Book of Common Prayer
Psalm 78
Dom och frälsning under Israels historia
1 En sång av Asaf.
Lyssna, mitt folk, till min undervisning,
vänd era öron till min muns ord.
2 Jag vill öppna min mun till lärorikt tal,
uppenbara hemligheter från gången tid.
3 Vad vi har hört och känner till,
vad våra fäder har berättat för oss,
4 det vill vi inte dölja för deras barn.
För ett kommande släkte vill vi förkunna Herrens lov,
hans makt och de under han har gjort.
5 Han upprättade ett vittnesbörd i Jakob,
sin undervisning gav han i Israel.
Han fastställde den för våra fäder,
och de skulle kungöra den för sina barn.
6 Så skulle det bli känt för ett kommande släkte,
för barn som en gång skulle födas,
och de skulle berätta det för sina barn.
7 De skulle då hoppas på Gud
och inte glömma hans verk
utan följa hans bud.
8 De skulle inte bli som sina fäder,
ett motsträvigt och upproriskt släkte,
vars hjärta var opålitligt
och vars ande var trolös mot Gud.
9 Efraims söner, välbeväpnade bågskyttar,
vände om på stridens dag.
10 De höll inte Guds förbund
och ville inte följa hans lag.
11 De glömde hans gärningar,
de under han låtit dem se.
12 Inför deras fäder hade han gjort under,
i Egyptens land, på Soans mark.
13 Han delade havet och lät dem gå igenom det,
han lät vattnet stå som en mur.
14 Han ledde dem om dagen med molnskyn
och hela natten med eldens sken.
15 Han klöv klippor i öknen
och gav dem rikligt med vatten att dricka,
som ur väldiga hav.
16 Rinnande bäckar lät han bryta fram ur klippan,
vatten lät han flyta ner som strömmar.
17 Men de fortsatte att synda mot honom
de var upproriska mot den Högste i öknen.
18 De frestade Gud i sina hjärtan
när de begärde mat för sin lystnad.
19 De talade mot Gud och sade:
"Kan väl Gud duka ett bord i öknen?
20 Se, han slog på klippan,
så att vatten flödade och bäckar strömmade fram,
men kan han också ge bröd
eller skaffa kött åt sitt folk?"
21 När Herren hörde det blev han vred,
eld upptändes i Jakob,
vrede kom över Israel,
22 eftersom de inte trodde på Gud
och inte förtröstade på hans frälsning.
23 Han gav befallning åt skyarna i höjden
och öppnade himlens dörrar.
24 Han lät manna regna över dem till föda,
säd från himlen gav han dem.
25 Änglabröd fick människor äta,
han gav dem all den mat de behövde.
26 Han lät östanvinden fara ut från himlen,
genom sin makt bjöd han sunnanvinden komma.
27 Han lät kött regna över dem som stoft,
bevingade fåglar som havets sand.
28 Han lät det falla ner i sitt läger,
runt omkring sin boning.
29 Då åt de och blev övermätta,
han lät dem få vad de begärde.
30 Men innan de hade stillat sitt begär,
medan maten ännu var i deras mun,
31 kom Guds vrede över dem.
Han sände död bland de tappraste,
Israels utvalda män slog han ner.
32 Ändå fortsatte de att synda,
de trodde inte på hans under.
33 Då lät han deras dagar försvinna i tomhet
och deras år i plötslig undergång.
34 När han dräpte,
frågade de efter honom.
De vände om och sökte Gud.
35 De tänkte på att Gud var deras klippa,
att Gud, den Högste, var deras återlösare.
36 De försökte bedra honom med sina ord,
de ljög för honom med sin tunga.
37 Deras hjärtan var inte uppriktiga mot honom,
de var ej trogna mot hans förbund.
38 Men han är barmhärtig
och förlåter missgärning,
han vill inte förgöra.
Många gånger höll han tillbaka sin vrede
och lät inte hela sin vredesglöd bryta fram.
39 Han tänkte på att de var kött,
en vindpust som far bort och ej kommer åter.
40 Hur ofta var de inte upproriska mot honom i öknen
och bedrövade honom i ödemarken!
41 De frestade Gud gång på gång
och kränkte Israels Helige.
42 De kom inte ihåg vad hans hand hade uträttat,
på den tid då han befriade dem från fienden,
43 då han gjorde sina tecken i Egypten
och sina under på Soans mark.
44 Där förvandlade han deras strömmar till blod,
så att de inte kunde dricka ur bäckarna.
45 Han sände flugsvärmar som åt dem
och paddor som förstörde.
46 Han gav deras gröda åt larver
och deras arbetes frukt åt gräshoppor.
47 Han slog deras vinstockar med hagel
och deras fikonträd med hagelstenar.
48 Han utlämnade deras nötboskap åt hagel
och deras fårhjordar åt blixten.
49 Han sände över dem sin vredesglöd,
harm, vrede och nöd,
en skara av olycksänglar.
50 Han gav fritt utlopp åt sin vrede,
han skonade inte deras själ från döden
utan prisgav deras liv åt pesten.
51 Han slog allt förstfött i Egypten,
kraftens förstling i Hams hyddor.
52 Han lät sitt folk bryta upp som en fårhjord
och förde dem som en boskapshjord genom öknen.
53 Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta,
och havet övertäckte deras fiender.
54 Han lät dem komma till sitt heliga land,
till det berg som hans högra hand hade erövrat.
55 Han jagade bort hednafolken för dem
och gav dem deras land som arvedel.
Han lät Israels stammar bo i deras hyddor.
56 Men de var upproriska och frestade Gud, den Högste,
de tog inte vara på hans vittnesbörd.
57 De vek trolöst tillbaka, de liksom deras fäder,
de vände om likt en båge som sviktar.
58 De väckte hans vrede med sina offerhöjder
och kränkte honom genom sina avgudabilder.
59 Gud hörde det och blev vred,
han förkastade Israel med all kraft.
60 Han övergav sin boning i Silo,
det tält han slagit upp bland människorna.
61 Han gav sin makt i fångenskap
och sin ära i fiendehand.
62 Sitt folk utlämnade han åt svärdet,
han blev vred på sin arvedel.
63 Deras unga män förtärdes av eld,
deras unga kvinnor blev utan brudsång.
64 Deras präster föll för svärd,
deras änkor kunde inte hålla dödsklagan.
65 Då vaknade Herren som ur en sömn,
lik en hjälte som legat bedövad av vin.
66 Han slog tillbaka sina fiender,
evig skam lät han komma över dem.
67 Han förkastade Josefs hyddor
och utvalde inte Efraims stam.
68 Men han utvalde Juda stam,
Sions berg, som han älskade.
69 Han byggde sin helgedom hög som himlen,
som jorden grundlade han den för evigt.
70 Han utvalde sin tjänare David
och tog honom från fårhjordens fållor.
71 Från fåren hämtade han honom
och satte honom till herde för Jakob, sitt folk,
för Israel, sin arvedel.
72 Han var deras herde med uppriktigt hjärta
och ledde dem med förståndig hand.
Eld från Herren
11 Folket började högljutt klaga inför Herren hur illa de hade det. Då Herren hörde det, upptändes hans vrede och hans eld började brinna ibland dem och förtärde dem som var ytterst i lägret. 2 Folket ropade då till Mose och han bad till Herren, och elden dog ut. 3 Platsen fick namnet Tabeera,[a] därför att Herrens eld hade brunnit ibland dem.
Folket knotar
4 Den blandade hop[b] som följde dem greps av stort begär. Också Israels barn började att gråta igen och sade: "Vem skall ge oss kött att äta? 5 Vi kommer ihåg fisken som vi åt fritt och för intet i Egypten, och gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. 6 Men nu försmäktar vår själ, för här finns inget att se utom detta manna."
7 Mannat liknade korianderfrö och såg ut som bdelliumharts. 8 Folket gick omkring och samlade det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. De kokade det i gryta eller bakade kakor av det. Och det smakade som fint bakverk med olja. 9 När daggen föll över lägret om natten, föll också mannat över det.
10 Mose hörde hur folket i de olika familjerna grät, var och en vid ingången till sitt tält. Då upptändes Herrens vrede, och Mose blev illa till mods. 11 Och Mose sade till Herren: "Varför har du gjort så illa mot din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd inför dina ögon? Du har ju lagt bördan av hela detta folk på mig! 12 Har då jag burit och fött hela detta folk, eftersom du säger till mig: 'Bär dem i din famn, så som spädbarnet bärs av sin vårdare' in i det land som du med ed har lovat åt deras fäder? 13 Varifrån skall jag få kött att ge åt hela detta folk? De kommer gråtande till mig och säger: Ge oss kött, så att vi får äta! 14 Jag orkar inte ensam bära hela detta folk, det är för tungt för mig. 15 Om det är så här du vill handla mot mig, döda mig då genast, om jag funnit nåd inför dina ögon, och låt mig slippa se detta elände"
16 Då sade Herren till Mose: "Kalla samman sjuttio män av de äldste i Israel, sådana som du vet är folkets äldste och dess tillsyningsmän bland folket. För fram dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig. 17 Där skall jag då stiga ner och tala med dig, och jag skall ta av den Ande som är över dig och låta den komma över dem. De skall tillsammans med dig bära bördan av folket, så att du slipper bära den ensam. 18 Säg till folket: Helga er till i morgon, så skall ni få kött att äta. Ni har gråtit inför Herren och sagt: Vem skall ge oss kött att äta? I Egypten hade vi det så bra. Därför skall nu Herren ge er kött att äta. 19 Ni skall få äta, inte bara en dag, inte två dagar, inte fem dagar, inte tio dagar, inte tjugo dagar, 20 utan en hel månad, ända tills köttet kommer ut genom näsan på er och det äcklar er. Ty ni har förkastat Herren som är mitt ibland er, och gråtit inför hans ansikte och sagt: Varför drog vi alls ut ur Egypten?"
21 Mose sade: "Sexhundratusen man fotfolk har jag omkring mig, och du säger: Jag skall ge dem kött att äta under en månad! 22 Finns det då tillräckligt med får och nötboskap att slakta, så att det räcker till åt dem? Eller skall alla fiskar i havet fångas, så att det räcker till åt dem?" 23 Herren svarade Mose: "Är då Herrens arm för kort? Du skall nu få se om det jag sagt skall hända dig eller inte."
Brevets tema
16 Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. 17 Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.[a]
Guds dom över hedningarna
18 Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. 19 Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. 20 Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.
21 Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. 22 De påstod att de var visa, men de blev dårar. 23 De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. 24 Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar. 25 De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen.
Jesus talar än en gång om sitt lidande
22 När de var samlade i Galileen, sade Jesus till dem: "Människosonen skall utlämnas i människors händer, 23 och de skall döda honom, men på tredje dagen skall han uppstå." Då blev de mycket bedrövade.
Tempelskatten
24 De gick sedan till Kapernaum, och de som tog upp tempelskatten kom fram till Petrus och frågade: "Betalar inte er mästare tempelskatt?"[a] 25 "Jo", svarade han. Sedan Petrus hade kommit hem, frågade Jesus honom, innan Petrus hunnit säga något: "Vad tror du, Simon? Av vilka tar jordens kungar upp tull och skatt, av sina söner eller av andra?" 26 Han svarade: "Av andra". Då sade Jesus till honom: "Alltså är sönerna fria. 27 Men för att vi inte skall stöta oss med dem, så gå ner till sjön och kasta ut en krok. Ta sedan den första fisk som du får upp och öppna gapet på den. Då skall du hitta ett silvermynt.[b] Ta det och ge åt dem för min och din räkning."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln