Book of Common Prayer
Psalm 40
Tacksägelse och bön
1 För sångmästaren, en psalm av David.
2 Jag väntade ivrigt på Herren,
och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.
3 Han drog mig upp ur fördärvets grop,
ur den djupa dyn.
Han ställde mina fötter på en klippa
och gjorde mina steg fasta.
4 Han lade i min mun en ny sång,
en lovsång till vår Gud.
Många skall se det och frukta,
och de skall förtrösta på Herren.
5 Salig är den man
som sätter sin förtröstan till Herren
och inte vänder sig till de stolta,
de som viker av till lögngudar.
6 Herre, min Gud,
många är de under du har gjort
och de tankar du har tänkt för oss.
Ingenting kan liknas vid dig.
Jag ville förkunna dem och tala om dem,
men de är fler än man kan räkna.
7 Slaktoffer och matoffer vill du inte ha
- du har öppnat mina öron -
brännoffer och syndoffer begär du inte.
8 Därför säger jag: "Se, jag kommer, i bokrullen står det skrivet om mig.
9 Att göra din vilja, min Gud, är min glädje,
din lag är i mitt hjärta."
10 Jag förkunnar det glada budskapet om rättfärdighet
i den stora församlingen.
Se, jag tillsluter inte mina läppar,
du, Herre, vet det.
11 Din rättfärdighet döljer jag inte i mitt hjärta,
om din trofasthet och din frälsning
talar jag.
Jag tiger inte om din nåd och din sanning
för den stora församlingen.
12 Du, Herre, må ej ta din barmhärtighet ifrån mig,
må din nåd och din sanning alltid bevara mig.
13 Ty lidanden omger mig,
fler än jag kan räkna.
Mina synder har hunnit ifatt mig,
jag orkar inte se dem.
De är fler än håren på mitt huvud,
och mitt mod har övergivit mig.
14 Herre, var mig nådig och rädda mig,
Herre, skynda till min hjälp!
15 Låt alla dem som står efter mitt liv
komma på skam och blygas.
Låt dem som önskar mig olycka
vika tillbaka och blygas.
16 Låt dem häpna och skämmas som säger till mig:
"Rätt åt dig, rätt åt dig!"
17 Må alla som söker dig jubla och vara glada i dig.
De som älskar din frälsning må alltid säga:
"Lovad vare Herren!"
18 Jag är betryckt och fattig,
men Herren har omsorg om mig.
Min hjälp och min befriare är du.
Min Gud, dröj inte!
Psalm 54
Bön om räddning från fiender
1 För sångmästaren, med stränginstrument, en sång av David, 2 när sifiterna kom och sade till Saul: "David håller sig gömd hos oss."
3 Gud, fräls mig genom ditt namn,
skaffa mig rätt genom din makt.
4 Gud, hör min bön,
lyssna till orden från min mun.
5 Ty främlingar reser sig upp mot mig,
våldsmän står efter mitt liv.
De har ej Gud för sina ögon. Sela.
6 Se, Gud är min hjälpare,
Herren uppehåller min själ.
7 Det onda skall falla tillbaka på mina förföljare,
förgör dem, du som är trofast.
8 Med villigt hjärta vill jag offra till dig,
jag skall prisa ditt namn, Herre,
ty det är gott.
9 Ur all nöd räddar han mig,
mitt öga ser mina fienders fall.
Psalm 51
Bön om syndernas förlåtelse
1 För sångmästaren, en psalm av David, 2 när profeten Natan kom till honom, sedan han hade gått in till Bat-Seba.
3 Gud, var mig nådig enligt din godhet,
utplåna mina överträdelser enligt din stora barmhärtighet.
4 Två mig ren från min missgärning,
rena mig från min synd.
5 Ty jag känner mina överträdelser
och min synd är alltid inför mig.
6 Det är mot dig jag har syndat
och gjort det som är ont i dina ögon.
Du är rättfärdig när du talar,
du är ren när du dömer.
7 Se, i synd är jag född,
och i synd blev jag till i min moders liv.
8 Du vill ju ha sanning i mitt innersta,
lär mig då vishet i mitt hjärtas djup.
9 Rena mig med isop, så att jag blir ren,
två mig, så att jag blir vitare än snö.
10 Låt mig få höra fröjd och glädje,
låt de ben som du har krossat få jubla.
11 Vänd bort ditt ansikte från mina synder,
utplåna alla mina missgärningar.
12 Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta
och ge mig på nytt en frimodig ande.
13 Förkasta mig inte från ditt ansikte
och tag inte din helige Ande ifrån mig.
14 Låt mig åter få jubla över din frälsning
och håll mig uppe med en villig ande.
15 Jag vill lära överträdarna dina vägar,
så att syndare omvänder sig till dig.
16 Rädda mig från blodskulder, Gud,
du min frälsnings Gud,
så skall min tunga jubla över din rättfärdighet.
17 Herre, öppna mina läppar,
så skall min mun förkunna ditt lov.
18 Slaktoffren gläder dig inte,
annars skulle jag ge dig sådana,
brännoffren tycker du inte om.
19 Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande,
ett förkrossat och bedrövat hjärta
föraktar du inte, Gud.
20 Gör väl mot Sion i din nåd,
bygg upp Jerusalems murar.
21 Då skall du glädja dig åt rätta offer,
brännoffer och heloffer,
då skall tjurar offras på ditt altare.
5 Var inte för snar med din mun och låt inte ditt hjärta förhasta sig med att uttala något ord inför Gud. Ty Gud är i himlen och du är på jorden. Låt därför dina ord vara få. 2 Ty av mycket arbete kommer drömmar och av många ord dåraktigt tal. 3 Dröj inte att infria det löfte du har gett åt Gud, ty han har inte behag till dårar. Håll vad du lovar! 4 Det är bättre att du inte lovar något än att du lovar och inte håller det. 5 Låt inte din mun vara orsak till att din kropp syndar och säg inte inför sändebudet att löftet var förhastat. Vill du att Gud skall bli vred för dina ords skull och förstöra dina händers verk? 6 Ty där drömmarna är många följer mycket fåfänglighet och många ord. Men frukta du Gud!
Rikedomens och livets förgänglighet
7 Om du ser att den fattige förtrycks och att rätt och rättfärdighet i landet kränks, så bli inte förvånad över detta, ty hög vakar över hög och andra höga över dem båda.
Lagen upphäver ej löftet
15 Bröder, jag vill ta ett exempel från vardagen: inte ens en människas testamente som har vunnit laga kraft kan göras ogiltigt eller få något tillägg. 16 Nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma. Det heter inte: "och åt dina avkomlingar", som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomling [a] som är Kristus. 17 Vad jag menar är detta: ett testamente som Gud själv i förväg har gett laga kraft, kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare,[b] så att löftet skulle sättas ur kraft. 18 Ty om arvet beror på lagen, beror det inte på löftet. Men åt Abraham har Gud gett arvet genom ett löfte.
19 Varför gavs då lagen? Den blev tillagd för överträdelsernas skull för att gälla tills avkomlingen skulle träda fram, han som löftet gällde. Den utfärdades genom änglar och lades i en medlares hand.[c] 20 Denne medlare företräder inte bara en part. Men Gud är en.[d]
21 Strider då lagen mot Guds löften? Nej, inte alls. Om vi hade fått en lag som kunde ge liv, då hade verkligen rättfärdigheten kommit av lagen. 22 Men nu har Skriften inneslutit allt under synd, för att det som var utlovat skulle ges genom tron på Jesus Kristus åt dem som tror.
Jesus går på vattnet
22 Strax därefter befallde han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra sidan sjön, medan han själv sände i väg folket. 23 Sedan gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be. När det blev kväll, var han ensam där. 24 Båten befann sig redan många stadier[a] från land och var hårt ansatt av vågorna, eftersom vinden låg emot. 25 Vid fjärde nattväkten[b] kom Jesus till dem, gående på sjön. 26 När lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta och sade: "Det är en vålnad." Och de skrek, så rädda var de. 27 Men genast sade Jesus till dem: "Var lugna. Det är jag. Var inte rädda."
28 Petrus sade: "Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet." 29 Jesus sade: "Kom!" Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till honom. 30 Men när han såg hur häftigt vinden låg på, blev han rädd och började sjunka. Då ropade han: "Herre, hjälp mig!" 31 Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: "Så lite tro du har! Varför tvivlade du?" 32 De steg i båten och vinden lade sig. 33 Och de som var i båten tillbad honom och sade: "Du är verkligen Guds Son."
Sjuka förs till Jesus
34 När de hade farit över sjön, lade de till vid Gennesaret. 35 Männen på platsen kände igen honom och skickade ut bud i hela trakten, och man förde till honom alla som var sjuka 36 och bad honom att de åtminstone skulle få röra vid hörntofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid den blev friska.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln