Book of Common Prayer
Psalm 55
Bön på grund av falska vänner
1 För sångmästaren, med stränginstrument, en sång av David.
2 Lyssna, Gud, till min bön,
dölj dig inte när jag ber om nåd.
3 Hör på mig och svara mig!
I mitt bekymmer är jag utan ro
och måste klaga,
4 när fienden ropar,
när den ogudaktige skriar.
Ty de vältrar ondska över mig,
i sin vrede förföljer de mig.
5 Mitt hjärta ängslas i mitt bröst,
dödens fasor faller över mig.
6 Fruktan och bävan drabbar mig,
förfäran lamslår mig.
7 Jag tänkte: Om jag ändå hade vingar som duvan!
Då skulle jag flyga bort och söka mig ett bo.
8 Långt bort skulle jag fly,
jag skulle bosätta mig i öknen. Sela.
9 Jag skulle skynda mig att söka skydd
undan stormvind och oväder.
10 Förvirra dem, Herre,
gör deras tungor oense,
ty våld och strid ser jag i staden.
11 Dag och natt går de omkring den,
uppe på dess murar.
Ondska och olycka råder därinne.
12 Den är full av fördärv,
förtryck och svek viker ej från dess torg.
13 Det är inte en fiende som hånar mig,
det kunde jag stå ut med.
Det är inte min ovän som förhäver sig mot mig,
för honom kunde jag gömma mig.
14 Men det är du, min jämlike,
min vän och förtrogne -
15 vi som levde i ljuvlig förtrolighet,
vi som gick till Guds hus i högtidsskaran.
16 Låt döden komma över dem,
låt dem fara levande ner i dödsriket,
ty ondska råder i deras boning,
i deras hjärta.
17 Men jag ropar till Gud,
och Herren skall frälsa mig.
18 Afton, morgon och middag
vill jag sucka och klaga,
och han skall höra min röst.
19 Han friköper min själ och ger den frid
så att de inte kan komma mig nära,
ty de är många som står mig emot.
20 Gud skall höra mig och förödmjuka dem,
han som sitter på sin tron sedan urminnes tid. Sela.
Ty de ändrar sig inte,
de fruktar inte Gud.
21 Den mannen bär hand på sina vänner,
han bryter sitt förbund.
22 Orden i hans mun är halare än smör,
men stridslust fyller hans hjärta.
Hans ord är lenare än olja,
ändå är de dragna svärd.
23 Kasta din börda på Herren,
han skall uppehålla dig.
Aldrig skall han låta den rättfärdige vackla.
24 Du Gud skall störta dem ner
i fördärvets grop.
De blodtörstiga och falska
skall inte nå sin halva ålder.
Men jag förtröstar på dig.
Psalm 138
Tacksägelse för Herrens utlovade hjälp
1 Av David.
Jag vill tacka dig av hela mitt hjärta,
inför gudarna vill jag lovsjunga dig.
2 Jag vill tillbe, vänd mot ditt heliga tempel,
och prisa ditt namn
för din nåd och din sanning,
ty du har gjort ditt ord stort,
utöver allt vad ditt namn hade sagt oss.
3 När jag ropade svarade du mig,
du gav mig frimodighet, min själ fick kraft.
4 Herre, alla jordens kungar skall tacka dig,
när de får höra orden från din mun.
5 De skall sjunga om Herrens vägar,
ty Herrens härlighet är stor.
6 Herren är upphöjd, men han ser till den ringe,
han känner den högmodige fjärran ifrån.
7 Om än min väg går genom nöd,
håller du mig vid liv.
Mot mina fienders vrede räcker du ut din hand.
Din högra hand frälsar mig.
8 Herren skall fullborda sitt verk för mig.
Herre, din nåd varar i evighet.
Överge inte dina händers verk!
Psalm 139
Herren vet allt och är överallt
1 För sångmästaren, en psalm av David.
Herre, du utrannsakar mig och känner mig.
2 Om jag sitter eller står, vet du det,
du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3 Om jag går eller ligger, utforskar du det,
med alla mina vägar är du förtrogen.
4 Innan ett ord är på min tunga,
vet du, Herre, allt om det.
5 Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand.
6 En sådan kunskap är mig alltför underbar,
den är så hög att jag ej kan förstå den.
7 Vart skall jag gå för din Ande,
vart skall jag fly för ditt ansikte?
8 Om jag far upp till himlen, är du där,
bäddar jag åt mig i dödsriket, är du där.
9 Tar jag morgonrodnadens vingar,
gör jag mig en boning ytterst i havet,
10 skall också där din hand leda mig
och din högra hand fatta mig.
11 Om jag säger: "Må mörker falla över mig
och ljuset bli natt omkring mig",
12 så är inte mörkret mörkt för dig,
natten skall lysa som dagen
och mörkret vara som ljuset.
13 Du har skapat mina njurar,
du sammanvävde mig i moderlivet.
14 Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad.
Ja, underbara är dina verk,
min själ vet det så väl.
15 Benen i min kropp var ej osynliga för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag bildades i jordens djup.
16 Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster.
Alla mina dagar blev skrivna i din bok,
de var bestämda
innan någon av dem hade kommit.
17 Hur outgrundliga[a] är inte för mig dina tankar, Gud,
hur stor är inte deras mångfald!
18 Skulle jag räkna dem är de fler än sandkornen.
När jag vaknar är jag ännu hos dig.
19 Gud, om du ändå ville döda de ogudaktiga!
Låt de blodtörstiga vika ifrån mig,
20 de som talar om dig med svek i sinnet,
de som har fört dina städer i fördärv.
21 Skulle jag inte hata dem som hatar dig, Herre?
Skulle jag inte känna leda vid dem
som står dig emot?
22 Jag hatar dem med starkaste hat,
mina fiender har de blivit.
23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta,
pröva mig och känn mina tankar.
8 Under allt detta är det en förmån för ett land att ha en kung som ser till att marken brukas.
9 Den som älskar pengar blir inte mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog. Också detta är fåfänglighet. 10 När ägodelarna förökas är det många som äter av dem. Vilken nytta har ägaren av dem utom att hans ögon får se dem? 11 Ljuv är arbetarens sömn, han må ha litet eller mycket att äta. Men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova.
12 Ett svårt elände har jag sett under solen: hopsparad rikedom som blir sin ägare till skada. 13 Går denna rikedom förlorad genom någon olycka och ägaren har en son, får denne ingenting. 14 Som han kom ut ur moderlivet, lika naken måste han gå bort igen. För sitt slit får han inget att ta med sig. 15 Också detta är ett svårt elände. Han skall gå bort som han kom. Vad vinner han som mödar sig för vinden! 16 Ja, alla dagar lever han i mörker med mycken oro, sjukdom och besvikelse.
17 Se, detta är vad jag har insett: Det är gott och skönt att människan äter och dricker och gör sig goda dagar mitt i sin möda, när hon strävar under solen, de levnadsdagar som Gud ger henne. Ty detta är hennes del. 18 Om Gud ger rikedom och skatter åt någon och dessutom förmåga att njuta av det och ta ut sin del och finna glädje i sin möda, då är det en Guds gåva. 19 Ty han tänker knappt på sina levnadsdagar eftersom Gud ger honom glädje i hjärtat.
23 Innan tron kom hölls vi i fängsligt förvar och var bevakade av lagen, tills tron skulle uppenbaras. 24 Så blev lagen vår övervakare[a] fram till Kristus, för att vi skall förklaras rättfärdiga av tro. 25 Men sedan tron har kommit, står vi inte längre under någon övervakare.
Abrahams barn är arvingar enligt löftet
26 Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. 27 Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. 28 Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 29 Om ni nu tillhör honom är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet. 4 1 Jag menar: så länge arvingen är omyndig, är det ingen skillnad alls mellan honom och en slav, fast han äger allt. 2 Han står under förmyndare och förvaltare fram till den dag som hans far har bestämt. 3 På samma sätt var det med oss. Så länge vi var omyndiga var vi slavar under världens stadgar. 4 Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, 5 för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt. 6 Och eftersom ni är söner, har Gud sänt i våra hjärtan sin Sons Ande som ropar: "Abba![b] Fader!" 7 Så är du inte längre slav utan son, och är du son är du också arvinge, insatt av Gud.
Vänd inte tillbaka till lagen
8 Tidigare, då ni inte kände Gud, var ni slavar under gudar som egentligen inte är några gudar. 9 Men nu, då ni känner Gud, ja, än mer, har blivit kända av Gud, hur kan ni då vända tillbaka till dessa svaga och ynkliga människostadgar som ni på nytt vill bli slavar under? 10 Ni iakttar noga dagar och månader och särskilda tider och år. 11 Jag är rädd att jag har ansträngt mig förgäves bland er.
Guds ord eller de äldstes stadgar
15 Sedan kom några fariseer och skriftlärda från Jerusalem fram till Jesus och frågade: 2 "Varför bryter dina lärjungar mot de äldstes stadgar?[a] De tvättar inte händerna innan de äter." 3 Han svarade dem: "Varför bryter ni mot Guds bud för era stadgars skull? 4 Gud har sagt: Hedra din far och din mor och: Den som förbannar sin far eller mor skall straffas med döden. [b] 5 Men ni påstår: Om någon säger till sin far eller mor: Vad du kunde ha fått av mig, det ger jag som offergåva,[c] 6 då skall han inte hedra sin far eller mor. Ni upphäver Guds ord för era stadgars skull. 7 Ni hycklare, rätt profeterade Jesaja om er: 8 Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.[d] 9 Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människors bud."
10 Sedan kallade han till sig folket och sade till dem: "Lyssna och förstå! 11 Det som kommer in i munnen gör inte människan oren. Men det som går ut ur munnen, det orenar henne." 12 Lärjungarna gick då fram till honom och sade: "Vet du att fariseerna tog illa vid sig, när de hörde detta?" 13 Jesus svarade: "Varje planta, som min himmelske Fader inte har planterat, skall ryckas upp med roten. 14 Låt dem vara. De är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder en blind, faller båda i gropen."
15 Petrus sade då till honom: "Förklara denna liknelse för oss." 16 Jesus sade: "Är ni också fortfarande lika oförståndiga? 17 Förstår ni inte att allt som kommer in i munnen går ner i magen och töms ut på avträdet? 18 Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. 19 Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser. 20 Sådant orenar människan. Men att äta utan att tvätta händerna gör inte människan oren."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln