Book of Common Prayer
Psalm 45
Messiaskonungen och hans brud
1 För sångmästaren, till "Liljornas" melodi. En läropsalm, en sång om kärlek, av Koras söner.
2 Mitt hjärta flödar över av vackra ord,
jag säger: Min sång gäller en konung.
Min tunga är en snabb skrivares penna.
3 Du är den skönaste bland människors barn,
nåd är utgjuten över dina läppar.
Därför har Gud välsignat dig för evigt.
4 Bind svärdet vid din sida, du hjälte,
i ditt majestät och din härlighet.
5 Ha framgång i din härlighet
och drag ut till försvar för sanning,
ödmjukhet och rättfärdighet.
Din högra hand skall lära dig underbara gärningar.
6 Skarpa är dina pilar,
folk skall falla för dig,
konungens fiender skall träffas i hjärtat.
7 Gud, din tron står i evigheters evighet,
ditt rikes spira är rättens spira.
8 Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet.
Därför, Gud, har din Gud smort dig[a] med glädjens olja
mer än dina medbröder.
9 Av myrra, aloe och kassia doftar alla dina kläder,
från elfenbenspalats gläder dig strängaspel.
10 Kungadöttrar har du som tärnor i ditt hov,
en drottning står vid din högra sida
i guld från Ofir.
11 Hör, dotter, se och lyssna!
Glöm ditt folk och din faders hus!
12 Låt konungen ha sin glädje i din skönhet,
ty han är din herre,
för honom skall du falla ner.
13 Dottern Tyrus kommer med gåvor,
de rika bland folket söker din gunst.
14 Full av härlighet är hon, kungadottern i gemaket,
av guldvirkat tyg består hennes dräkt.
15 I brokigt vävda kläder förs hon till konungen.
Jungfrur, hennes väninnor, följer henne,
de leds in till dig.
16 Under glädje och jubel förs de fram,
de tågar in i konungens palats.
17 I dina fäders ställe skall dina söner komma,
du skall sätta dem till furstar överallt i landet.
18 Ditt namn vill jag upphöja bland alla kommande släkten,
därför skall folken lova dig alltid och för evigt.
Psalm 47
Gud är konung
1 För sångmästaren, en psalm av Koras söner.
2 Klappa i händerna, alla folk,
höj jubel till Gud med fröjderop!
3 Ty Herren, den Högste, är fruktansvärd,
en stor konung över hela jorden.
4 Han lägger folk under oss,
folkslag under våra fötter.
5 Han utväljer åt oss vår arvedel,
Jakobs, hans älskades, stolthet. Sela.
6 Gud har farit upp under jubel,
Herren, under basuners ljud.
7 Lovsjung Gud, lovsjung!
Lovsjung vår konung, lovsjung!
8 Ty Gud är konung över hela jorden,
lovsjung honom med en psalm.
9 Gud är konung över hednafolken,
Gud sitter på sin heliga tron.
10 Folkens främsta samlas
som Abrahams Guds folk.
Ty jordens sköldar tillhör Gud,
högt är han upphöjd.
Psalm 48
Konungens heliga stad
1 En sång, en psalm av Koras söner.
2 Stor är Herren och högt prisad
i vår Guds stad, på sitt heliga berg.
3 Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd,
berget Sion längst upp i norr,
den store konungens stad.
4 Gud är i dess palats,
han har gjort sig känd som en tillflykt.
5 Se, kungarna slog sig samman,
tillsammans drog de fram.
6 De såg, då häpnade de,
blev förskräckta och flydde.
7 De greps där av bävan,
av vånda som hos en barnaföderska,
8 som när Tarsisskeppen krossas av östanvinden.
9 Det vi har hört om får vi nu se
i Herren Sebaots stad, i vår Guds stad.
Gud håller den vid makt till evig tid. Sela.
10 Vi tänker, o Gud, på din nåd,
när vi är i ditt tempel.
11 Såsom ditt namn, o Gud,
når också ditt lov intill jordens ändar,
din högra hand är full av rättfärdighet.
12 Sions berg gläder sig,
Juda döttrar jublar
för dina domars skull.
13 Gå runt Sion, vandra omkring det,
räkna dess torn!
14 Ge akt på dess murar,
gå igenom dess palats,
så att ni kan berätta om det
för ett kommande släkte.
15 Ty sådan är Gud, vår Gud,
alltid och för evigt.
Han skall leda oss bortom döden.
16 Ty varken den vise eller dåren minns man för evigt. I kommande dagar skall båda vara glömda. Hur dör den vise? Som dåren!
Vad tjänar all möda till?
17 Jag hatade livet, ty ont tycktes mig det verk som görs under solen. Allt är ju förgängligt och ett jagande efter vind. 18 Jag hatade all min möda under solen. Åt den som kommer efter mig måste jag ju lämna vad jag gjort. 19 Och vem vet om han är en vis man eller en dåre. Ändå skall han få råda över allt det som jag med möda och vishet förvärvat under solen. Också detta är förgänglighet.
20 Jag började förtvivla i mitt hjärta över all den möda som jag gjort mig under solen. 21 Ty om en människa har arbetat med vishet och kunskap och skicklighet, så måste hon ändå lämna sin del åt någon annan som inte haft någon möda med den. Också detta är förgängligt och ett stort elände. 22 Vad har då människan för all sin möda och sitt hjärtas önskan och allt sitt slit under solen? 23 Ty alla hennes dagar är fyllda av plågor och bekymmer. Inte ens natten ger hennes hjärta ro. Också detta är fåfänglighet.
24 Det finns inget bättre för en människa än att hon kan äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag förstod att också detta kommer från Guds hand. 25 Ty vem kan äta och vem kan njuta oberoende av honom? 26 Åt den människa som är god i hans ögon ger han vishet och kunskap och glädje. Men åt syndaren ger han besväret att samla in och lägga på hög för att det skall ges åt den som är god i Guds ögon. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.
18 Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att lära känna Kefas,[a] och jag stannade hos honom i femton dagar. 19 Någon annan av apostlarna träffade jag inte, bara Jakob, Herrens bror. 20 Det som jag här skriver till er, det skriver jag inför Gud, jag ljuger inte. 21 Sedan kom jag till trakterna av Syrien och Cilicien. 22 Men jag var personligen okänd för Kristi församlingar i Judeen. 23 De hade endast hört sägas: "Han som tidigare förföljde oss predikar nu evangelium om den tro han förut ville utrota." 24 Och de prisade Gud för min skull.
Paulus möte med de ansedda i Jerusalem
2 Fjorton år senare for jag åter upp till Jerusalem, nu tillsammans med Barnabas. Också Titus tog jag med mig. 2 Jag for dit på grund av en uppenbarelse och lade fram - enskilt,[b] för de ansedda - det evangelium jag predikar bland hedningarna. Det var väl inte så att jag sprang eller hade sprungit förgäves? 3 Men inte ens min följeslagare Titus som är grek, blev tvingad att låta omskära sig. 4 Hade det berott på de falska bröder som smugit sig in, skulle han ha blivit tvungen till det. De hade nästlat sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus och göra oss till slavar. 5 Men inte ens ett ögonblick gav vi vika för dem och underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er.
6 De som ansågs betyda något - hurdana de en gång varit gör ingen skillnad för mig, Gud ser inte till personen - mig ville dessa ansedda inte ålägga något mer.[c] 7 Tvärtom, de insåg att jag hade blivit betrodd med evangelium till de oomskurna liksom Petrus till de omskurna. 8 Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna. 9 Och när Jakob, Kefas och Johannes, som ansågs vara pelarna, förstod vilken nåd jag hade fått, räckte de mig och Barnabas handen som tecken på gemenskap. Vi skulle gå till hedningarna, de till de omskurna. 10 Bara en sak ville de, att vi skulle tänka på de fattiga,[d] och det har jag också vinnlagt mig om att göra.
Jesus avvisas i Nasaret
53 När Jesus hade avslutat dessa liknelser, lämnade han platsen. 54 Han kom till sin hemstad och undervisade dem i deras synagoga, och de blev mycket förvånade och sade: "Varifrån har han fått denna vishet och dessa kraftgärningar? 55 Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? 56 Och bor inte alla hans systrar här hos oss? Varifrån har han fått allt detta?" 57 Och de tog anstöt av honom. Men Jesus sade till dem: "En profet är alltid föraktad i sin hemstad och i sin egen familj." 58 Och han gjorde inte många kraftgärningar där, eftersom de inte trodde på honom.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln