Book of Common Prayer
Zajin
49 Tänk på ordet till din tjänare,
ty du har givit mig hopp.
50 Det är min tröst i mitt lidande
att ditt ord håller mig vid liv.
51 De fräcka hånar mig ständigt,
men jag viker ej från din undervisning.
52 Jag tänker på dina domslut i gången tid, Herre,
och jag blir tröstad.
53 Glödande vrede kommer över mig
för de ogudaktigas skull,
därför att de överger din undervisning.
54 Dina stadgar är lovsånger för mig
i det hus där jag bor.
55 Jag tänker om natten på ditt namn, Herre,
jag ger akt på din undervisning.
56 Det har förunnats mig
att akta på dina befallningar.
Heth
57 Du är min del, Herre,
jag har sagt att jag vill hålla dina ord.
58 Av hela mitt hjärta bönfaller jag inför dig:
Var mig nådig enligt ditt ord!
59 Jag ger akt på var jag går
och vänder mina fötter till dina vittnesbörd.
60 Jag skyndar mig och dröjer inte
att hålla dina bud.
61 De ogudaktigas snaror omger mig,
men jag glömmer ej din undervisning.
62 Mitt i natten stiger jag upp för att tacka dig
för dina rättfärdiga domslut.
63 Jag sluter mig till alla som fruktar dig,
till dem som håller dina befallningar.
64 Din nåd, Herre, uppfyller jorden,
lär mig dina stadgar.
Teth
65 Du gör gott mot din tjänare, Herre,
enligt ditt ord.
66 Lär mig gott förstånd och kunskap,
ty jag litar på dina bud.
67 Innan jag fick lida for jag vilse,
men nu tar jag vara på ditt ord.
68 Du är god och gör det goda,
lär mig dina stadgar.
69 De fräcka ljuger om mig,
men jag vill av allt hjärta
ta dina befallningar i akt.
70 Deras hjärtan är okänsliga som fett,
men jag har min glädje i din undervisning.
71 Det gjorde mig gott att bli tillrättavisad,
så att jag fick lära mig dina stadgar.
72 Din muns undervisning är bättre för mig
än tusentals stycken guld och silver.
Psalm 49
De rikas framgång är kort
1 För sångmästaren, en psalm av Koras söner.
2 Hör detta, alla folk,
lyssna, alla ni som lever i världen,
3 både hög och låg,
rik och fattig.
4 Min mun skall tala visdom,
mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.
5 Jag vill böja mitt öra till visdomsord,
tyda mitt gåtfulla tal
till toner från lyran.
6 Varför skulle jag frukta under olyckans dagar,
när mina förföljares ondska omger mig?
7 De litar på sina ägodelar
och berömmer sig av sin stora rikedom.
8 Men sin broder kan ingen friköpa,
eller ge Gud lösepenning för honom.
9 För dyr är lösen för hans själ
och kan ej betalas till evig tid,
10 så att han skulle få leva för alltid
och inte se förgängelsen.
11 Ty man ser att de visa dör,
att dårar och oförnuftiga går under liksom de
och måste lämna sina ägodelar åt andra.
12 De tror att deras hus skall bestå för evigt,
deras boningar från släkte till släkte.
De uppkallar jordagods efter sina namn,
13 men mitt i sin härlighet
har en människa ingen beständighet,
hon är lik djuren som förgås.
14 Så går det dem som förtröstar på sig själva
och deras efterföljare som gläder sig åt deras ord. Sela.
15 Som en fårhjord drivs de ner i dödsriket,
döden blir deras herde.
De rättfärdiga skall råda över dem när morgonen gryr.
Deras gestalt förtärs av dödsriket,
de får ingen upphöjd boning.
16 Men Gud skall friköpa min själ
från dödsrikets våld,
han skall ta emot mig. Sela.
17 Frukta inte när en man blir rik,
när hans hus växer till i härlighet.
18 Av allt detta får han ingenting med sig vid sin död,
hans härlighet följer honom ej dit ner.
19 Om han än prisar sig välsignad under sitt liv,
om man än berömmer dig när du gör dig goda dagar,
20 så skall hans själ gå till sina fäder,
till dem som aldrig mer ser ljuset.
21 En människa, som mitt i sin härlighet är utan förstånd,
är lik boskapen som förgås.
Psalm 53
De gudlösas dårskap
1 För sångmästaren, till mahalát,[a] en sång av David.
2 Dåren säger i sitt hjärta:
"Det finns ingen Gud."
Onda och avskyvärda är deras gärningar,
ingen finns som gör det goda.
3 Gud blickar ner från himlen
på människors barn
för att se om det finns någon förståndig,
någon som söker Gud.
4 Alla har avfallit,
alla är fördärvade.
Ingen finns som gör det goda,
inte en enda.
5 Förstår de ingenting,
alla dessa ogärningsmän,
som äter mitt folk som om de åt bröd
och som inte åkallar Gud?
6 Där grips de av förfäran
men ingenting finns att frukta,
ty Gud skingrar deras ben
när de lägrar sig mot dig.
Du låter dem komma på skam,
ty Gud har förkastat dem.
7 O att det från Sion kom frälsning för Israel!
När Gud gör slut på sitt folks fångenskap,
då skall Jakob jubla, Israel glädja sig.
Allt har sin tid
3 Allt har sin tid, allt som sker under himlen har sin stund.
2 Födas har sin tid
och dö har sin tid,
plantera har sin tid
och rycka upp det som planterats har sin tid.
3 Dräpa har sin tid,
och hela har sin tid.
Bryta ner har sin tid,
och bygga upp har sin tid.
4 Gråta har sin tid,
och le har sin tid.
Sörja har sin tid,
och dansa har sin tid.
5 Kasta bort stenar har sin tid,
och samla ihop stenar har sin tid.
Ta i famn har sin tid
och avhålla sig från famntag har sin tid.
6 Söka upp har sin tid,
och tappa bort har sin tid.
Förvara har sin tid,
och kasta bort har sin tid.
7 Riva sönder har sin tid,
och sy ihop har sin tid.
Tiga har sin tid,
och tala har sin tid.
8 Älska har sin tid,
och hata har sin tid.
Krig har sin tid,
och fred har sin tid.
9 Vad vinner då den som arbetar med sitt slit? 10 Jag såg den möda Gud har gett människors barn att sträva med. 11 Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk, från begynnelsen till änden. 12 Jag insåg att det inte finns något bättre för dem än att vara glada och göra gott så länge de lever. 13 Och när en människa äter och dricker och finner glädje i sin möda, då är det en Guds gåva. 14 Jag insåg att allt det Gud gör består för evigt. Till det kan inget läggas, och från det kan inget dras. Så har Gud gjort för att man skall frukta honom. 15 Det som är, fanns redan förut. Det som kommer att ske, skedde också tidigare. Gud kallar på det förflutna.
Paulus klandrar Kefas
11 Men när Kefas kom till Antiokia gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd. 12 Ty innan det kom några från Jakob,[a] brukade han äta tillsammans med hedningarna. Men när de hade kommit, drog han sig alltmera undan och höll sig borta från hedningarna av fruktan för de omskurna. 13 Även de andra judarna hycklade på samma vis, så att till och med Barnabas drogs in i deras hyckleri. 14 Men när jag såg att de inte var på rätt väg och inte följde evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför alla: "Om du som är jude lever på hedniskt vis och inte på judiskt, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?"
Rättfärdig genom tro, inte genom lagens gärningar
15 Vi själva är visserligen judar till födelsen och inga hedniska syndare. 16 Men eftersom vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus, så har också vi satt vår tro till Kristus Jesus, för att vi skall stå som rättfärdiga genom tro på Kristus och inte genom laggärningar. Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig. 17 Men om vi genom att söka rättfärdigheten i Kristus visar oss vara syndare, skulle då Kristus stå i syndens tjänst? Nej, och åter nej! 18 Men om jag bygger upp igen det som jag har rivit ner, då står jag där som en överträdare. 19 Ty jag har genom lagen dött bort från lagen för att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, 20 och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig. 21 Jag förkastar inte Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade Kristus dött förgäves.
Johannes Döparens död
14 Vid den tiden fick landsfursten Herodes[a] höra ryktet om Jesus, 2 och han sade till sina tjänare: "Det är Johannes Döparen som har uppstått från de döda, och därför verkar dessa krafter i honom."
3 Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och slå honom i bojor och sätta honom i fängelse för Herodias skull, som var gift med hans bror Filippus. 4 Ty Johannes hade sagt till Herodes: "Det är inte tillåtet[b] för dig att ha henne." 5 Herodes ville döda honom, men han var rädd för folket, eftersom man ansåg att Johannes var en profet. 6 Så kom Herodes födelsedag, och Herodias dotter dansade inför gästerna. Herodes blev mycket förtjust 7 och svor på att han skulle ge henne vad hon än begärde. 8 Hon intalades då av sin mor att säga: "Ge mig här på ett fat Johannes Döparens huvud!" 9 Fastän kungen var bedrövad över sin ed inför gästerna, befallde han att hon skulle få det. 10 Och han lät halshugga Johannes i fängelset. 11 Man bar in Johannes huvud på ett fat och gav det åt den lilla flickan, och hon bar det till sin mamma. 12 Johannes lärjungar kom och tog den döda kroppen och begravde den. Sedan gick de och berättade alltsammans för Jesus.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln