M’Cheyne Bible Reading Plan
Gud lovar Abram en son
15 Något senare kom Herrens ord till Abram i en syn:
”Var inte rädd, Abram!
Jag är din sköld och ska ge dig rik belöning.”
2 Men Abram svarade: ”Herre, Herre, vad kan du ge mig? Jag går ju bort barnlös. Min tjänare Elieser från Damaskus kommer att ärva mig.”[a] 3 Abram sa vidare: ”Du har ju inte gett mig några barn. Då blir det min tjänare som ärver mig.”
4 Då kom Herrens ord till honom igen: ”Nej, din tjänare kommer inte att bli din arvinge, för du ska få en son som ska ärva dig.” 5 Sedan förde Gud ut Abram och sa till honom: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan. Så talrika ska dina efterkommande[b] bli.” 6 Och Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.[c]
7 Han sa till honom: ”Jag är Herren, som förde dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som egendom.” 8 Men Abram svarade: ”Herre, Herre, hur kan jag veta att jag ska få det här?” 9 Då sa Herren till honom att hämta en tre år gammal kviga, en tre år gammal get, en tre år gammal bagge, en turturduva och en ung duva. 10 Abram hämtade djuren och styckade dem i två delar och lade delarna mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte.[d] 11 Och när rovfåglar angrep de slaktade djuren, schasade Abram bort dem.
12 När solen gick ner den kvällen föll en tung sömn över Abram, och ett fruktansvärt, skrämmande mörker kom över honom.
13 Då sa Herren till Abram: ”Du ska veta att dina efterkommande ska bo i ett främmande land och bli slavar och förtryckas under fyrahundra år. 14 Men jag ska döma det folk som gör dem till slavar, och efter det ska de gå därifrån med stora rikedomar. 15 Själv kommer du att dö i frid och begravas hos dina fäder vid hög ålder. 16 I den fjärde generationen ska dina ättlingar komma tillbaka hit, för amoréerna kommer inte att ha fyllt sina synders mått förrän då.”
17 När solen gick ner och det blev mörkt, syntes ett rykande fyrfat och en flammande fackla som passerade mellan de slaktade djurhalvorna.[e]
18 Den dagen upprättade Herren detta förbund med Abram: ”Jag ger detta land till dina ättlingar, ända från Egyptens flod till den stora floden Eufrat, 19 kenitéernas, kenisséernas, kadmonéernas, 20 hettiternas, perisséernas, refaéernas, 21 amoréernas, kanaanéernas, girgashéernas och jevuséernas land.”
Johannes döparens död
(Mark 6:14-29; Luk 9:7-9)
14 Efter ett tag fick tetrarken Herodes[a] höra vad man berättade om Jesus, 2 och han sa då till sina tjänare: ”Det måste vara Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför sådana krafter verkar i honom.”
3 Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av Herodias, hans bror Filippos hustru. 4 Johannes hade sagt rent ut till Herodes: ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med henne.” 5 Helst hade Herodes velat döda Johannes, men han var rädd för folket, som ansåg att Johannes var en profet.
6 Men när Herodes hade sin födelsedag, dansade Herodias dotter inför gästerna. Herodes blev så förtjust 7 att han svor att ge henne vad hon än begärde. 8 Hennes mor fick henne då att säga: ”Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat.” 9 Kungen blev ledsen, men på grund av sitt löfte och för gästernas skull, gav han order om att hon skulle få det. 10 Därför halshöggs Johannes i fängelset, 11 och man lade hans huvud på ett fat och gav det till flickan, som i sin tur bar det till sin mor.
12 Efteråt kom Johannes lärjungar och hämtade kroppen och begravde den. Sedan gick de till Jesus och berättade vad som hade hänt.
Jesus ger mat åt mer än 5 000 personer
(Mark 6:32-44; Luk 9:10-17; Joh 6:1-13)
13 Då Jesus fick höra vad som hade hänt åkte han iväg med en båt till en öde plats för att vara för sig själv. Men folket i städerna fick reda på det och följde efter honom till fots.
14 När Jesus steg ur båten och fick se allt folk som hade samlats, kände han medlidande med dem och botade dem som var sjuka.
15 På kvällen kom sedan hans lärjungar fram till honom och sa: ”Det är redan sent, och det här är ödemark. Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och köpa sig mat.” 16 Men Jesus svarade: ”Det behövs inte. Ge dem mat, ni själva!” 17 De sa: ”Allt vi har är fem bröd och två fiskar.” 18 ”Ge dem till mig”, sa han.
19 Sedan bad han människorna att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden i bitar och gav dem till sina lärjungar, som delade ut dem till folket. 20 Alla åt och blev mätta, och efteråt samlade man upp det som var över, och det blev tolv fulla korgar. 21 Det var omkring 5 000 män som hade ätit, förutom kvinnor och barn.
Jesus går på vattnet
(Mark 6:45-51; Joh 6:16-21)
22 Genast efter detta bad Jesus sina lärjungar att sätta sig i båten och åka i förväg över till andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket började vandra hemåt. 23 Och sedan han gjort det, gick han upp på ett berg för att be. Där var han sedan ensam när det blev kväll.
24 Under tiden hade båten råkat i svårigheter långt ute på sjön. Det blåste upp, och båten kämpade mot vågorna i motvinden. 25 Strax innan det började ljusna kom sedan Jesus till dem, gående på vattnet. 26 Då hans lärjungar fick se honom gå på sjön blev de förskräckta, för de trodde det var ett spöke, och de skrek av rädsla.
27 Men Jesus talade genast till dem och sa: ”Lugna er, det är jag. Var inte rädda.”
28 Då svarade Petrus honom: ”Herre, om det verkligen är du, så säg till mig att komma till dig på vattnet.” 29 ”Ja”, sa Jesus. ”Kom!”
Petrus klev då över båtkanten och började gå på vattnet mot Jesus. 30 Men när han såg hur det blåste blev han rädd och började sjunka. ”Rädda mig, Herre!” skrek han. 31 Och genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom.
”Så lite tro du har!” sa Jesus. ”Varför tvivlade du?” 32 Sedan steg de i båten, och i samma stund lade sig vinden. 33 De som var i båten föll då ner för Jesus och sa: ”Du är verkligen Guds Son!”
Jesus botar alla som rör vid honom
(Mark 6:53-56)
34 När de hade åkt över sjön, kom de till Gennesaret, 35 och där blev Jesus genast igenkänd av människorna på platsen. De skickade bud i hela området, och snart kom folk dit med alla sina sjuka. 36 Man bad att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som gjorde det blev friska.
Fienden protesterar
4 När Sanvallat hörde att vi höll på att bygga upp muren, blev han rasande. Förgrymmad som han var förlöjligade han judarna 2 och drev med oss inför sina bröder och inför armén i Samaria: ”Vad gör de där eländiga judarna? Tror de att de ska kunna bygga upp muren och offra och klara av allt på en dag? Ska de kunna ge liv åt de där förbrända stenarna i grushögarna?”
3 Ammoniten Tobia vid hans sida fortsatte: ”Låt dem bygga. Det behövs bara att en räv springer upp på deras stenmur, för att den ska falla ihop.”
4 ”Vår Gud, hör hur föraktade vi är. Låt deras hån falla tillbaka över dem själva och låt dem bli plundrade och fångar i ett främmande land! 5 Glöm aldrig deras synd. Utplåna den inte, för de har föraktat dem som bygger.”
6 Så fortsatte vi att bygga, och snart hade muren nått hälften av sin höjd, för alla arbetade helhjärtat.
7 Men när Sanvallat och Tobia och araberna, ammoniterna och ashdoditerna fick höra att man fortsatte med att reparera Jerusalems murar och att sprickorna hade tätats, blev de ursinniga. 8 De gaddade sig samman för att anfalla Jerusalem och orsaka förvirring där. 9 Men vi bad till vår Gud och satte dag och natt ut vakter för att skydda oss mot dem.
10 Men Juda klagade: ”Bärarnas krafter sviker, för det finns så mycket grus kvar att vi inte orkar bygga muren färdig.”
11 Våra fiender sa: ”Innan de vet ordet av eller ser något är vi mitt ibland dem och dödar dem och sätter så stopp för arbetet.” 12 De judar som bodde nära kom och varnade oss gång på gång: ”Vart ni än vänder er kommer de att anfalla oss.”[a] 13 Därför placerade jag några vid de lägsta ställena bakom muren och på de öppna platserna, släktvis, beväpnade med svärd, spjut och bågar.[b]
14 När jag sedan hade skaffat mig en överblick stod jag upp och talade till de förnämsta, styresmännen och resten av folket: ”Var inte rädda för dem! Tänk på Herren, den store och mäktige, och strid för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem!”
15 När våra fiender fick reda på att vi kände till deras plan och att Gud hade gjort den om intet, återvände vi allesammans till muren, var och en till sitt arbete. 16 Från den dagen var det bara hälften av männen som arbetade, medan den andra hälften stod beväpnad med spjut, sköld, båge och harnesk bakom Judas folk, 17 som byggde på muren. De som bar byggnadsmaterial arbetade med ena handen och hade ett vapen i den andra, 18 och alla som byggde hade sitt svärd bundet vid höften medan de arbetade. En trumpetare stod bredvid mig.
19 Jag talade till de förnäma männen, styresmännen och resten av folket: ”Arbetet är stort och omfattande, och vi är spridda längs muren, på långt avstånd från varandra. 20 Var ni än hör hornsignalen ljuda, ska ni samlas här hos oss. Vår Gud ska strida för oss.”
21 Vi utförde så vårt arbete, med hälften av männen beväpnade med sina spjut, från gryningen till dess att stjärnorna kom fram. 22 Jag sa då också till folket: ”Var och en ska tillbringa natten tillsammans med sina tjänare inne i Jerusalem, så att de kan hålla vakt om natten och arbeta på dagen.” 23 Under hela denna period var varken jag eller mina bröder eller de tjänare eller vakter som var med mig någonsin ur kläderna, och hela tiden var vi beväpnade[c].
Paulus och Barnabas i Ikonion
14 I Ikonion hände samma sak. Paulus och Barnabas gick till judarnas synagoga och talade till människorna med sådan kraft att många, både judar och greker, kom till tro. 2 Men de judar som inte ville tro hetsade upp de andra så att de vände sig mot bröderna. 3 Trots det stannade de där en längre tid och talade öppet och frimodigt om Herren eftersom de litade på honom. Herren bekräftade sitt budskap om nåd genom tecken och under. 4 Men folket i staden delade sig i två grupper: några höll med judarna och andra med apostlarna.
5 Hedningar och judar gjorde tillsammans med sina ledare upp en plan att misshandla och stena dem. 6 De fick reda på det och flydde därför till städerna Lystra och Derbe i Lykaonien och till trakterna omkring 7 och fortsatte att förkunna evangeliet där.
Paulus och Barnabas i Lystra och Derbe
8 I Lystra fanns en man som hade varit handikappad sedan födseln och aldrig kunnat gå. 9 Mannen satt och lyssnade när Paulus talade och då Paulus tittade på honom, såg han att mannen hade tro så att han kunde bli frisk. 10 Därför ropade Paulus till honom: ”Res dig upp och stå på benen!” Och genast hoppade mannen upp och började gå.
11 Men när folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de högt på lykaoniska: ”Gudarna har blivit människor och kommit ner till oss!” 12 De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes eftersom det var han som var den främste talaren. 13 Prästen i zeustemplet som låg i utkanten av staden kom sedan med tjurar och blomsterkransar som han och folket skulle offra till dem framför stadsporten.
14 Men när det gick upp för apostlarna Barnabas och Paulus vad som höll på att hända, rev de sönder sina mantlar och rusade rakt in i folkhopen och ropade: 15 ”Män, vad tar ni er till? Vi är vanliga människor precis som ni! Vi har kommit till er med evangeliet om att ni ska vända er från dessa hjälplösa gudar till den levande Guden som har gjort himlen och jorden och haven och allt som finns i dem.[a] 16 Fram till nu har Gud låtit folken gå sina egna vägar, 17 men han har ständigt gett dem bevis på att han finns genom allt det goda han gör. Det är han som ger er regn från himlen och goda skördar, han som ger er mat och fyller era hjärtan med glädje.” 18 Och genom att säga detta lyckades Paulus och Barnabas hindra folket från att offra åt dem.
19 Men sedan kom några judar från Antiochia och Ikonion och lyckades vända folket mot Paulus och Barnabas. De stenade Paulus och när de trodde att han var död, släpade de ut honom ur staden. 20 Men när lärjungarna samlades runt honom, reste han sig upp och gick tillbaka in i staden. Nästa dag gick han sedan vidare till Derbe tillsammans med Barnabas.
Paulus och Barnabas återvänder till Antiochia i Syrien
21 Även i Derbe förkunnade Paulus och Barnabas evangelium och fick många nya lärjungar. Sedan återvände de till Lystra, Ikonion och Antiochia 22 och stöttade lärjungarna och uppmuntrade dem att hålla fast vid sin tro. De sa: ”Det är genom många svårigheter som vi ska gå in i Guds rike.” 23 Paulus och Barnabas utsåg också ledare för varje församling och de fastade och bad och anförtrodde dem åt Herren som de nyss börjat tro på.
24 Sedan reste de genom Pisidien och Pamfylien, 25 predikade i Perge och fortsatte till Attaleia 26 och där tog de en båt över till Antiochia. Det var där man hade överlämnat dem åt Guds nåd inför det uppdrag som de nu hade avslutat. 27 När de hade anlänt, kallade de ihop hela församlingen och berättade allt som Gud hade gjort genom dem och hur han hade gett även hedningar möjligheten att börja tro. 28 De stannade sedan en ganska lång tid hos lärjungarna där.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.