸ Andra året efter deras ankomst till Guds hus i Jerusalem, i andra månaden, påbörjades arbetet av Serubbabel, Shealtiels son, Jeshua, Josadaks son, och deras bröder präster och leviter och alla som kommit från fångenskapen till Jerusalem. De leviter som var tjugo år eller äldre tillsatte de som förmän för arbetet med Herrens hus. ⁹ Jeshua, med sina söner och bröder, och Kadmiel och hans söner, dvs. Hodavjas släkt, åtog sig gemensamt ledningen för dem som arbetade på Guds hus, liksom Henadads söner och deras söner och bröder, leviterna.

¹⁰ När byggnadsarbetarna lade grunden till Herrens tempel, intog prästerna sina platser, klädda i prästdräkter, med trumpeter, och leviterna, Asafs ättlingar, med cymbaler, för att prisa Herren på det sätt som Israels kung David befallt. ¹¹ De lovsjöng och prisade Herren:

Hela folket jublade högt och prisade Gud för att grunden till Herrens hus hade blivit lagd. ¹² Men många av prästerna och leviterna och familjeöverhuvudena som var så gamla att de hade sett det förra templet^[b], grät högt när de såg grunden läggas till detta tempel, medan många andra jublade och ropade av glädje. ¹³ Ingen kunde skilja mellan det stora glädjeropet och gråten, för folket ropade så högt att det kunde höras vida omkring.

En förlamad man blir botad

3 En eftermiddag gick Petrus och Johannes till templet för den dagliga bönen klockan tre. ² Då bar man dit en man som hade varit förlamad från födseln. Han brukade varje dag placeras vid den tempelport som kallades Sköna porten, för att han skulle kunna tigga av dem som gick in i templet. ³ När han såg Petrus och Johannes som var på väg in, bad han dem om pengar.

⁴ Petrus och Johannes såg på honom och Petrus sa: ”Se på oss!” ⁵ Då tittade mannen upp på dem, eftersom han trodde att han skulle få något av dem. ⁶ Men Petrus sa: ”Jag har varken silver eller guld men jag har något annat att ge dig. I nasarén Jesus Kristus namn, res dig upp och gå!”

⁷ Sedan tog Petrus den förlamade mannen i höger hand och reste honom upp. Och genast fick mannen styrka i sina fötter och vrister ⁸ och han hoppade upp och började gå. Sedan följde han med dem in i templet och han gick och hoppade om vartannat och prisade Gud.

⁹ Alla människorna i templet såg honom gå omkring och prisa Gud ¹⁰ och när de upptäckte att det var den förlamade tiggaren som brukade sitta vid Sköna porten, blev de mycket förvånade och förskräckta över vad som hade hänt med honom.

Petrus talar till folket i templet

¹¹ Mannen höll sig hela tiden tätt intill Petrus och Johannes och alla skyndade sig nu till platsen som kallas Salomos pelarhall, fulla av förundran. ¹² Petrus såg det och sa till folkskaran: ”Israeliter, varför är ni så förvånade över det som har hänt? Varför stirrar ni på oss som om vi genom vår egen kraft och fromhet hade fått den här mannen att börja gå? ¹³ Nej, det är Abrahams, Isaks och Jakobs^[a] Gud, våra förfäders Gud,^[b] som har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som ni utlämnade och svek inför Pilatus, trots att Pilatus ville ge honom fri. ¹⁴ Ni svek honom som var helig och rättfärdig och krävde istället att en mördare skulle friges. ¹⁵ Ni dödade livets furste, men Gud har uppväckt honom från de döda. Det kan vi vittna om. ¹⁶ Och genom tron på namnet Jesus har den här mannen som ni ser och känner nu fått styrka. Den tro som kommer genom namnet Jesus har gjort honom fullständigt frisk, som ni alla kan se.

¹⁷ Mina syskon! Jag vet att både ni och era ledare agerade i okunnighet. ¹⁸ Men genom detta har Gud låtit det som han förutsagt genom profeterna gå i uppfyllelse: att Messias måste lida. ¹⁹ Ångra er därför och vänd om så att ni får era synder utplånade! ²⁰ Då ska en tid av vila komma från Herren och han ska sända Messias som är utvald åt er, Jesus. ²¹ Men han måste stanna kvar i himlen tills den tid kommer då allt det blir upprättat som Gud för länge sedan har talat om genom sina heliga profeter. ²² Mose sa:

²⁴ Efter det har alla profeter, från Samuel och framåt, talat om dessa dagar. ²⁵ Ni är dessa profeters barn och Guds förbund med era förfäder gäller också er. Han sa ju till Abraham:

²⁶ Gud lät alltså sin tjänare uppstå först och främst för er och har sänt honom till att välsigna er genom att få var och en av er att lämna era onda gärningar.”