Book of Common Prayer
Psalm 95
Uppmaning till tillbedjan och lydnad
1 Kom, låt oss höja glädjerop till Herren,
jubel till vår frälsnings klippa.
2 Låt oss träda fram inför hans ansikte med tacksägelse,
höja jubel till honom med lovsång!
3 Ty Herren är en stor Gud,
en stor konung över alla gudar.
4 Han har jordens djup i sin hand,
och bergens höjder är hans.
5 Hans är havet, ty han har gjort det,
och det torra har hans händer format.
6 Kom, låt oss falla ner och tillbe,
låt oss böja knä för Herren, vår skapare.
7 Ty han är vår Gud
och vi är folket i hans hjord,
fåren som står under hans vård.
I dag, om ni hör hans röst,
8 så förhärda inte era hjärtan som i Meriba,
som på Massas dag i öknen,
9 där era fäder frestade mig
och satte mig på prov,
fastän de såg mina gärningar.
10 I fyrtio år väckte det släktet min avsky,
och jag sade:
"De är ett folk som far vilse med sina hjärtan,
de vill inte veta av mina vägar."
11 Så svor jag i min vrede:
"De skall inte komma in i min vila."
Psalm 22
Messias lidande och seger
1 För sångmästaren, efter "Morgonrodnadens hind", en psalm av David.
2 Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag brister ut och klagar,
men min frälsning är fjärran.
3 Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
och om natten, men jag får ingen ro.
4 Dock är du den Helige,
den som tronar på Israels lovsånger.
5 På dig förtröstade våra fäder,
de förtröstade och du befriade dem.
6 Till dig ropade de och fick hjälp,
på dig förtröstade de och kom ej på skam.
7 Men jag är en mask och inte en människa,
hånad av människor, föraktad av folket.
8 Alla som ser mig hånar mig,
de spärrar upp munnen,
de skakar på huvudet:
9 "Anförtro dig åt Herren!
Han skall befria och rädda honom,
han har ju honom kär."
10 Det var du som hämtade mig ut ur moderlivet
och lät mig vila trygg vid min moders bröst.
11 På dig är jag kastad ända från modersskötet,
redan i moderlivet var du min Gud.
12 Var inte långt ifrån mig, ty nöd är nära,
och ingen finns som hjälper.
13 Tjurar i mängd omger mig,
Basans oxar omringar mig.
14 Som glupande och rytande lejon
spärrar de upp gapet mot mig.
15 Jag är lik vatten som hälls ut,
alla mina leder har skilts åt.
Mitt hjärta är som vax,
det smälter i mitt inre.
16 Min kraft är uttorkad som en lerskärva,
min tunga fastnar i gommen,
du lägger mig i dödens stoft.
17 Hundar omger mig,
de ondas hop omringar mig,
mina händer och fötter har de genomborrat.
18 Jag kan räkna alla mina ben,
de ser på mig, de stirrar.
19 De delar mina kläder mellan sig
och kastar lott om min klädnad.
20 Men du, Herre, var inte långt borta,
du, min styrka, skynda till min hjälp!
21 Rädda min själ från svärdet,
mitt liv ur hundarnas våld.
22 Fräls mig från lejonets gap
och från vildoxarnas horn
- du bönhör mig.
23 Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder,
mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig.
24 Ni som fruktar Herren, lova honom,
ära honom, alla Jakobs barn,
bäva för honom, alla Israels barn.
25 Ty han föraktade inte den förtrycktes elände
och såg inte på honom med avsky.
Han dolde inte sitt ansikte för honom,
när han ropade lyssnade han till honom.
26 Från dig kommer min lovsång i den stora församlingen,
jag får infria mina löften inför dem som fruktar honom.
27 De ödmjuka skall äta och bli mätta,
de som söker Herren skall lova honom.
Era hjärtan skall leva för evigt.
28 Alla jordens ändar skall tänka på det
och omvända sig till Herren.
Hednafolkens alla släkter skall tillbe inför dig.
29 Ty riket är Herrens,
han råder över hednafolken.
30 Alla mäktiga på jorden skall äta och tillbe.
Inför honom skall de böja knä,
alla de som far ner i stoftet,
de som ej kan hålla sin själ vid liv.
31 De efterkommande skall tjäna honom,
kommande släkten skall få höra om Herren.
32 De skall träda fram och förkunna hans rättfärdighet
för det folk som skall födas,
att han har gjort det.
Psalm 141
Bön om hjälp mot fiender
1 En psalm av David.
Herre, jag ropar till dig, skynda till mig!
Lyssna till min röst när jag ropar till dig.
2 Låt min bön gälla inför dig som ett rökoffer,
mina lyfta händer som ett aftonoffer.
3 Herre, sätt en vakt för min mun,
bevaka mina läppars dörr.
4 Låt ej mitt hjärta vika av till något ont,
till att ta del i ogudaktiga gärningar
tillsammans med män som gör orätt.
Av deras läckerheter vill jag inte äta.
5 [a]Om en rättfärdig slår mig, är det av kärlek,
bestraffar han mig, är det som olja på huvudet,
mitt huvud skall inte avvisa det.
Men jag skall fortsätta att be mot dem som handlar illa.
6 Deras ledare störtas ner för klippan,
men de skall då höra att mina ord är ljuvliga.
7 Som när man har plöjt och rivit upp jorden,
så ligger våra ben kringströdda vid dödsrikets rand.
8 På dig, Herre, Herre, ser mina ögon,
till dig tar jag min tillflykt,
förkasta inte min själ.
9 Bevara mig för de snaror
som de lägger ut för mig
och för ogärningsmännens fällor.
10 Låt de ogudaktiga fastna i sina egna nät,
medan jag går oskadd förbi.
Psalm 143
Bön om räddning från undergång
1 En psalm av David.
Herre, hör min bön,
lyssna till min bön om nåd,
svara mig i din rättfärdighet
för din trofasthets skull!
2 Gå ej till doms med din tjänare,
ty inför dig är ingen levande rättfärdig.
3 Se, fienden förföljer min själ,
han trampar mitt liv till jorden.
Han lägger mig i mörker
likt dem som länge varit döda.
4 Min ande tynar bort i mig,
mitt hjärta stelnar i mitt bröst.
5 Jag minns dagar som gått,
jag begrundar alla dina gärningar
och tänker på dina händers verk.
6 Jag sträcker ut mina händer till dig.
Som ett törstigt land längtar min själ efter dig. Sela.
7 Herre, skynda att svara mig,
ty min ande förgås,
dölj inte ditt ansikte för mig.
Låt mig inte bli lik dem som far ner i graven.
8 Låt mig om morgonen erfara din nåd,
ty jag förtröstar på dig.
Visa mig den väg jag skall gå,
till dig upplyfter jag min själ.
9 Rädda mig från mina fiender, Herre.
Hos dig söker jag skydd.
10 Lär mig att göra din vilja,
ty du är min Gud.
Må din gode Ande leda mig på jämn mark.
11 Herre, håll mig vid liv,
för ditt namns skull,
rädda min själ ur nöden
för din rättfärdighets skull.
12 Utrota mina fiender för din nåds skull,
förgör alla dem som plågar min själ.
Ty jag är din tjänare.
Den sjunde plågan - haglet
13 Därefter sade Herren till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen, träd fram inför farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig. 14 Annars skall jag denna gång sända alla mina plågor över dig själv, dina tjänare och ditt folk, för att du skall förstå att ingen är som jag på hela jorden. 15 Ty nu var jag nära att räcka ut min hand och slå dig och ditt folk med pest för att utrota dig från jorden. 16 Men just därför skonade jag dig, att jag skulle visa dig min kraft och för att mitt namn skulle förkunnas på hela jorden. 17 Om du fortsätter att lägga hinder i vägen för mitt folk och inte släpper dem, 18 se, då skall jag i morgon vid denna tid låta ett mycket tungt hagel komma, sådant att något liknande inte har förekommit i Egypten från den dag det grundades ända tills nu. 19 Sänd därför ut folk och för din boskap i säkerhet och allt annat som du har ute på marken. Ty alla människor och all boskap, som finns ute på marken och inte har kommit under tak, skall träffas av haglet och dödas." 20 Den av faraos tjänare som fruktade Herrens ord lät sina slavar och sin boskap söka skydd i husen, 21 men den som inte brydde sig om Herrens ord lät sina slavar och sin boskap bli kvar ute på marken.
22 Herren sade till Mose: "Lyft upp din hand mot himlen, så skall det falla hagel över hela Egypten, över människor och boskap och all växtlighet på marken i Egyptens land." 23 Då räckte Mose upp sin stav mot himlen, och Herren lät det dundra och hagla, och eld for ner mot jorden. Så lät Herren hagel komma över Egyptens land. 24 Och det haglade och eld for fram och tillbaka bland hagelskurarna. Haglet var så tungt att något liknande inte hade förekommit i hela Egyptens land från den tid då det blev befolkat. 25 I hela Egypten slog haglet ner allt som fanns på marken, både människor och djur. Det slog också ner all växtlighet på marken och bröt sönder alla träd på marken. 26 Endast i landet Gosen, där Israels barn bodde, haglade det inte.
27 Då sände farao bud efter Mose och Aron och sade till dem: "Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig och jag och mitt folk har gjort orätt. 28 Be till Herren, för hans dunder och hagel har varat länge nog. Så skall jag släppa er och ni skall inte behöva bli kvar längre." 29 Mose svarade honom: "När jag kommer ut ur staden skall jag sträcka mina händer mot Herren. Då skall dundret upphöra och inget hagel komma mer, för att du skall inse att landet tillhör Herren. 30 Men jag vet att du och dina tjänare ännu inte fruktar Herren Gud." 31 - Det var lin och korn som slogs ner, för kornet hade gått i ax och linet stod i knopp. 32 Men vetet och spälten[a] slogs inte ner, eftersom de mognar senare. -
33 Sedan lämnade Mose farao och gick ut ur staden, och han räckte ut sina händer mot Herren. Då upphörde dundret och haglet och regnet strömmade inte längre ner på jorden. 34 Men när farao såg att regnet och haglet och dundret hade upphört, framhärdade han i sin synd och stängde till sitt hjärta, både han och hans tjänare. 35 Faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte Israels barn, alldeles som Herren hade sagt genom Mose.
4 1 Därför, då vi genom Guds barmhärtighet har denna tjänst, så tappar vi inte modet. 2 Vi har avsagt oss allt hemligt och skamligt och använder inga knep. Vi förfalskar inte Guds ord utan lägger öppet fram sanningen och anbefaller oss själva inför Gud åt varje människas samvete. 3 Är vårt evangelium dolt, så är det dolt för dem som går förlorade. 4 Ty den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet - han som är Guds avbild. 5 Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren, och oss som era tjänare för Jesu skull. 6 Ty Gud som sade: "Ljus skall lysa fram ur mörkret", han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken.
Skatten i lerkärl
7 Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss. 8 Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, 9 förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. 10 Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp. 11 Ty vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv skall uppenbaras i vår dödliga kropp. 12 Så verkar döden i oss, och livet i er.
Jesus talar en tredje gång om sitt lidande
32 De var nu på väg upp till Jerusalem, och Jesus gick före dem. De som följde honom var förskräckta och fyllda av fruktan. Då tog Jesus än en gång till sig de tolv och talade om för dem vad som skulle hända honom: 33 "Se, vi går upp till Jerusalem, och Människosonen kommer att överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda, som skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna. 34 Dessa skall håna honom, spotta på honom och gissla[a] och döda honom. Men efter tre dagar skall han uppstå."
Jakobs och Johannes begäran
35 Då gick Jakob och Johannes, Sebedeus söner, fram till Jesus och sade: "Mästare, vi vill att du ger oss vad vi ber dig om." 36 Han sade till dem: "Vad vill ni att jag skall göra för er?" 37 De svarade: "Låt den ene av oss få sitta på din högra sida i din härlighet och den andre på din vänstra." 38 Jesus sade till dem: "Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den kalk som jag dricker, eller döpas med det dop som jag kommer att döpas med?" 39 De svarade: "Det kan vi." Jesus sade till dem: "Den kalk som jag dricker skall ni dricka, och med det dop som jag blir döpt med skall ni döpas. 40 Men platsen på min högra sida och platsen på min vänstra sida är det inte min sak att ge bort, de platserna skall tillfalla dem som de är beredda för."
41 När de tio andra hörde detta, blev de uppretade på Jakob och Johannes. 42 Då kallade Jesus dem till sig och sade: "Ni vet att de som anses vara folkens ledare uppträder som herrar över dem och folkens stormän härskar över dem. 43 Men så är det inte hos er, utan den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, 44 och den som vill vara främst bland er skall vara allas slav. 45 Ty Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många."[b]
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln