M’Cheyne Bible Reading Plan
Abram, Hagar och Ismael
16 Abrams hustru Saraj hade inte fött honom några barn. Men Saraj hade en egyptisk slavinna, som hette Hagar, 2 och så sa Saraj till Abram: ”Eftersom Herren inte har gett mig några barn, kan du ligga med min slavinna, för att jag kanske kan få barn genom henne.” Abram gick med på hennes förslag.
3 Så gav Saraj, Abrams hustru, sin egyptiska slavinna Hagar till sin man. Abram hade då bott tio år i Kanaans land. 4 Han låg med Hagar, och hon blev med barn. När hon förstod att hon var gravid, började hon se ner på sin husmor Saraj.
5 Då sa Saraj till Abram: ”Allt är ditt fel! Jag gav min slavinna i din famn, men när hon blev gravid började hon se ner på mig. Må Herren döma mellan mig och dig!” 6 ”Slavinnan är i dina händer. Gör vad du tycker är bäst”, svarade Abram. Då bestraffade Saraj henne så att hon flydde.
7 Herrens ängel fann henne vid en brunn i öknen, på vägen till Shur. 8 Ängeln frågade: ”Hagar, Sarajs slavinna, var har du kommit ifrån och vart är du på väg?” ”Jag är på flykt från min husmor Saraj”, svarade Hagar. 9 Då sa Herrens ängel: ”Gå tillbaka till din husmor och underkasta dig henne!” 10 Herrens ängel sa vidare: ”Jag ska göra dina ättlingar så talrika att ingen kan räkna dem.” 11 Och Herrens ängel sa vidare till henne:
”Du är med barn och du kommer att få en son,
som du ska kalla Ismael[a].
Herren har nämligen hört din klagan.
12 Denne din son kommer att vara som en vildåsna.
Han kommer att vara emot alla,
och alla kommer att vara emot honom.
Han ska leva öster om[b] sina bröder.”
13 Därefter kallade Hagar Herren som talat med henne för ”den Gud som ser mig”, eftersom hon tänkte: ”Jag har sett den som ser mig.” 14 Senare kallades brunnen för Beer Lachaj Roi[c]. Den ligger mellan Kadesh och Bered.
15 Så födde Hagar en son åt Abram, och Abram kallade honom Ismael. 16 Abram var åttiosex år gammal när Hagar födde Ismael åt honom.
Guds bud och människors regler
(Mark 7:1-23)
15 Sedan kom några fariseer och en del skriftlärda från Jerusalem till Jesus och frågade:
2 ”Varför bryter dina lärjungar mot förfädernas tradition? De tvättar ju inte händerna innan de äter.” 3 Han svarade: ”Varför bryter ni själva mot Guds bud genom att följa er tradition? 4 Gud sa: ’Visa respekt för dina föräldrar’, och: ’Den som talar illa om sina föräldrar ska dömas till döden.’[a] 5 Men ni menar att om någon säger till sin far eller mor: ’Det du kunde ha fått av mig ger jag som tempelgåva’, 6 då behöver han inte respektera sina föräldrar. Så ogiltigförklarar ni Guds ord genom era egna traditioner. 7 Ni hycklare! Profeten Jesaja profeterade rätt om er:
8 ’Det här folket ärar mig med sina ord,
men deras hjärtan är långt ifrån mig.
9 Deras tillbedjan är värdelös,
för de lär bara ut människobud.[b]’ ”
10 Sedan kallade Jesus till sig folket och sa: ”Hör på och försök att förstå: 11 Människan blir inte oren av det som kommer in i munnen. Det är det som går ut ur munnen, som gör människan oren.”
12 Då gick hans lärjungar fram till honom och sa: ”Vet du att du retade upp fariseerna genom det du sa?”
13 Jesus svarade: ”Varje planta, som inte har planterats av min Fader i himlen, ska ryckas upp med roten, 14 så bry er inte om fariseerna. De är blinda ledare som leder andra blinda, och om en blind leder en blind, så faller båda i gropen.”
15 Då bad Petrus att Jesus skulle förklara liknelsen för dem.
16 ”Förstår inte ni heller?” frågade han. 17 ”Inser ni inte att det som kommer in i en människa bara passerar genom magen och kommer ut på avträdet? 18 Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det är det som gör människan oren. 19 Ifrån hjärtat kommer ju onda tankar, mord, otrohet i äktenskapet, sexuell omoral, stöld, lögn och förtal, 20 och det är sådant som gör människan oren. Men ingen blir oren av att äta utan att först ha tvättat händerna.”
En icke-judisk kvinnas tro
(Mark 7:24-30)
21 Jesus lämnade sedan Galileen och drog sig undan till området kring Tyros och Sidon.[c]
22 En kanaaneisk kvinna från trakten kom då till honom och ropade: ”Herre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter är besatt av en ond ande och den plågar henne ständigt.” 23 Men Jesus gav henne inte ett ord till svar. Hans lärjungar kom därför till honom och sa: ”Skicka iväg henne, hon förföljer oss ju med sina rop.” 24 Han sa då till kvinnan: ”Jag har sänts bara till Israels förlorade får.”[d] 25 Men kvinnan kom närmare och föll ner för honom och sa: ”Herre, hjälp mig!” 26 Jesus svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” 27 ”Det är sant, Herre”, sa hon, ”men till och med hundarna äter de smulor som faller från deras herrars bord.” 28 ”Kvinna”, sa Jesus till henne, ”din tro är stark. Du ska få det du ber om.” Och i samma stund blev hennes dotter botad.
Jesus botar många sjuka
(Mark 7:31-37)
29 Jesus återvände nu till Galileiska sjön och gick upp på ett berg och satte sig där. 30 Snart hade det samlats en stor folkmassa omkring honom, och de hade med sig rörelsehindrade, blinda, missbildade, stumma och många andra. Man lade dem framför Jesus, och han botade dem. 31 Folk var alldeles häpna, för de stumma började tala, de missbildade blev friska, de rörelsehindrade gick, och de blinda kunde se. Och alla hyllade Israels Gud.
Jesus ger mat åt mer än 4 000 personer
(Mark 8:1-10)
32 Sedan kallade Jesus på sina lärjungar och sa: ”Jag känner stort medlidande med dessa människor. De har varit hos mig i tre dagar och har inget att äta. Jag vill inte skicka iväg dem hungriga, för då kanske de svimmar av utmattning längs vägen.”
33 Men hans lärjungar svarade: ”Var ska vi få tag på tillräckligt med mat åt dem alla här i ödemarken?” 34 Jesus frågade dem: ”Hur många bröd har ni?” ”Sju bröd och några små fiskar”, svarade de. 35 Då bad Jesus folket att slå sig ner på marken. 36 Och han tog de sju bröden och fiskarna och tackade Gud för dem och bröt dem i bitar. Sedan gav han bitarna till sina lärjungar, som i sin tur delade ut dem till folket. 37 Alla åt och blev mätta, och när man samlade ihop det som var över, blev det sju fulla korgar. 38 Det var 4 000 män som hade ätit, förutom kvinnor och barn.
39 Sedan sa Jesus åt människorna att gå hem, men själv steg han i en båt och åkte över sjön till trakten kring Magadan[e].
Nehemja på de fattigas sida
5 Folket, även kvinnorna, klagade bittert över sina judiska landsmän. 2 Några sa: ”Vi och våra söner och döttrar är många och behöver få brödsäd för att kunna överleva.” 3 Andra sa: ”Vi måste pantsätta våra marker, vingårdar och hus för att få brödsäd och hålla hungern borta.” 4 Ytterligare andra sa: ”Vi måste låna pengar med åkrar och vingårdar som säkerhet för att kunna betala skatten åt kungen.
5 ”Vi är av samma kött och blod som våra landsmän, och våra barn är lika goda som deras. Ändå måste vi låta våra söner och döttrar bli slavar. Några av våra döttrar har redan blivit slavar, och vi står maktlösa, för det är andra som äger våra åkrar och vingårdar.”
6 Jag blev mycket upprörd när jag fick höra deras förtvivlan och klagan, 7 och sedan jag tänkt på saken gick jag till rätta med de förnäma männen och styresmännen.
”Vad är det ni fordrar av era bröder?” frågade jag. Sedan sammankallade jag till ett stormöte mot dem.
8 Jag sa till dem: ”Vi har gjort allt vi kan för att friköpa våra judiska bröder som hade sålts till utlänningar. Och nu säljer ni dem på nytt! Ska vi behöva köpa dem fria igen?” Men de teg, för de kunde inte finna något att säga.
9 Då fortsatte jag: ”Det ni gör är inte rätt. Ni borde leva i fruktan för vår Gud och inte ge de främmande folken, våra fiender, anledning att håna oss. 10 Också jag, mina bröder och mina män lånar dem pengar och brödsäd. Men låt oss nu avstå från vår fordran. 11 Lämna genast tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hus, och avskriv alla fordringar ni har på dem, till varje minsta del av pengar, säd, vin eller olja.”
12 De svarade: ”Vi ska ge tillbaka allt och inte kräva något mer av dem. Vi ska göra som du har sagt. Sedan sammankallade jag prästerna och lät dessa avlägga en ed inför dem att de skulle hålla sina löften. 13 Jag skakade ur mantelvecket och sa: ”Gud kommer att på samma sätt skaka bort från sitt hem och från sina ägor var och en av er som inte håller vad han lovat. En sådan man blir utskakad och utblottad.”
”Amen”, ropade hela församlingen och prisade Herren. Folket höll sitt löfte.
14 Från den dag jag blev ståthållare i Juda, från Artaxerxes tjugonde regeringsår till hans trettioandra år, i tolv år, avstod jag och mina män från det underhåll som en ståthållare normalt skulle ha. 15 Ståthållarna före mig hade lagt tunga bördor på folket och krävt att få ett halvt kilo silver[a] om dagen till mat och dryck. Dessutom hade deras tjänare tyranniserat folket. Men så gjorde inte jag, eftersom jag fruktade Gud.
16 Jag ägnade mig åt arbetet på muren, och mina tjänstemän var där för att arbeta. Vi[b] skaffade oss ingen egen mark.
17 Vid mitt bord åt 150 judar och styresmän, förutom alla besökare från länder runt omkring. 18 Varje dag tillagades det för min räkning en oxe, sex utsökta får och även fåglar samt var tionde dag mängder av vin. Ändå krävde jag inte det underhåll som ståthållaren har rätt till, eftersom detta folk redan var så hårt tyngt.
19 ”Min Gud, kom ihåg allt jag gjort för detta folk, och räkna mig det till godo.”
Möte med apostlarna i Jerusalem
15 Några kom då från Judeen och började lära bröderna att de inte kunde bli räddade om de inte lät omskära sig[a] som seden var enligt Mose. 2 Men Paulus och Barnabas gick emot dem vilket ledde till ständiga diskussioner och bråk. Till slut bestämde därför de troende att man skulle låta Paulus och Barnabas och några till resa upp till Jerusalem för att reda ut saken med apostlarna och församlingsledarna där. 3 Församlingen utrustade dem för resan och de gav sig iväg genom Fenikien och Samarien där de berättade om hedningar som hade vänt om, vilket gjorde de troende mycket glada.
4 När de kom fram till Jerusalem, blev de mottagna av församlingen och apostlarna och ledarna. Paulus och Barnabas berättade sedan om vad Gud hade gjort genom dem. 5 Men då reste sig några från fariseernas parti som blivit troende och förklarade att hedningarna måste omskäras och krävas följa Moses lag.
6 Apostlarna och församlingsledarna höll därför ett särskilt möte om den här frågan. 7 Efter en lång diskussion reste sig Petrus och sa: ”Bröder, ni vet att Gud för länge sedan utsåg mig bland er till att förkunna evangelium för hedningar, så att de också skulle kunna tro. 8 Och Gud som känner allas hjärtan har visat att han har tagit emot dem genom att ge dem den heliga Anden precis som till oss. 9 Gud har inte gjort någon skillnad mellan oss och dem utan renade deras hjärtan genom tron. 10 Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett ok på lärjungarnas axlar som varken vi eller våra förfäder har kunnat bära? 11 Nej, vi tror att alla, både vi och de, blir räddade genom vår Herre Jesus nåd.”
12 Efter det blev det tyst på diskussionen och alla lyssnade till Barnabas och Paulus när de berättade om de tecken och under som Gud hade gjort genom dem bland andra folk.
13 När de hade slutat, reste sig Jakob[b] och sa: ”Bröder, lyssna på mig! 14 Simon[c] har berättat hur Gud för första gången såg till att han fick ett eget folk bland hedningarna. 15 Det stämmer väl överens med det budskap som står skrivet hos profeterna:
16 ’Sedan ska jag vända tillbaka
och bygga upp Davids fallna hydda.[d]
Jag ska resa upp det som ligger i ruiner,
17 så att alla andra människor kan söka Herren,
alla de folk över vilka mitt namn har utropats.[e]
Så säger Herren, som gjorde allt detta
18 känt för länge sedan.’[f]
19 Jag anser därför att vi inte ska ställa så många krav på hedningar som vänder sig till Gud. 20 Det räcker med att vi skriver till dem att de ska låta bli att äta sådant som orenats genom avgudadyrkan, att de ska avhålla sig från sexuell omoral och från att äta kött från kvävda djur samt blod.[g] 21 För Mose har man förkunnat överallt i alla städer under alla tider och han läses i synagogorna varje sabbat.”
Brevet från församlingen i Jerusalem
22 Sedan beslöt apostlarna och ledarna tillsammans med hela församlingen att man skulle sända några representanter till Antiochia tillsammans med Paulus och Barnabas. Det blev två av församlingsledarna: Judas (som kallades Barsabbas) och Silas.
23 Så här löd det brev de fick med sig:
Från apostlarna och församlingsledarna, till bröderna av hednisk härkomst i Antiochia, Syrien och Kilikien.
Varma hälsningar!
24 Vi har fått veta att några från oss har skapat oro och förvirring bland er med vad de har sagt men dessa män var inte utsända av oss. 25 Vi beslöt därför enhälligt att utse representanter och skicka dem till er tillsammans med våra älskade bröder Barnabas och Paulus, 26 dessa båda som har riskerat sina liv för vår Herre Jesus Kristus skull. 27 Våra representanter, Judas och Silas, kommer att framföra detsamma som vi skriver.
28 Den heliga Anden och vi har beslutat att inte kräva något annat av er än detta nödvändiga: 29 att ni avhåller er från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och sexuell omoral. Om ni noga följer detta, handlar ni rätt.
Vi önskar er allt gott!
30 De sändes iväg och reste till Antiochia där man kallade samman de troende till ett möte och överlämnade brevet. 31 När man läste brevet blev alla glada över detta uppmuntrande besked. 32 Judas och Silas som själva var profeter talade sedan länge till församlingen och uppmuntrade och styrkte dem. 33 När de hade varit där en tid, reste Judas och Silas tillbaka till dem som hade sänt dem och församlingen i Antiochia önskade dem frid.[h] 35 Men Paulus och Barnabas stannade kvar i Antiochia där de tillsammans med många andra undervisade och spred budskapet om Herren.
Paulus och Barnabas skiljs åt
36 Efter ett tag sa Paulus till Barnabas: ”Borde vi inte åka tillbaka till alla de städer där vi har spridit budskapet om Herren för att se hur det går med de troende?” 37 Barnabas föreslog att de skulle ta med sig Johannes som kallades Markus. 38 Men Paulus var emot detta eftersom denne hade övergett dem i Pamfylien och inte varit med dem i deras arbete. 39 De blev så oeniga om detta att de skildes åt. Barnabas tog sedan med sig Markus och seglade till Cypern. 40 Paulus däremot valde Silas som medhjälpare och sedan de troende hade överlämnat dem åt Herrens nåd, gav han sig iväg. 41 Han reste genom Syrien och Kilikien för att uppmuntra församlingarna där.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.