Book of Common Prayer
Psalm 101
En gudfruktig kung
1 En psalm av David.
Om nåd och rätt vill jag sjunga,
dig, Herre, vill jag lovprisa.
2 Jag vill ge akt på den fullkomliga vägen.
När kommer du till mig?
Jag vill föra en fullkomlig vandel
där jag bor i mitt hus.
3 Jag vänder ej mitt öga till det onda.
Att handla trolöst hatar jag,
det skall inte finnas hos mig.
4 Ett falskt hjärta må vara långt ifrån mig,
det onda vill jag inte veta av.
5 Den som baktalar sin nästa,
honom vill jag förgöra,
den som har stolta ögon och högmodigt hjärta
tål jag inte.
6 Mina ögon ser efter de trofasta i landet,
för att de skall bo hos mig.
Den som vandrar på den fullkomliga vägen,
han skall tjäna mig.
7 Den som handlar svekfullt
får inte bo i mitt hus,
den som talar lögn
skall inte bestå inför mina ögon.
8 Varje morgon skall jag förgöra
alla ogudaktiga i landet
och utrota alla ogärningsmän ur Herrens stad.
Psalm 109
Bön mot obarmhärtiga motståndare
1 För sångmästaren, en psalm av David.
Min lovsångs Gud, tig inte,
2 ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun,
har de öppnat mot mig,
de har talat mot mig med lögnaktig tunga.
3 Med hatfulla ord har de omringat mig,
utan orsak har de börjat strid mot mig.
4 Som svar på min kärlek anklagar de mig,
men jag ber för dem.
5 De lönar gott med ont
och min kärlek med hat.
6 Sätt en ogudaktig man över honom,
låt en åklagare[a] stå på hans högra sida.
7 När han ställs inför rätta må han dömas skyldig,
och hans bön bli till synd.
8 Må hans dagar bli få
och en annan överta hans ämbete.
9 Må hans barn bli faderlösa
och hans hustru änka.
10 Må hans barn alltid irra omkring och tigga
och söka sitt bröd långt från sina ödelagda hem.
11 Må ockraren få allt han äger i sin snara
och främlingar plundra hans egendom.
12 Må ingen visa honom barmhärtighet
och ingen förbarma sig över hans faderlösa.
13 Må hans efterkommande bli utrotade
och hans namn utplånat i nästa släktled.
14 Må hans fäders missgärning bli ihågkommen inför Herren
och må hans mors synd ej bli utplånad.
15 Må de alltid finnas inför Herren,
må minnet av dem utrotas från jorden.
16 Ty han tänkte inte på att vara barmhärtig
utan förföljde den som var betryckt och fattig
och den som hade ett bedrövat hjärta,
för att döda dem.
17 Han älskade förbannelse,
och den kom över honom.
Han ville inte ha välsignelse,
och den blev fjärran ifrån honom.
18 Han tog på sig förbannelse som en klädnad,
och den trängde in i hans inre som vatten,
och som olja in i hans ben.
19 Må den vara för honom som en mantel att svepa sig i,
som ett bälte att alltid spänna om sig.
20 Må detta vara mina motståndares lön från Herren,
deras som talar ont mot mig.
21 Men du, Herre Herre, hjälp mig
för ditt namns skull!
Rädda mig, ty din nåd är god.
22 Jag är betryckt och fattig,
mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.
23 Jag försvinner som skuggan om kvällen,
jag skakas bort som gräshoppor.
24 Mina knän vacklar av fasta,
min kropp förlorar sitt hull.
25 Jag har blivit till åtlöje för dem,
när de ser mig skakar de på huvudet.
26 Hjälp mig, Herre, min Gud!
Fräls mig enligt din nåd,
27 så att de förstår att detta är din hand,
att du, Herre, har gjort det.
28 De förbannar, men du välsignar.
Reser de sig upp, kommer de på skam,
men din tjänare gläder sig.
29 Låt mina motståndare bli klädda i vanära
och svepta i skam som i en mantel.
30 Jag vill storligen tacka Herren med min mun,
mitt ibland många vill jag prisa honom.
Ajin
121 Jag har gjort vad som är rätt och rättfärdigt,
överlämna mig inte åt mina förtryckare.
122 Tag dig an din tjänares sak
och låt det gå honom väl,
låt inte de fräcka förtrycka mig.
123 Mina ögon längtar efter din frälsning,
efter din rättfärdighets ord.
124 Handla med din tjänare enligt din nåd
och lär mig dina stadgar.
125 Jag är din tjänare,
ge mig förstånd
så att jag lär känna dina vittnesbörd.
126 Det är tid för Herren att handla,
ty de har gjort din undervisning om intet.
127 Därför älskar jag dina bud
mer än guld, ja, mer än fint guld.
128 Därför håller jag alla dina befallningar för rätta,
jag hatar lögnens alla vägar.
Pe
129 Underbara är dina vittnesbörd,
därför tar min själ dem i akt.
130 När dina ord öppnas, ger de ljus
och skänker förstånd åt enkla människor.
131 Jag spärrar upp min mun och flämtar,
ty jag längtar ivrigt efter dina bud.
132 Vänd dig till mig och var mig nådig,
så som du gör med dem som älskar ditt namn.
133 Gör mina steg fasta genom ditt tal,
låt ingen synd bli mig övermäktig.
134 Befria mig från människors förtryck,
jag vill hålla fast vid dina befallningar.
135 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare
och lär mig dina stadgar.
136 Strömmar av tårar rinner från mina ögon,
därför att man inte tar vara på din undervisning.
Tsade
137 Herre, du är rättfärdig,
dina domslut är rättvisa.
138 Du har givit befallning om dina vittnesbörd
i rättfärdighet och stor trofasthet.
139 Jag förtärs av brinnande nit,
därför att mina ovänner glömmer dina ord.
140 Ditt tal är fullkomligt rent,
din tjänare älskar det.
141 Jag är ringa och föraktad,
men jag glömmer ej dina befallningar.
142 Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet,
din undervisning är sanning.
143 Nöd och ångest har gripit mig,
men dina bud är min glädje.
144 Dina vittnesbörd är rättfärdiga för evigt,
ge mig förstånd, så att jag får leva.
36 Herren talade till Mose. Han sade: 37 "Säg till Eleasar, prästen Arons son, att han skall ta fyrfaten ut ur branden och kasta elden långt bort, ty de har blivit heliga. 38 Och dessa fyrfat som tillhörde de män som syndade och förlorade sina liv, dem skall man hamra ut till plåtar och täcka altaret med, ty de har varit framburna inför Herrens ansikte och har därför blivit heliga. De skall vara ett tecken för Israels barn." 39 Då tog prästen Eleasar de fyrfat av koppar vilka de som bränts upp hade burit fram, och man hamrade ut dem för att täcka altaret. 40 De skulle vara till en påminnelse för Israels barn så att ingen främling, ingen som inte var av Arons släkt, skulle träda fram och antända rökelse inför Herrens ansikte, för att inte bli som Kora och hans hop - allt i enlighet med vad Herren hade sagt honom genom Mose.
Folket knotar
41 Men dagen efter knotade hela Israels menighet mot Mose och Aron och sade: "Det är ni som har dödat Herrens folk!" 42 Och det hände att när menigheten samlades mot Mose och Aron och de vände sig mot uppenbarelsetältet, se, då övertäcktes det av molnskyn och Herrens härlighet visade sig. 43 Mose och Aron gick fram inför uppenbarelsetältet, 44 och Herren sade till Mose: 45 "Gå bort ifrån denna menighet, så skall jag i ett ögonblick förgöra dem." Då föll de ner på sina ansikten.
46 Och Mose sade till Aron: "Tag ditt fyrfat och lägg eld från altaret på det och strö på rökelse och bär det genast till menigheten och bringa försoning för dem, ty vrede har gått ut från Herrens ansikte, hemsökelsen har börjat." 47 Aron tog det Mose hade sagt och skyndade mitt in i församlingen. Och se, hemsökelsen hade redan börjat bland folket. Aron lade på rökelse och bringade försoning för folket. 48 Han stod mellan de döda och de levande, och hemsökelsen upphörde. 49 De som hade dött genom hemsökelsen utgjorde 14 700 förutom dem som dog för Koras skull. 50 Sedan vände Aron tillbaka till Mose vid uppenbarelsetältets ingång, ty hemsökelsen hade upphört.
Abraham och löftet
13 Det var inte genom lagen som Abraham och hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. 14 Om de som håller sig till lagen blir arvingar, då är tron utan innehåll och löftet satt ur kraft. 15 Lagen åstadkommer ju vrede. Men där ingen lag finns, där finns inte heller någon överträdelse. 16 Därför heter det "av tro", för att det skulle vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro, han som är allas vår fader. 17 Så står det skrivet:Till fader för många folk har jag satt dig,[a] och det är han inför Gud som han trodde på, honom som gör de döda levande och kallar på det som inte är, som om det vore till. 18 Där allt hopp var ute, trodde och hoppades han att han skulle bli fader till många folk, som det var sagt:Så talrika skall dina efterkommande bli.[b] 19 Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp saknade livskraft - han var då omkring hundra år - och att Saras moderliv var dött. 20 Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran. 21 Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. 22 Därför "räknades det honom till rättfärdighet."
23 Men dessa ord "det räknades honom till rättfärdighet" skrevs inte bara för hans skull 24 utan även med tanke på oss. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre, 25 han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.
Vingårdsarbetarnas lön
20 Ty himmelriket är likt en husbonde som tidigt på morgonen gick ut för att leja arbetare till sin vingård. 2 Han kom överens med dem om en dagslön på en denar och skickade dem till sin vingård. 3 Vid tredje timmen[a] gick han ut och fick se andra stå arbetslösa på torget. 4 Han sade till dem: Gå ni också till min vingård! Jag skall ge er en rättvis lön. 5 Och de gick. Vid sjätte och vid nionde timmen gick han ut igen och gjorde likadant. 6 Också vid elfte timmen gick han ut och fann några andra stå där, och han sade till dem: Varför står ni här hela dagen arbetslösa? 7 De svarade honom: Därför att ingen har lejt oss. Han sade då till dem: Gå till min vingård, ni också.
8 På kvällen sade vingårdens herre till sin förvaltare: Kalla på arbetarna och ge dem deras lön. Men börja med de sista och sluta med de första. 9 De som hade blivit lejda vid elfte timmen kom då fram och fick var sin denar. 10 När sedan de första kom, trodde de att de skulle få mer, men också de fick en denar. 11 När de fick den, klagade de på husbonden och sade: 12 De där som kom sist har gjort en timme, och du har jämställt dem med oss, som har stått ut med dagens slit och hetta. 13 Han svarade en av dem: Min vän, jag gör dig ingen orätt. Kom du inte överens med mig om en denar? 14 Ta det som är ditt och gå. Men åt den siste vill jag ge lika mycket som åt dig. 15 Får jag inte göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon[b] på att jag är så god? 16 Så skall de sista bli de första och de första bli de sista."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln