M’Cheyne Bible Reading Plan
Abraham begraver Sara
23 När Sara var 127 år gammal, 2 dog hon i Kirjat-Arba, nuvarande Hebron, i Kanaans land. Abraham kom för att sörja Sara och begråta henne. 3 Sedan lämnade han den döda och sa till hettiterna: 4 ”Jag bor här som gäst och främling hos er. Låt mig få köpa ett stycke mark som jag kan ha som gravplats, där jag kan begrava min döda.”
5 Männen svarade: 6 ”Hör nu herre, du är en Guds furste här bland oss. Begrav din döda i den bästa av våra gravar. Ingen av oss ska vägra dig sin gravplats. Du kan begrava din döda i vilken som helst av dem.”
7 Då böjde sig Abraham djupt inför landets folk, hettiterna, 8 och sa: ”Om ni nu vill tillåta mig att begrava min döda här, så hör på mig och tala med Efron, Sochars son, 9 om han vill sälja grottan i Makpela, som ligger vid slutet av hans åker. Jag ska naturligtvis betala fullt pris för den, och så får jag en egen familjegrav bland er.”
10 Hettiten Efron satt där bland alla de andra och nu svarade han Abraham medan de andra hörde på inför alla som kommit till stadsporten[a]: 11 ”Min herre, hör på mig! Jag ger dig både åkern och grottan. Med folket som vittnen ger jag den härmed till dig. Gå och begrav din döda.”
12 Abraham bugade sig än en gång inför landets folk 13 och svarade Efron medan alla lyssnade: ”Nej, låt mig köpa den av dig. Låt mig få betala det fulla priset för åkern, och sedan ska jag begrava min döda.”
14 Efron svarade Abraham: 15 ”Hör, herre! Ett land värt 400 siklar[b] silver – vad betyder det för dig och mig? Gå du och begrav din döda.”
16 Då tog Abraham fasta på Efrons ord och vägde upp det pris Efron hade nämnt inför hettiterna – 400 siklar silver, enligt gängse affärspraxis. 17 Efrons åker i Makpela, nära Mamre, grottan i änden på åkern och alla träden på åkern, blev så 18 Abrahams egendom där vid stadsporten i närvaro av hettiterna. 19 Och Abraham begravde sedan sin hustru Sara i grottan i Makpela, nära Mamre, i Hebron i Kanaans land. 20 Så köpte Abraham åt sig åkern och grottan av hettiterna som begravningsplats.
Liknelsen om bröllopsfesten
(Luk 14:16-24)
22 Jesus berättade ännu en liknelse för dem: 2 ”Himmelriket är som när en kung förberedde en bröllopsfest för sin son. 3 Han skickade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna, men de tackade nej.
4 Då sände han andra tjänare för att säga till dem: ’Allt är klart för måltiden, mina oxar och kalvar är slaktade. Skynda er att komma!’
5 Men de var inte intresserade. De fortsatte var och en med sitt, den ene med sin lantgård, den andre med sina affärer. 6 Några grep kungens tjänare och misshandlade dem och dödade dem. 7 Då greps kungen av vrede och sände ut sin armé, avrättade mördarna och brände ner deras stad.
8 Sedan sa han till sina tjänare: ’Bröllopsfesten är klar, men de gäster jag bjöd in är inte värdiga. 9 Gå därför ut i gathörnen och bjud alla ni ser till bröllopet.’ 10 Tjänarna gjorde då det och tog med sig alla de kunde hitta, både onda och goda, och festsalen fylldes med gäster.
11 Men när kungen kom in för att hälsa på gästerna lade han märke till en man som inte hade bröllopskläder på sig. 12 ’Min vän’, frågade han, ’hur kan du vara här utan att ha bröllopskläder på dig?’ Men mannen kunde inte svara.[a]
13 Då sa kungen till sina tjänare: ’Bind hans händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför. Där ska man gråta och skära tänder.’ 14 Många är inbjudna, men få är utvalda.”
Ska man betala skatt till kejsaren?
(Mark 12:13-17; Luk 20:20-26)
15 Då gick fariseerna iväg för att fundera ut ett sätt att få Jesus att säga något som de kunde arrestera honom för. 16 De skickade några av sina lärjungar, tillsammans med Herodes anhängare[b], och lät dem säga till Jesus: ”Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du låter dig inte påverkas av någon och ser inte till personen. 17 Tala nu om för oss om det är rätt eller inte att betala skatt till kejsaren.”
18 Men Jesus visste deras ondska. ”Ni hycklare!” sa han. ”Varför försöker ni lura mig? 19 Visa mig ett mynt, ett sådant som man betalar skatt med.” Då gav de honom en denar, 20 och han frågade dem: ”Vems bild är det här, och vems underskrift?” 21 ”Kejsarens”, svarade de. ”Då så”, sa han, ”ge kejsaren det som är hans och Gud det som är Guds.”
22 När de hörde detta blev de förvånade och gick sin väg och lämnade honom ifred.
Ska de döda uppstå?
(Mark 12:18-27; Luk 20:27-40)
23 Samma dag kom några av saddukeerna, som påstår att det inte finns någon uppståndelse, och därför frågade de honom: 24 ”Mästare, Mose har sagt: ’Om en man dör barnlös, ska hans bror gifta sig med änkan och skaffa en arvtagare åt sin bror.’[c] 25 Nu fanns det faktiskt bland oss sju bröder. Den förste av bröderna gifte sig och dog barnlös, och därför gifte sig bror nummer två med änkan. 26 Men han dog också barnlös, och då gifte sig bror nummer tre med henne. Så fortsatte det tills hon varit gift med dem alla sju. 27 Sedan dog också kvinnan. 28 Vems hustru blir hon när de nu uppstår från de döda? Alla sju har ju varit gifta med henne.”
29 Men Jesus svarade: ”Ni tar alldeles fel, eftersom ni varken förstår Skriften eller Guds kraft. 30 När de döda har uppstått, ska de inte gifta sig eller bli bortgifta, utan vara som änglarna i himlen. 31 Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni då aldrig läst vad Gud har sagt till er: 32 ’Jag är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud’.[d] Gud är inte en gud för döda, utan för levande.[e]” 33 När folket hörde detta, blev de alldeles häpna över hans undervisning.
Vilket bud är viktigast?
(Mark 12:28-31; Luk 10:25-28)
34 Men när fariseerna fick höra att Jesus hade fått tyst på saddukeerna, samlades de, 35 och en av dem, en laglärd, försökte sätta dit Jesus genom att fråga: 36 ”Mästare, vilket är det största budet i lagen?”
37 Jesus svarade: ” ’Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ och av hela ditt förstånd.’[f] 38 Detta är det första budet, och också det största. 39 Det näst viktigaste liknar det första: ’Du ska älska din medmänniska som dig själv.’[g] 40 De här två buden sammanfattar hela lagen och profeterna.”
Är Messias ättling till David?
(Mark 12:35-37; Luk 20:41-44)
41 Medan fariseerna var samlade runt Jesus, frågade han dem: 42 ”Vad anser ni om Messias? Vem är han ättling till?”
De svarade: ”David.” 43 ”Varför kallar David honom då ’Herre’, när han talar ledd av Anden?” frågade Jesus. ”David sa ju:
44 ’Herren sa till min Herre:
Sätt dig på min högra sida,
tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.’[h]
45 David kallar honom för Herre, hur skulle han då kunna vara Davids Son?”
46 Men de kunde inte svara, och från den dagen vågade ingen ställa några fler frågor till honom.
Präster och leviter
12 Dessa var de präster, som återvände med Serubbabel, Shealtiels son, och Jeshua:
Seraja, Jeremia, Esra,
2 Amarja, Malluk, Hattush,
3 Shekanja, Rechum, Meremot,
4 Iddo, Ginneton, Avia,
5 Mijamin, Maadja, Bilga,
6 Shemaja, Jojariv, Jedaja,
7 Sallu, Amok, Hilkia och Jedaja.
Dessa var ledare för prästerna och deras medhjälpare under Jeshuas tid.
8 Leviter: Jeshua, Binnuj, Kadmiel, Sherevja, Juda och Mattanja som tillsammans med sina bröder ansvarade för lovsången. 9 Bakbukja och Unni var deras medhjälpare och stod mitt emot dem under gudstjänsten.
10 Jeshua var far till Jojakim, Jojakim var far till Eljashiv, Eljashiv var far till Jojada, 11 Jojada var far till Jonatan och Jonatan var far till Jaddua.
12 På Jojakims tid var överhuvudena för prästernas familjer följande:
Meraja för Seraja, Hananja för Jeremia,
13 Meshullam för Esra, Jochanan för Amarja,
14 Jonatan för Malluk, Josef för Shevanja,
15 Adna för Harim, Helkaj för Merajot,
16 Sakarja för Iddo, Meshullam för Ginneton,
17 Sikri för Avias familj, …för Minjamin[a], och Piltaj för Moadja,
18 Shammua för Bilga, Jonatan för Shemaja,
19 Mattenaj för Jojariv, Ussi för Jedaja,
20 Kallaj för Sallu, Ever för Amok,
21 Hashavja för Hilkia och Netanel för Jedaja.
22 Ett släktregister över leviternas överhuvuden på Eljashivs, Jojadas, Jochanans och Jadduas tid, och ett register över prästerna upprättades under den persiske kungen Dareios regering.
23 Överhuvudena för leviternas släkter fanns också registrerade i krönikorna fram till Jochanans, Eljashivs sons, tid.
24 De ledande bland leviterna var Hashavja, Sherevja och Jeshua, Kadmiels son, och deras medhjälpare, som stod mitt emot dem för att växelvis lova och prisa, enligt gudsmannen Davids anvisningar.
25 Dörrvakter som tjänstgjorde vid förrådshusen vid portarna var Mattanja, Bakbukja, Obadja, Meshullam, Talmon och Ackuv. 26 Dessa var samtida med Jojakim, som var son till Jeshua och sonson till Josadak, och med ståthållaren Nehemja och prästen Esra, den skriftlärde.
Muren invigs
27 Vid invigningen av Jerusalems mur sökte man upp leviter från alla platser där de bodde för att föra dem till Jerusalem för att fira invignings- och glädjehögtid med lovsång till cymbaler, harpor och lyror. 28 Sångare samlades då från regionen kring Jerusalem och från netofatéernas byar, 29 från Bet Haggilgal och från trakterna kring Geva och Asmavet. De hade byggt sina byar runt Jerusalem. 30 Prästerna och leviterna renade först sig själva och därefter folket, portarna och muren.
31 Jag lät ledarna i Juda stiga upp på muren och ordnade två stora lovsångskörer. Den ena av dem gick till höger på muren, i riktning mot Dyngporten, 32 och följdes av Hoshaja och hälften av ledarna i Juda, 33 Asarja, Esra, Meshullam, 34 Juda, Benjamin, Shemaja och Jeremia, 35 och några präster som blåste i trumpet, Sakarja, son till Jonatan, son till Shemaja, son till Mattanja, son till Mikaja, son till Sackur, son till Asaf, 36 och hans släktingar Shemaja, Asarel, Milalaj, Gilalaj, Maaj, Netanel, Juda och Hanani.
De använde gudsmannen Davids musikinstrument, och prästen Esra, den skriftlärde, gick framför dem. 37 Vid Källporten fortsatte de rakt fram och uppför trapporna till Davids stad, på trappan på muren ovanför Davids hus, och sedan fram till Vattenporten mot öster.
38 Den andra kören gick åt motsatta hållet, och jag följde efter dem med den andra hälften av folket. Vi gick på muren, förbi Ugnstornet till Breda muren 39 och sedan förbi Efraimporten, Jeshanaporten, Fiskporten, Hananeltornet, Hundradetornet, bort till Fårporten och stannade vid Vaktporten.
40 De två lovsångskörerna ställde sig sedan vid Guds hus, liksom jag, tillsammans med hälften av styresmännen 41 och prästerna Eljakim, Maaseja, Minjamin, Mikaja, Eljoenaj, Sakarja och Hananja med sina trumpeter 42 samt Maaseja, Shemaja, Elasar, Ussi, Jochanan, Malkia, Elam och Eser. Sångarna sjöng under ledning av Jisrachja.
43 De bar fram stora offer på denna dag och gladde sig, för Gud hade gett dem en stor glädje. Också kvinnorna och barnen gladde sig. Glädjen från Jerusalem hördes vida omkring.
Underhåll till leviterna
44 Vid samma tid tillsattes män att ansvara för skattkamrarna, där man förvarade offergåvorna, det första av skörden och tiondet. Dessa män skulle samla in från städernas åkrar det som enligt lagen tillföll prästerna och leviterna. I Juda gladde man sig åt att prästerna och leviterna nu gjorde tjänst igen. 45 De skötte tjänsten för sin Gud och för reningarna, och sångarna och dörrvakterna skötte sin tjänst, så som David och hans son Salomo hade befallt. 46 Redan för länge sedan, under Davids och Asafs tid, fanns det ledare för sångarna, som lovsjöng och prisade Gud. 47 Nu, under Serubbabels och Nehemjas tid, gav israeliterna dagligen till sångarna och dörrvakterna vad de behövde. Man gav också leviterna deras helgade andel, och leviterna i sin tur gav Arons ättlingar deras helgade andel.
22 ”Bröder och fäder, lyssna på vad jag har att säga till mitt försvar!” 2 När de hörde Paulus tala på hebreiska blev de ännu tystare.
Han fortsatte: 3 ”Jag är jude, född i Tarsos i Kilikien men uppväxt här i staden. Jag hade Gamaliel som lärare och blev mycket noggrant undervisad om våra förfäders lag och jag var lika ivrig att kämpa för Guds sak precis som ni försöker göra. 4 Jag förföljde och ville döda alla som följde denna väg. Jag lät binda både män och kvinnor och satte dem i fängelse. 5 Det kan översteprästen och alla medlemmarna i det judiska rådet intyga. Det var också de som gav mig brev adresserade till bröderna i Damaskus för att jag skulle kunna fängsla människor där och föra dem till Jerusalem där de sedan skulle straffas.
6 Men när jag var på väg till Damaskus och vid middagstiden närmade mig staden, omgavs jag plötsligt av ett mycket starkt ljus från himlen. 7 Jag föll till marken och hörde en röst som sa: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’
8 Jag frågade då: ’Vem är du, Herre?’ och han svarade: ’Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.’ 9 De som var med mig såg ljuset men uppfattade inte rösten som talade till mig. 10 Jag frågade sedan: ’Vad ska jag göra, Herre?’ och Herren svarade: ’Res dig upp och gå till Damaskus! Där kommer du att få veta vad du har utsetts till.’ 11 Men det starka ljuset hade gjort mig blind och därför fick jag ledas in i Damaskus av mina följeslagare.
12 Där fanns en man som hette Ananias, en hängiven, lagtrogen man som hade gott anseende bland alla judar som bodde där. 13 Han kom till mig och ställde sig intill mig och sa: ’Saul, min bror, du ska få din syn tillbaka!’ Och i samma stund kunde jag se honom.
14 Sedan sa han till mig: ’Våra förfäders Gud har utsett dig till att förstå hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra honom tala. 15 Nu ska du inför alla människor vittna om vad du har sett och hört. 16 Tveka därför inte utan åkalla honom och låt genast döpa dig så att du blir tvättad ren från dina synder!’
17 När jag hade kommit tillbaka till Jerusalem och en dag stod och bad i templet, fick jag se en syn[a]. 18 Jag såg Herren som sa till mig: ’Skynda dig och lämna genast Jerusalem, för människorna här kommer inte att tro på det du vittnar om mig.’
19 ’Men, Herre’, invände jag, ’de vet ju att jag i varenda synagoga har fängslat och piskat dem som trodde på dig. 20 Och när Stefanos, ditt vittne fick offra sitt blod, stod jag bredvid och tyckte att man handlade rätt. Jag vaktade kläderna åt dem som dödade honom.’
21 Men Herren sa till mig: ’Gå, för jag ska sända dig långt bort till andra folk!’ ”
Paulus avslöjar att han är romersk medborgare
22 Fram till denna punkt i Paulus tal hade folket lyssnat, men nu började de ropa: ”Se till att han försvinner från jorden! Han har ingen rätt att leva!” 23 Folkets rop blev allt vildare och de slet av sina mantlar och kastade upp jord i luften. 24 Kommendanten tog därför in Paulus i fästningen och befallde att man skulle piska och förhöra honom, tills man fick reda på varför folkmassan var så rasande.
25 Men när de band fast Paulus för att piska honom, sa han till en officer som stod där: ”Är det tillåtet att piska en romersk medborgare som inte är dömd för något?” 26 När officeren hörde detta, gick han till kommendanten och sa: ”Vad är det du tänker göra? Den här mannen är ju romersk medborgare!” 27 Då gick kommendanten till Paulus och frågade: ”Är det sant att du är romersk medborgare?”
”Ja”, svarade Paulus, ”det är jag.”
28 Kommendanten sa: ”Det kostade mig väldigt mycket pengar att bli romersk medborgare.”
”Jag blev det när jag föddes”, svarade Paulus.
29 De som skulle ha förhört honom drog sig då kvickt tillbaka och kommendanten själv blev alldeles förskräckt, när han insåg att han hade fängslat en romersk medborgare.
Paulus inför det judiska rådet
30 Kommendanten som ville få reda på vad det var judarna anklagade Paulus för, släppte honom nästa dag ur bojorna och befallde att översteprästerna och hela rådet skulle samlas. Han förde sedan ner Paulus och ställde honom inför dem.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.