Book of Common Prayer
Psalm 95
Uppmaning till tillbedjan och lydnad
1 Kom, låt oss höja glädjerop till Herren,
jubel till vår frälsnings klippa.
2 Låt oss träda fram inför hans ansikte med tacksägelse,
höja jubel till honom med lovsång!
3 Ty Herren är en stor Gud,
en stor konung över alla gudar.
4 Han har jordens djup i sin hand,
och bergens höjder är hans.
5 Hans är havet, ty han har gjort det,
och det torra har hans händer format.
6 Kom, låt oss falla ner och tillbe,
låt oss böja knä för Herren, vår skapare.
7 Ty han är vår Gud
och vi är folket i hans hjord,
fåren som står under hans vård.
I dag, om ni hör hans röst,
8 så förhärda inte era hjärtan som i Meriba,
som på Massas dag i öknen,
9 där era fäder frestade mig
och satte mig på prov,
fastän de såg mina gärningar.
10 I fyrtio år väckte det släktet min avsky,
och jag sade:
"De är ett folk som far vilse med sina hjärtan,
de vill inte veta av mina vägar."
11 Så svor jag i min vrede:
"De skall inte komma in i min vila."
Psalm 22
Messias lidande och seger
1 För sångmästaren, efter "Morgonrodnadens hind", en psalm av David.
2 Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag brister ut och klagar,
men min frälsning är fjärran.
3 Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
och om natten, men jag får ingen ro.
4 Dock är du den Helige,
den som tronar på Israels lovsånger.
5 På dig förtröstade våra fäder,
de förtröstade och du befriade dem.
6 Till dig ropade de och fick hjälp,
på dig förtröstade de och kom ej på skam.
7 Men jag är en mask och inte en människa,
hånad av människor, föraktad av folket.
8 Alla som ser mig hånar mig,
de spärrar upp munnen,
de skakar på huvudet:
9 "Anförtro dig åt Herren!
Han skall befria och rädda honom,
han har ju honom kär."
10 Det var du som hämtade mig ut ur moderlivet
och lät mig vila trygg vid min moders bröst.
11 På dig är jag kastad ända från modersskötet,
redan i moderlivet var du min Gud.
12 Var inte långt ifrån mig, ty nöd är nära,
och ingen finns som hjälper.
13 Tjurar i mängd omger mig,
Basans oxar omringar mig.
14 Som glupande och rytande lejon
spärrar de upp gapet mot mig.
15 Jag är lik vatten som hälls ut,
alla mina leder har skilts åt.
Mitt hjärta är som vax,
det smälter i mitt inre.
16 Min kraft är uttorkad som en lerskärva,
min tunga fastnar i gommen,
du lägger mig i dödens stoft.
17 Hundar omger mig,
de ondas hop omringar mig,
mina händer och fötter har de genomborrat.
18 Jag kan räkna alla mina ben,
de ser på mig, de stirrar.
19 De delar mina kläder mellan sig
och kastar lott om min klädnad.
20 Men du, Herre, var inte långt borta,
du, min styrka, skynda till min hjälp!
21 Rädda min själ från svärdet,
mitt liv ur hundarnas våld.
22 Fräls mig från lejonets gap
och från vildoxarnas horn
- du bönhör mig.
23 Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder,
mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig.
24 Ni som fruktar Herren, lova honom,
ära honom, alla Jakobs barn,
bäva för honom, alla Israels barn.
25 Ty han föraktade inte den förtrycktes elände
och såg inte på honom med avsky.
Han dolde inte sitt ansikte för honom,
när han ropade lyssnade han till honom.
26 Från dig kommer min lovsång i den stora församlingen,
jag får infria mina löften inför dem som fruktar honom.
27 De ödmjuka skall äta och bli mätta,
de som söker Herren skall lova honom.
Era hjärtan skall leva för evigt.
28 Alla jordens ändar skall tänka på det
och omvända sig till Herren.
Hednafolkens alla släkter skall tillbe inför dig.
29 Ty riket är Herrens,
han råder över hednafolken.
30 Alla mäktiga på jorden skall äta och tillbe.
Inför honom skall de böja knä,
alla de som far ner i stoftet,
de som ej kan hålla sin själ vid liv.
31 De efterkommande skall tjäna honom,
kommande släkten skall få höra om Herren.
32 De skall träda fram och förkunna hans rättfärdighet
för det folk som skall födas,
att han har gjort det.
Psalm 40
Tacksägelse och bön
1 För sångmästaren, en psalm av David.
2 Jag väntade ivrigt på Herren,
och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.
3 Han drog mig upp ur fördärvets grop,
ur den djupa dyn.
Han ställde mina fötter på en klippa
och gjorde mina steg fasta.
4 Han lade i min mun en ny sång,
en lovsång till vår Gud.
Många skall se det och frukta,
och de skall förtrösta på Herren.
5 Salig är den man
som sätter sin förtröstan till Herren
och inte vänder sig till de stolta,
de som viker av till lögngudar.
6 Herre, min Gud,
många är de under du har gjort
och de tankar du har tänkt för oss.
Ingenting kan liknas vid dig.
Jag ville förkunna dem och tala om dem,
men de är fler än man kan räkna.
7 Slaktoffer och matoffer vill du inte ha
- du har öppnat mina öron -
brännoffer och syndoffer begär du inte.
8 Därför säger jag: "Se, jag kommer, i bokrullen står det skrivet om mig.
9 Att göra din vilja, min Gud, är min glädje,
din lag är i mitt hjärta."
10 Jag förkunnar det glada budskapet om rättfärdighet
i den stora församlingen.
Se, jag tillsluter inte mina läppar,
du, Herre, vet det.
11 Din rättfärdighet döljer jag inte i mitt hjärta,
om din trofasthet och din frälsning
talar jag.
Jag tiger inte om din nåd och din sanning
för den stora församlingen.
12 Du, Herre, må ej ta din barmhärtighet ifrån mig,
må din nåd och din sanning alltid bevara mig.
13 Ty lidanden omger mig,
fler än jag kan räkna.
Mina synder har hunnit ifatt mig,
jag orkar inte se dem.
De är fler än håren på mitt huvud,
och mitt mod har övergivit mig.
14 Herre, var mig nådig och rädda mig,
Herre, skynda till min hjälp!
15 Låt alla dem som står efter mitt liv
komma på skam och blygas.
Låt dem som önskar mig olycka
vika tillbaka och blygas.
16 Låt dem häpna och skämmas som säger till mig:
"Rätt åt dig, rätt åt dig!"
17 Må alla som söker dig jubla och vara glada i dig.
De som älskar din frälsning må alltid säga:
"Lovad vare Herren!"
18 Jag är betryckt och fattig,
men Herren har omsorg om mig.
Min hjälp och min befriare är du.
Min Gud, dröj inte!
Lidande och hopp
Alef
3 Jag är mannen som har sett elände
genom hans vredes ris.
2 Han har lett mig och låtit mig gå
i mörker och inte i ljus.
3 Ja, han vänder emot mig sin hand,
gång på gång, hela dagen.
Beth
4 Han lät mitt kött och min hud täras bort,
han krossade mina ben.
5 Han byggde upp en mur mot mig
och omringade mig med bitterhet och möda.
6 På mörka platser har han låtit mig bo
likt de som länge varit döda.
Gimel
7 Han har byggt en mur omkring mig,
jag kan inte komma ut,
han har lagt på mig tunga bojor.
8 Hur jag än klagar och ropar,
stänger han ute min bön.
9 Med huggen sten har han spärrat av mina vägar,
mina stigar har han gjort krokiga.
Zajin
19 Tänk på mitt elände och min hemlöshet,
malörten och giftet!
20 Ständigt tänker min själ på det
och är bedrövad i mig.
21 Detta tar jag till hjärtat,
därför har jag hopp:
Heth
22 Herrens nåd är det att det inte är ute med oss,
ty det är inte slut med hans barmhärtighet.
23 Den är var morgon ny,
ja, stor är din trofasthet.
24 Herren är min del, det säger mig min själ,
därför står mitt hopp till honom.
Teth
25 Herren är god mot dem som väntar på honom,
mot den själ som söker honom.
26 Det är gott att i stillhet
hoppas på hjälp från Herren.
27 Det är gott för en man
att bära ett ok i sin ungdom.
Jod
28 Må han sitta ensam och tyst,
när han lägger bördor på honom.
29 Må han sänka sin mun i stoftet;
kanske finns det ännu hopp.
30 Må han vända kinden till åt den som slår honom
och låta sig mättas med smälek.
Kaf
31 Ty Herren förkastar inte för evigt.
32 Om han än bedrövar,
förbarmar han sig efter sin stora nåd.
33 Ty det är inte av hjärtat
han plågar eller bedrövar människors barn.
10 Det var denna frälsning som profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få. 11 De undersökte vem eller vilken tid Kristi Ande i dem visade på, när han förutsade Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa. 12 Och det blev uppenbarat för dem att det inte var sig själva utan er de tjänade med sitt budskap. Detta har nu förkunnats för er genom dem som i den helige Ande, sänd från himlen, predikade evangeliet för er. Och detta önskar änglarna att få blicka in i.
Ni skall vara heliga
13 Spänn därför bältet om livet[a] och var vakna och sätt ert hopp helt och fullt till den nåd som skall komma er till del, när Jesus Kristus uppenbaras. 14 Som lydnadens barn skall ni inte styras av de begär som ni tidigare levde i när ni ännu var okunniga. 15 Nej, liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv. 16 Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig.[b]
17 Om ni ropar "Fader" till honom, som opartiskt dömer var och en efter hans gärning, så vandra här i gudsfruktan under er tid som främlingar. 18 Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, 19 utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte. 20 Han var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull,
36 Simon Petrus sade till honom: "Herre, vart går du?" Jesus svarade: "Dit jag går kan du inte följa mig nu, men längre fram skall du följa mig." 37 Petrus frågade: "Herre, varför kan jag inte följa dig nu? Mitt liv vill jag ge för dig." 38 Jesus svarade: "Ditt liv vill du ge för mig? Amen, amen säger jag dig: Tuppen skall inte gala, förrän du tre gånger har förnekat mig.
Jesu begravning
38 Josef från Arimatea, som var en Jesu lärjunge i hemlighet, av rädsla för judarna, bad därefter Pilatus att få ta ner Jesu kropp. Pilatus tillät det, och Josef gick därför och tog hans kropp. 39 Även Nikodemus kom dit, han som första gången hade kommit till Jesus om natten. Han hade med sig en blandning av myrra[a] och aloe,[b] omkring hundra pund.[c] 40 De tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med de välluktande salvorna, enligt begravningsseden bland judarna. 41 Intill den plats där Jesus hade blivit korsfäst låg en trädgård, och i trädgården fanns en ny grav, där ännu ingen hade blivit lagd. 42 I den lade de Jesus, eftersom det var judarnas tillredelsedag och graven låg nära.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln