M’Cheyne Bible Reading Plan
Jakob möter Rakel
29 Jakob reste vidare och kom slutligen till Österlandet[a]. 2 Han fick syn på en brunn på fältet och tre fårhjordar som låg nära brunnen där de brukade vattnas. Men en tung sten täckte brunnen. 3 Seden var att stenen inte togs bort förrän alla hjordar fanns på plats. Efter det att man vattnat dem rullades stenen tillbaka över brunnens öppning.
4 Jakob frågade herdarna: ”Mina bröder, var kommer ni ifrån?” ”Från Harran”, svarade de. 5 ”Känner ni någon som heter Laban, Nachors sonson?” De svarade: ”Visst gör vi det.” 6 ”Hur mår han?” ”Han har det bra. Där kommer hans dotter Rakel med fåren.”
7 ”Solen står ju fortfarande högt på himlen. Det är väl ännu inte tid att samla ihop flocken?” frågade Jakob. ”Varför inte vattna fåren och låta dem gå ut på bete igen?” 8 ”Vi kan inte göra det”, svarade de, ”förrän alla hjordarna är samlade och stenen bortrullad. Då vattnar vi fåren.”
9 Medan Jakob fortfarande talade, kom Rakel med sin fars får, för hon tjänstgjorde också som herde. 10 När Jakob fick se sin morbror Labans dotter Rakel komma med Labans får, gick han fram till brunnen och rullade bort stenen och gav sin morbror Labans fårhjord vatten. 11 Sedan kysste Jakob Rakel och brast i gråt. 12 Han förklarade att han var nära släkt med hennes far och son till Rebecka. Hon sprang genast och berättade det för sin far. 13 Så snart Laban hörde om sin systerson Jakobs ankomst, skyndade han sig ut för att möta honom och han omfamnade och kysste honom och tog honom med sig hem. Sedan berättade Jakob sin historia för Laban.
14 ”Du är verkligen av samma kött och blod som jag”, sa Laban.
Rakel och Lea
När Jakob hade varit där ungefär en månad, 15 sa Laban en dag till honom: ”Även om du är min släkting, ska du inte arbeta för mig utan betalning. Hur mycket vill du ha?”
16 Laban hade två döttrar, Lea, som den äldre hette, och hennes yngre syster Rakel. 17 Lea hade milda[b] ögon, men Rakel var välväxt och skön. 18 Jakob älskade Rakel. Därför sa han: ”Om du ger mig din yngsta dotter Rakel till hustru, så ska jag arbeta för dig i sju år.” 19 Laban svarade: ”Jag ger henne hellre till dig än till någon annan. Stanna du här.”
20 Alltså arbetade Jakob de följande sju åren för att få Rakel. Tiden kändes lika kort som några dagar, för han älskade henne så. 21 Sedan sa Jakob till Laban: ”Ge mig nu min hustru, min tid har ju gått, så att jag kan förenas med henne.”
22 Då inbjöd Laban alla i trakten till en fest. 23 På kvällen tog Laban sin dotter Lea och gav henne till Jakob, och han låg med henne. 24 Laban gav Lea en av sina slavinnor som hette Silpa. 25 På morgonen upptäckte Jakob att det var Lea. ”Vad är det du har gjort?” sa Jakob. ”Jag arbetade sju år för Rakel! Varför har du bedragit mig så här?” 26 ”Det är inte vår sed att gifta bort den yngre dottern före den äldre”, svarade Laban. 27 ”Fira nu denna bröllopsvecka, så kan du få Rakel också, om du lovar att arbeta för mig ytterligare sju år.”
28 Jakob gick med på detta och när bröllopsveckan med Lea var över, gav Laban honom sin dotter Rakel till hustru. 29 Laban gav Rakel sin slavinna Bilha som tjänsteflicka. 30 Jakob låg också med Rakel, och han älskade henne mer än Lea. Sedan arbetade han för Laban i ytterligare sju år.
Jakobs söner
31 Eftersom Herren såg att Lea inte var älskad, lät han henne få barn medan Rakel inte kunde få några. 32 Lea blev alltså med barn och födde en son som hon gav namnet Ruben[c], för hon sa: ”Herren har sett mitt lidande, och nu kommer min make att älska mig.” 33 Hon blev snart med barn igen och födde en son till. Då sa hon: ”Herren hörde att jag inte fick någon kärlek, och han gav mig ytterligare en son.” Hon gav honom namnet Simon.[d] 34 Åter blev hon med barn och födde en son. Nu sa hon: ”Nu kommer väl ändå min man att hålla sig till mig, eftersom jag har gett honom tre söner.” Därför gav hon denne son namnet Levi.[e] 35 Än en gång blev hon med barn och födde en son. Hon sa: ”Nu vill jag prisa Herren!” Hon gav honom namnet Juda.[f] Sedan fick hon inga fler barn.
Jesus uppstår från de döda
(Mark 16:1-8; Luk 24:1-12; Joh 20:1-18)
28 I morgongryningen på första veckodagen, dagen efter sabbaten, gick Maria från Magdala och den andra Maria ut för att se på graven.
2 Då blev det plötsligt en våldsam jordbävning, för en Herrens ängel steg ner från himlen och rullade undan stenen och satte sig på den. 3 Hans ansikte lyste som blixten, och hans kläder var vita som snö. 4 Vakterna skakade skräckslagna för honom och låg där sedan som döda.
5 Men ängeln talade till kvinnorna och sa: ”Var inte rädda! Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. 6 Han är inte här. Han har uppstått, precis som han sa. Kom och se var han låg. 7 Skynda er sedan och säg till hans lärjungar att han har uppstått från de döda, och att han ska gå före dem till Galileen. Där ska de få se honom. Jag har sagt detta till er.”
Jesus visar sig för några kvinnor
8 Kvinnorna lämnade genast graven, uppskrämda men samtidigt glada, och sprang för att berätta det för Jesus lärjungar. 9 Men då kom plötsligt Jesus emot dem och hälsade på dem. Och de gick fram till honom och grep om hans fötter och tillbad honom.
10 Men Jesus sa till dem: ”Var inte rädda! Gå och säg till mina bröder att de ska ge sig av till Galileen. Där ska de få se mig.”
Vakterna vid graven mutas
11 Medan kvinnorna var på väg, kom några av de vakter som stått där till staden, till översteprästerna och berättade vad som hade hänt. 12 Översteprästerna diskuterade då saken med folkets ledare, och gav sedan vakterna en stor summa pengar 13 och sa till dem: ”Säg att Jesus lärjungar kom mitt i natten och stal kroppen medan ni sov. 14 Om landshövdingen får höra om det, så ska vi ta hand om honom. Ni behöver inte oroa er.”
15 Soldaterna tog därför pengarna och gjorde som man sagt till dem. Snart spreds detta rykte bland judarna, och sprids än idag.
Jesus befaller sina lärjungar att sprida budskapet om honom i hela världen
16 De elva lärjungarna gick sedan till det berg i Galileen dit Jesus hade befallt dem att gå. 17 Och när de såg honom föll de ner inför honom, men några tvivlade.
18 Då gick Jesus fram till dem och sa: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. 19 Gå därför ut till alla folk och gör dem till mina lärjungar. Döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn, 20 och lär dem att följa allt som jag har befallt er. Och jag ska alltid vara med er, ända till tidsålderns slut.”
Ester ingriper för att rädda sitt folk
(5:1—9:19)
Ester inför kungen
5 Tre dagar senare tog Ester på sig den kungliga skruden och gick in på palatsets inre borggård, framför palatsbyggnaden. Kungen satt på sin tron i palatset, mitt emot ingången. 2 När han såg drottning Ester stå där på gården, behagade det honom, och han räckte ut sin guldspira mot henne. Ester gick då fram och rörde vid spetsen på spiran.
3 ”Vad vill du, drottning Ester?” frågade kungen henne. ”Vad önskar du? Vad du än begär ska du få det, om det så skulle vara hälften av mitt rike.”
4 Ester svarade: ”Om det behagar dig, min kung, kom tillsammans med Haman till en fest som jag har förberett för dig i dag.”
5 Kungen befallde: ”Hämta Haman omedelbart, så att vi kan göra som Ester önskar.” Så gick kungen och Haman till den fest som Ester hade anordnat.
6 Medan de njöt av vinet frågade kungen Ester: ”Tala nu om för mig vad du önskar, så ska du få det, även om det är hälften av mitt kungarike.”
7 Ester svarade: ”Min önskan och bön är denna: 8 Om du ser välvilligt på mig, min kung, och om det behagar dig att besvara min bön och uppfylla min önskan, så kom tillsammans med Haman i morgon till den festmåltid som jag ska förbereda för er. Då ska jag svara på din fråga, o kung.”
Haman retar sig på Mordokaj
9 Haman gick hem glad och upprymd den dagen. Men när han vid kungens port såg Mordokaj, som varken reste sig eller på något annat sätt visade vördnad, blev han ursinnig på honom. 10 Han behärskade sig emellertid och fortsatte hem, och där samlade han sina vänner och sin hustru Seresh. 11 Han skröt för dem om sin rikedom, om sina många barn och hur kungen på alla sätt hade ärat honom och upphöjt honom över furstarna och kungens tjänare.
12 Sedan tillade han också: ”Dessutom inbjöd drottning Ester förutom kungen bara mig till den festmåltid som hon gjort i ordning, och i morgon är jag inbjuden dit igen tillsammans med kungen. 13 Men jag är ändå inte nöjd så länge jag måste se den där juden Mordokaj sitta i kungens port.”
14 Hans hustru Seresh och alla hans vänner föreslog då: ”Du ska låta bygga en tjugofem meter hög påle och be kungen att få hänga Mordokaj på den i morgon bitti, och sedan kan du nöjd och glad gå till festen med kungen.” Det tyckte Haman var ett bra förslag och lät resa pålen.
Paulus på Malta
28 När alla kommit välbehållna iland, fick vi reda på att ön hette Malta. 2 Öns befolkning var mycket vänlig mot oss och gjorde i ordning en brasa och tog hand om oss alla, för det hade börjat regna och var kallt. 3 Paulus samlade ett fång grenar och då han lade det på elden, lockades en huggorm fram av värmen och högg sig fast i hans hand. 4 När öborna såg ormen hänga där, sa de till varandra: ”Han är säkert en mördare! Han lyckades rädda sig ur havet, men rättvisans gudinna vill inte låta honom leva.”
5 Men Paulus skakade av sig ormen i elden och var helt oskadd. 6 Alla väntade att han skulle svullna upp eller att han plötsligt skulle falla ner död, men när de hade väntat länge och väl och inget hände, ändrade de uppfattning och sa att han var en gud.
7 Nära denna plats fanns en stor egendom som tillhörde Publius, öns främsta man. Han välkomnade oss och gav oss mat och husrum i tre dagar. 8 Hans far låg sjuk i feber och svår diarré. Paulus gick därför in och bad för mannen och lade sina händer på honom och botade honom. 9 Efter detta kom alla sjuka på ön dit och blev botade. 10 De visade sedan sin tacksamhet på många sätt. Och när det var dags för oss att segla iväg, kom folk ombord med allt möjligt som vi kunde behöva för resan.
Paulus anländer till Rom
11 Det dröjde tre månader innan vi seglade iväg, nu med fartyget ”Tvillinggudarna”[a] från Alexandria som hade övervintrat på ön. 12 Vi lade först till i Syrakusa där vi stannade i tre dagar. 13 Därifrån for vi över till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind och kom efter två dagar fram till Puteoli. 14 Där fann vi några troende som bad oss att stanna hos dem i en vecka vilket vi gjorde. Så kom vi till Rom.
15 De troende i Rom hade hört att vi var på väg och kom och mötte oss redan vid Forum Appii[b] och Tres Tabernae[c] och när Paulus såg dem, tackade han Gud och fick nytt mod.
16 När vi till slut kom fram till Rom, fick Paulus lov att bo i en egen bostad tillsammans med den soldat som vaktade honom.
Paulus tal till judarna i Rom
17 Tre dagar efter ankomsten kallade Paulus till sig de judiska ledarna och när de var samlade, sa han till dem:
”Bröder, jag blev arresterad i Jerusalem och överlämnad till romarna, trots att jag inte hade gjort något mot vårt folk eller brutit mot någon av våra förfäders traditioner. 18 Romarna ställde mig sedan inför rätta och ville frige mig eftersom det inte fanns något skäl att döma mig till döden. 19 Men judarna protesterade och jag blev därför tvungen att vädja till kejsaren. Fast min avsikt är inte att på något sätt anklaga mitt eget folk. 20 Det här är alltså bakgrunden till att jag bett er komma hit idag, så att vi kan träffas och talas vid. Jag är bunden med dessa kedjor för Israels hopp.”
21 De svarade: ”Vi har inte fått några brev från Judeen eller några som helst dåliga rapporter om dig av de bröder som kommit hit. 22 Tvärtom vill vi gärna veta vad du tror på, för det vi vet om denna sekt är att den stöter på motstånd överallt.”
23 De kom därför överens om att träffas en annan dag och vid det tillfället samlades ännu fler människor där Paulus bodde. Han började tidigt på morgonen och höll på ända till kvällen med att vittna och undervisa om Guds rike och han försökte med hjälp av Moses lag och profeterna övertyga dem om Jesus.
24 Några av dem blev övertygade av vad han sa men andra trodde inte. 25 Efter en häftig diskussion skildes de sedan åt och Paulus skickade med dem ett sista ord:
”Den heliga Anden hade rätt när han talade genom profeten Jesaja till era förfäder:
26 ’Gå och säg till det här folket:
”Ni lyssnar och lyssnar men fattar inget.
Ni tittar och tittar men ser inget.”
27 Det här folkets hjärta är hårt.
Deras hörsel är avtrubbad,
så att de inte kan höra,
och de har slutit sina ögon,
så att de inte kan se med sina ögon eller höra med sina öron.
Därför kan de inte förstå i sitt hjärta
och inte vända om och bli botade av mig.’[d]
28 Ni måste därför ha klart för er att Gud nu också vill rädda andra folk än judar. Och de kommer att lyssna.”[e]
30 Paulus bodde sedan i hela två år i det hus han hade hyrt. Han tog emot alla som kom på besök 31 och förkunnade Guds rike och undervisade frimodigt om Herren Jesus Kristus och ingen försökte hindra honom.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.