M’Cheyne Bible Reading Plan

Guds förbund med Noa

9 Gud välsignade Noa och hans söner och sa till dem: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden!

² Alla vilda djur och fåglar, allt som rör sig på marken, och fiskar i haven kommer att vara rädda och känna skräck för er, för jag har ställt dem under er makt. ³ Allt levande som rör sig ska vara er föda, liksom jag gett de gröna växterna. ⁴ Men ät aldrig kött som har blod, dess liv,^[a] i sig. ⁵ Ert eget blod^[b] ska jag utkräva vedergällning för. Jag ska utkräva den av varje djur, och av människor ska jag utkräva en annan människas liv om någon dödar en annan.

⁷ Var fruktsamma, föröka er och bli en stor mängd på jorden!”

Regnbågen

⁸ Sedan sa Gud till Noa och hans söner: ⁹ ”Jag upprättar nu ett förbund med er och era ättlingar ¹⁰ och med alla levande varelser med er, alla fåglar och boskapsdjur och vilda djur, alla som kom ut ur arken. ¹¹ Jag ska upprätthålla mitt förbund med er och aldrig mer låta flodvattnen utplåna allt liv och fördärva jorden.”

¹² Gud sa: ”Jag ska sätta ett tecken på förbundet mellan mig och er och alla levande varelser som är med er för alla kommande generationer: ¹³ min regnbåge sätter jag bland molnen. Den ska vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. ¹⁴ När jag sänder moln över jorden, kommer regnbågen att synas bland molnen, ¹⁵ och jag ska komma ihåg mitt förbund med er och med varje levande varelse och aldrig mer låta vattnet övertäcka jorden och utplåna allt liv. ¹⁶ När regnbågen är i skyn, ska jag komma ihåg det eviga förbundet mellan Gud och alla slags levande varelser på jorden.” ¹⁷ Och Gud sa till Noa: ”Detta är tecknet på det förbund jag instiftat mellan mig och allt levande på jorden.”

Förbannelse över Kanaan

¹⁸ Noas tre söner som kom ut ur arken hette Sem, Ham och Jafet. (Ham var Kanaans far.) ¹⁹ Alla folken på jorden härstammar från dessa Noas tre söner.

²⁰ Noa blev lantbrukare och planterade en vingård. ²¹ En dag när han var drucken och låg naken i sitt tält, ²² såg Ham, Kanaans far, sin far ligga där naken och gick ut och berättade det för sina två bröder. ²³ Då tog Sem och Jafet en mantel, höll den över sina axlar och gick in baklänges i tältet och täckte sin fars nakenhet, medan de tittade åt ett annat håll för att inte se sin far naken. ²⁴ När Noa vaknade ur sitt rus och fick reda på vad hans yngste son hade gjort honom, ²⁵ sa han:

²⁶ Sedan sa han:

²⁸ Noa levde ytterligare 350 år efter floden ²⁹ och var 950 år gammal när han dog.

Jorden befolkas på nytt

Släkttavlan för Noas söner

10 Detta är berättelsen om Noas söners, Sems, Hams och Jafets, släkt. De fick söner^[c] efter floden.

Jafet

(1 Krön 1:5-7)

Ham

(1 Krön 1:8-16)

⁸ Från Kush härstammade också Nimrod, den förste härskaren på jorden. ⁹ Han var en väldig jägare inför Herren, och hans namn blev ett ordspråk: ”En väldig jägare inför Herren, som Nimrod.” ¹⁰ Kärnan i hans rike omfattade Babel, Erek, Ackad och Kalne, i Shinars^[d] land. ¹¹ Därifrån utsträckte han sitt välde till Assyrien. Han byggde Nineve, Rechovot Ir, Kelach ¹² och Resen, som är beläget mellan Nineve och Kelach, den stora staden.

¹³ Misrajim var stamfar till ludéerna, anaméerna, lehavéerna, naftuchéerna, ¹⁴ patruséerna, kasluchéerna, som filistéerna härstammar från, och kaftoréerna.

¹⁵ Kanaan var far till Sidon, som var hans förstfödde. Han var också stamfar till Het, ¹⁶ jevuséerna, amoréerna, girgashéerna, ¹⁷ hivéerna, arkéerna, sinéerna, ¹⁸ arvadéerna, semaréerna och hamatéerna.

Slutligen spred sig Kanaans ättlingar ¹⁹ från Sidon och hela vägen till Gerar, ända till Gaza och till Sodom, Gomorra, Adma och Sevojim, bort till Lasha^[e].

²⁰ Dessa var Hams ättlingar efter sina stammar, språk, länder och folkslag.

Sem

(1 Krön 1:17-23)

²¹ Också Sem, Jafets äldste bror, fick söner och blev stamfar till alla Evers ättlingar.

³⁰ De bodde i området från Mesha till Sefar, bergstrakten i öster.

³¹ Dessa var alltså Sems ättlingar, efter sina stammar, språk, länder och folkslag.

³² Dessa är Noas söners stammar efter sina släkter. Från dem har alla folk spridit sig över jorden efter floden.

Jesus botar en förlamad man

(Mark 2:3-12; Luk 5:18-26)

9 Jesus steg sedan i en båt och åkte över till staden där han bodde. ² Där kom de till honom med en förlamad man som låg på en bår. Och när Jesus såg deras tro, sa han till den förlamade: ”Var vid gott mod, min son. Dina synder är förlåtna.”

³ Några av de skriftlärda sa då för sig själva: ”Han hädar^[a] ju!” ⁴ Men Jesus visste vad de tänkte och frågade dem: ”Varför tänker ni onda tankar i era hjärtan? ⁵ Vilket är lättare, att säga: ’Dina synder är förlåtna’, eller: ’Res dig upp och gå?’ ” ⁶ ”Men för att ni ska veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden,” – nu talade han till den förlamade: ”Res dig upp, ta din bår och gå hem!” ⁷ Och mannen reste sig och gick hem.

⁸ När folket såg vad som hände blev de alldeles förskräckta, och de hyllade Gud för att han gett sådan makt till människor.

Jesus kallar en tullindrivare att följa honom

(Mark 2:14-17; Luk 5:27-32)

⁹ När Jesus gick vidare därifrån fick han se en tullindrivare som hette Matteus sitta utanför tullhuset. ”Kom och följ mig”, sa Jesus till honom. Och Matteus reste sig och följde Jesus.

¹⁰ När Jesus senare åt i hans hus, fanns där många tullindrivare och syndare som åt tillsammans med honom och lärjungarna.

¹¹ Fariseerna var upprörda. ”Hur kan er mästare äta tillsammans med tullindrivare och syndare?” frågade de Jesus lärjungar. ¹² Men Jesus hörde det och sa: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. ¹³ Gå härifrån och försök förstå vad som menas med detta: ’Jag vill hellre ha nåd än slaktoffer.’^[b] Jag har nämligen inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.”

Jesus svarar på en fråga om fasta

(Mark 2:18-22; Luk 5:33-39)

¹⁴ En dag kom Johannes döparens lärjungar till Jesus och frågade honom: ”Varför fastar inte dina lärjungar som vi och fariseerna gör?”

¹⁵ Jesus svarade: ”Bröllopsgästerna kan väl inte sörja medan brudgummen är hos dem? Men en dag ska han tas ifrån dem, och då kommer de att fasta. ¹⁶ Ingen lagar ett gammalt klädesplagg med ett stycke nytt, okrympt tyg, för då krymper det nya tyget och river sönder plagget, så att hålet blir ännu större. ¹⁷ Och ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar, för när vinet jäser sprängs säckarna och blir förstörda, och vinet rinner ut. Nej, nytt vin häller man i nya säckar, för då har man både vin och säckar kvar.”

Jesus botar en kvinna med blödningar och uppväcker en död flicka

(Mark 5:22-43; Luk 8:41-56)

¹⁸ Under tiden som Jesus sa detta kom en föreståndare och föll ner inför honom. ”Min dotter har just dött”, sa han. ”Kom och lägg händerna på henne, så får hon liv igen.”

¹⁹ Då reste sig Jesus och följde med mannen, tillsammans med sina lärjungar. ²⁰ Men då kom en kvinna, som under tolv års tid lidit av blödningar. Hon närmade sig Jesus bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel, ²¹ för hon tänkte: ”Om jag bara får röra vid hans kläder så kommer jag att bli frisk.” ²² Då vände Jesus sig om och fick se henne: ”Min dotter”, sa han, ”var inte orolig!^[c] Din tro har gjort dig frisk^[d].” Och från den stunden var kvinnan frisk.

²³ När Jesus sedan kom fram till föreståndarens hus och såg flöjtblåsarna och folkskaran som klagade högljutt, ²⁴ sa han: ”Gå ut härifrån. Flickan är inte död, hon sover.”

Då hånskrattade de åt honom. ²⁵ Men när folket hade körts ut ur huset, gick Jesus in i rummet där flickan låg och tog henne i handen. Och genast reste hon sig upp. ²⁶ Ryktet om detta spred sig sedan i hela området.

Jesus botar blinda och stumma

²⁷ När Jesus gick därifrån följde två blinda män efter honom och ropade: ”Jesus, Davids Son,^[e] förbarma dig över oss!” ²⁸ De gick efter honom ända in i det hus där han bodde. Och Jesus frågade dem: ”Tror ni att jag kan göra det?”

”Ja, Herre”, svarade de. ”Det gör vi.”

²⁹ Då rörde han vid deras ögon och sa: ”Eftersom ni tror, ska det också bli så.” ³⁰ Och plötsligt kunde de se.

Jesus varnade dem sedan strängt för att berätta detta för någon, ³¹ men trots det var ryktet om honom snart ute över hela trakten.

³² När de båda männen var på väg ut, kom man till Jesus med en besatt man som inte kunde tala. ³³ Jesus drev då ut den onda anden, och den stumme började tala. Folk blev häpna och sa: ”Aldrig förr har något sådant hänt i Israel!”

³⁴ Men fariseerna sa: ”Han driver ut de onda andarna med hjälp av de onda andarnas härskare.”

Jesus uppmanar sina lärjungar att be om arbetare

³⁵ Jesus vandrade omkring i alla städer och byar och undervisade i synagogorna. Och vart han än kom förkunnade han evangeliet om riket, och han botade alla slags sjukdomar och plågor. ³⁶ När han såg människorna kände han medlidande med dem, eftersom de var nedslagna och hjälplösa, som får utan herde.

³⁷ ”Skörden är stor, men arbetarna är få”, sa han till sina lärjungar. ³⁸ ”Be därför skördens Herre att han skickar ut fler arbetare på fälten.”

Esras reformer

(9:1—10:44)

Esras bön inför allt folket

9 Efter att detta var avslutat kom ledarna till mig och sa: ”Israeliterna, prästerna och leviterna har inte avskilt sig från landets folk och deras avskyvärda seder, från kanaanéer, hettiter, perisséer, jevuséer, ammoniter, moabiter, egypter och amoréer. ² De har tagit kvinnor från dessa folk till hustrur åt sig och sina söner. Det heliga släktet har blandats med landets folk, och ledare och styresmän har varit de första i denna otrohet.”

³ När jag hörde detta rev jag sönder mina kläder och min mantel, slet mitt hår och mitt skägg och blev sittande bedrövad. ⁴ Alla som fruktade Israels Gud samlades hos mig på grund av trolösheten hos dem som hade återvänt. Jag satt kvar, bedrövad, ända till kvällsoffret. ⁵ Vid kvällsoffret reste jag mig ur min bedrövelse, och i mina trasiga kläder och sönderrivna mantel föll jag ner på knä med lyfta händer mot Herren, min Gud, ⁶ och bad:

O min Gud, jag skäms och blygs för att lyfta mitt ansikte till dig, min Gud, för våra synder har växt oss över huvudet och vår skuld är så stor att den når upp till himlen. ⁷ Från våra förfäders tid intill nu har vår skuld varit stor. För våra synders skull har vi, våra kungar och präster utlämnats åt främmande kungar, åt fångenskap och plundring och skam, precis som nu. ⁸ Men nu har Herren, vår Gud, gett oss ett litet ögonblick av nåd och låtit en rest av oss bli kvar och gett oss en trygg plats i hans helgedom. Vår Gud har gett våra ögon en ljusning, och vi får se en befrielse från vårt slaveri. ⁹ För vi är slavar, men vår Gud har inte övergivit oss i vårt slaveri utan han har låtit oss finna nåd inför Persiens kungar. Han har gett oss nytt liv, och vi kan på nytt bygga upp vår Guds hus och Jerusalem ur dess ruiner, och få en trygg plats i Juda och Jerusalem.

¹⁰ Vår Gud, vad kan vi nu säga efter allt detta? Vi har övergett dina bud, ¹¹ som du gav oss genom dina tjänare profeterna och sa: ”Det land ni ska ta i besittning är ett orent land genom invånarnas orenhet och deras avskyvärda handlingar som de fyllt landet med, från den ena ändan till den andra. ¹² Därför ska ni inte ge era döttrar åt deras söner och inte ta deras döttrar till hustrur åt era söner. Ni ska aldrig främja deras lycka och välfärd. Då ska ni bli starka och få äta av det goda som landet ger och lämna det i arv åt era barn för all framtid.”

¹³ Efter allt som har drabbat oss genom våra onda gärningar och genom vår stora skuld har du, vår Gud, ändå skonat oss och inte straffat oss som våra gärningar har förtjänat utan lämnat kvar en sådan här rest åt oss. ¹⁴ Skulle vi då på nytt bryta mot dina bud och gifta in oss bland dessa folk som har sådana avskyvärda seder? Skulle du då inte bli så vred på oss att du utplånade oss, så att ingen blev kvar och överlevde? ¹⁵ Du Herre, Israels Gud, du är rättfärdig. Ändå är vi nu kvar som en rest. Här är vi inför dig med vår skuld, även om ingen på grund av den kan bestå inför dig.

Saul vänder om

9 Saul som fortfarande var fylld av hat och mordlust mot Herrens lärjungar gick till översteprästen. ² Han bad att få med sig brev adresserade till synagogorna i Damaskus så att han skulle få tillstånd att arrestera alla där som hörde till Vägen^[a], både män och kvinnor. Sedan skulle han föra dem som fångar till Jerusalem.

³ Men när han rest iväg och närmade sig Damaskus, omgavs han plötsligt av ett starkt ljussken från himlen. ⁴ Och han föll till marken och hörde en röst som sa: ”Saul! Saul! Varför förföljer du mig?”

⁵ Han frågade: ”Vem är du, Herre^[b]?”

Rösten svarade: ”Jag är Jesus, den som du förföljer. ⁶ Res dig upp och gå in i staden, så får du veta vad du ska göra.”

⁷ Männen som var tillsammans med Saul stod där alldeles stumma, för de hörde rösten men såg ingen. ⁸ När Saul reste sig från marken och öppnade sina ögon, kunde han inte se. De tog honom vid handen och ledde honom in i Damaskus. ⁹ Under tre dagar var han sedan blind och han varken åt eller drack.

¹⁰ Men i Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias och Herren talade nu till honom i en syn och sa: ”Ananias!”

”Ja, Herre!” svarade han.

¹¹ Då sa Herren till honom: ”Gå till Raka gatan och in i Judas hus och fråga där efter en man som heter Saul från Tarsos. Han ber ¹² och i en syn har han sett att en man som heter Ananias ska komma in och lägga händerna på honom så att han kan se igen.”

¹³ ”Men Herre!” svarade Ananias. ”Jag har hört av många om den mannen och allt ont som han har gjort mot dina heliga i Jerusalem. ¹⁴ Och här har han en fullmakt med sig från översteprästerna att arrestera alla som åkallar ditt namn!”

¹⁵ Men Herren sa till honom: ”Gå, för jag har utsett honom till att vara mitt redskap! Han ska göra mitt namn känt för många olika folk och makthavare och för Israels folk. ¹⁶ Och jag ska visa honom hur mycket han måste lida för mitt namn.”

¹⁷ Då gick Ananias dit och kom in i Judas hus. Han lade sina händer på Saul och sa: ”Saul, min bror, Herren själv, Jesus, som visade sig för dig på vägen, har sänt mig för att du ska få din syn tillbaka och bli fylld av den heliga Anden.”

¹⁸ I samma stund var det som om flagor föll från Sauls ögon och han kunde se igen. Han reste sig då genast upp och lät döpa sig ¹⁹ och när han ätit, fick han krafterna tillbaka.

Saul i Damaskus och Jerusalem

Saul stannade sedan några dagar hos lärjungarna i Damaskus ²⁰ och han började genast förkunna i synagogorna att Jesus är Guds Son. ²¹ Alla som hörde honom blev mycket förvånade och frågade: ”Var det inte han som i Jerusalem försökte döda alla som åkallar Jesus namn? Visst var han på väg hit för att arrestera dem och föra dem som fångar till översteprästerna?” ²² Men Saul talade med allt större kraft och judarna i Damaskus hade inga argument att sätta emot när han bevisade att Jesus är Messias.

²³ Efter en längre tid konspirerade judarna om att göra sig av med Saul, ²⁴ men Saul fick reda på deras planer. De bevakade stadsportarna både dag och natt för att kunna mörda honom, ²⁵ men en natt tog några av hans lärjungar och firade ner honom i en korg från stadsmuren.

²⁶ Saul återvände sedan till Jerusalem, men när han försökte ansluta sig till lärjungarna där var de rädda för honom. Ingen vågade lita på att han verkligen hade blivit en lärjunge. ²⁷ Men Barnabas tog honom med till apostlarna och berättade för dem hur Saul på vägen hade sett Herren som hade talat till honom och hur Saul sedan med stort mod hade predikat i Jesus namn i Damaskus. ²⁸ Efter det accepterade de Saul och sedan kom och gick han fritt bland dem i Jerusalem där han talade frimodigt i Herren Jesus namn. ²⁹ Han talade också till de grekisktalande judarna och diskuterade med dem, men de gjorde upp planer på att döda honom. ³⁰ När de troende fick reda på detta, tog de med sig Saul till Caesarea och skickade honom vidare därifrån till Tarsos.

Petrus i Lydda och Joppe

³¹ Församlingen fick nu vara ifred i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den byggdes upp och levde i Herrens fruktan och växte till genom den heliga Andens tröst och stöd.

³² Petrus reste nu från plats till plats och kom också till de heliga i Lydda. ³³ Där träffade han en man som hette Aineas som var förlamad och hade legat till sängs i åtta år. ³⁴ Petrus sa till honom: ”Aineas! Jesus Kristus botar dig. Res dig upp och rulla ihop din bädd!” Och i samma stund reste sig Aineas upp. ³⁵ Alla som bodde i Lydda och på Sharonslätten såg honom och vände om till Herren.

³⁶ I Joppe fanns det bland lärjungarna en kvinna som hette Tabita, på grekiska Dorkas^[c]. Hon hade gjort mycket gott mot andra människor och särskilt mot de fattiga, ³⁷ men vid den här tiden blev hon sjuk och dog. Man tvättade henne och lade henne i ett rum en trappa upp. ³⁸ Men när lärjungarna hörde att Petrus var i Lydda som låg alldeles i närheten, skickade de iväg två män för att be honom komma över till Joppe så fort som möjligt.

³⁹ Petrus följde genast med och så snart han kom dit, tog de med honom en trappa upp. De gråtande änkorna samlades kring honom och visade skjortor och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon fortfarande var bland dem. ⁴⁰ Men Petrus sa till alla att lämna rummet. Han föll ner på knä och bad och sedan vände han sig till den döda och sa: ”Tabita, res dig upp!” Då slog hon upp sina ögon och när hon fick se Petrus, satte hon sig upp. ⁴¹ Petrus räckte henne genast handen och hjälpte henne upp på fötter. Sedan ropade han på de heliga och änkorna och lät dem se henne stå där levande.

⁴² Nyheten om det som hade hänt spreds i hela Joppe och många började tro på Herren. ⁴³ Petrus stannade därför en längre tid i Joppe och bodde hos Simon, en man som arbetade med skinnberedning.^[d]