Book of Common Prayer
Psalm 75
Guds dom över de övermodiga
1 För sångmästaren, "Fördärva inte", en psalm, en sång av Asaf.
2 Vi tackar dig, Gud, vi tackar dig.
Ditt namn är nära, man talar om dina under.
3 "På den tid jag har bestämt
skall jag fälla en rättvis dom.
4 Jorden och alla som bor där kan vackla,
men jag har gjort dess pelare stadiga." Sela.
5 Jag säger till de övermodiga: "Var inte övermodiga!"
och till de ogudaktiga: "Upphöj inte hornet!"
6 Höj inte ert horn så högt,
tala inte så trotsigt och fräckt.
7 Ty inte från öster eller väster
och inte från öknen kommer upphöjelsen.
8 Nej, Gud är den som dömer,
den ene böjer han ner, den andre reser han upp.
9 Ty i Herrens hand är en bägare.
Den skummar av vin,
den är full av tillblandad dryck
och han häller upp.
Alla ogudaktiga på jorden måste dricka den i botten.
10 Men jag skall alltid förkunna
och lovsjunga Jakobs Gud.
11 Alla de ogudaktigas horn skall jag hugga av,
men den rättfärdiges horn skall bli upphöjt.
Psalm 76
Guds dom över sina fiender
1 För sångmästaren, en psalm till stränginstrument, en sång av Asaf.
2 Gud är känd i Juda,
i Israel är hans namn stort.
3 I Salem står hans hydda,
hans boning på Sion.
4 Där bröt han sönder bågens blixtrande pilar,
sköld och svärd, krigets vapen. Sela.
5 Strålande är du,
härligare än berg, rika på byte.
6 Modiga män ligger plundrade,
de sover sin sista sömn,
ingen stridsman kan lyfta sin hand.
7 Genom ditt straffande ord, du Jakobs Gud.
ligger både häst och ryttare i dvala.
8 Du, endast du är värd fruktan.
vem kan bestå inför dig när du är vred?
9 Från himlen låter du din dom höras.
Jorden förskräckes och blir stilla
10 när Gud står upp till doms
för att frälsa alla ödmjuka på jorden. Sela.
11 Människors vrede skall då bli dig till pris,
vad som finns kvar av vrede skall du ikläda dig.
12 Ge löften och infria dem åt Herren, er Gud!
Alla som är omkring honom skall bära fram gåvor åt den fruktansvärde.
13 Han kuvar furstarnas stolta ande,
fruktansvärd är han för kungarna på jorden.
Psalm 23
Den gode herden
1 En psalm av David.
Herren är min herde,
mig skall intet fattas.
2 Han låter mig vila på gröna ängar,
han för mig till vatten där jag finner ro.
3 Han vederkvicker min själ,
han leder mig på rätta vägar
för sitt namns skull.
4 Om jag än vandrar i dödsskuggans dal,
fruktar jag intet ont,
ty du är med mig.
Din käpp och stav, de tröstar mig.
5 Du dukar för mig ett bord
i mina ovänners åsyn.
Du smörjer mitt huvud med olja
och låter min bägare flöda över.
6 Idel godhet och nåd skall följa mig
i alla mina livsdagar,
och jag skall bo i Herrens hus
evinnerligen.
Psalm 27
Gemenskap med Herren
1 Av David.
Herren är mitt ljus och min frälsning,
för vem skulle jag frukta?
Herren är mitt försvar,
för vem skulle jag vara rädd?
2 När de onda kommer emot mig
och vill uppsluka mig,
mina motståndare och fiender,
då skall de själva stappla och falla.
3 Om en här belägrar mig
fruktar ej mitt hjärta.
Om krig bryter ut mot mig
är jag ändå trygg.
4 Ett har jag begärt av Herren,
det längtar jag efter:
Att få bo i Herrens hus
i alla mitt livs dagar
för att se Herrens ljuvlighet
och betrakta hans tempel.
5 Ty han håller mig gömd i sin hydda på olyckans dag.
Han beskyddar mig i sin boning,
han för mig upp på klippan.
6 Nu kan mitt huvud höja sig
över mina fiender runt omkring mig.
Jag vill offra jublets offer i hans hydda,
jag vill sjunga till Herrens ära och lova honom.
7 Hör, Herre!
Jag höjer min röst och ropar,
var mig nådig och svara mig.
8 Mitt hjärta tänker på ditt ord:
"Sök mitt ansikte!"
Ja, ditt ansikte, Herre, söker jag,
9 dölj inte ditt ansikte för mig.
Driv inte bort din tjänare i vrede,
du som har varit min hjälp.
Släpp mig inte, överge mig inte,
du, min frälsnings Gud.
10 Om än min far och mor överger mig,
tar Herren emot mig.
11 Visa mig, Herre, din väg,
led mig på en jämn stig
för mina förföljares skull.
12 Överlämna mig inte åt mina ovänners illvilja,
ty mot mig uppträder falska vittnen som andas våld.
13 Jag är viss om att få se Herrens godhet
i de levandes land.
14 Hoppas på Herren,
var stark och frimodig i ditt hjärta,
ja, vänta på Herren!
16 När Josef såg att Benjamin var med, sade han till sin husföreståndare: "Tag dessa män till mitt hus, slakta något och laga till en måltid åt oss, för männen skall äta middag med mig." 17 Mannen gjorde som Josef hade sagt och tog männen till Josefs hus. 18 Men männen blev förskräckta när de visades in i Josefs hus. De sade: "Det är på grund av pengarna som kom tillbaka i våra säckar förra gången som vi förs in här. Nu tänker han kasta sig över oss och övermanna oss och göra oss till slavar och ta våra åsnor." 19 De steg fram till Josefs husföreståndare vid ingången till huset 20 och sade till honom: "Hör på oss, herre! När vi var här nere förra gången för att köpa säd till mat 21 och sedan kom till ett rastställe och öppnade våra säckar, hittade var och en av oss sina pengar till deras fulla vikt överst i sin säck. Vi har nu fört dem med oss tillbaka. 22 Och vi har andra pengar med oss för att köpa säd till mat. Vi vet inte vem som lagt pengarna i våra säckar." 23 Han svarade: "Oroa er inte, var inte rädda! Det är er Gud och er fars Gud som har låtit er hitta en skatt i era säckar. Jag har fått era pengar." Och han förde ut Simeon till dem. 24 Mannen förde dem in i Josefs hus. Han gav dem vatten att tvätta fötterna med och gav deras åsnor foder. 25 De gjorde i ordning sina gåvor innan Josef kom hem vid middagstiden, ty de hade fått höra att de skulle äta där.
26 När Josef kom hem tog de gåvorna som de hade med sig in till honom i huset, och de bugade sig till jorden för honom. 27 Han hälsade på dem och frågade: "Står det väl till med er gamle far som ni talade om? Lever han än?" 28 De svarade: "Ja, det står väl till med vår far, din tjänare. Han lever än." Och de bugade sig och föll ner för honom. 29 När han såg sig omkring och fick se sin bror Benjamin, sin mors son, frågade han: "Är detta er yngste bror som ni talade med mig om?" Sedan sade han: "Gud skall vara nådig mot dig, min son." 30 Djupt rörd av kärlek till sin bror skyndade Josef sig ut och letade efter en plats där han kunde gråta. Och han gick in i sin kammare och grät där. 31 När han hade tvättat ansiktet gick han ut igen, behärskade sig och sade: "Sätt fram maten." 32 Och de satte fram särskilt för honom och särskilt för dem och särskilt för de egyptier som åt tillsammans med honom. Egyptier får nämligen inte äta tillsammans med hebreer, det anses avskyvärt bland egyptierna. 33 De fick sina platser mitt emot Josef, den förstfödde enligt sin förstfödslorätt, sedan de yngre, var och en efter sin ålder. Och männen såg förundrade på varandra. 34 Han lät servera dem av rätterna på sitt bord, och Benjamin fick fem gånger så mycket som var och en av de andra. Och de drack sig glada tillsammans med honom.
10 De gifta ger jag en befallning som inte är min utan Herrens:[a] En hustru får inte skilja sig från sin man - 11 skiljer hon sig skall hon förbli ogift eller försona sig med sin man - och en man får inte överge sin hustru.
Gift med en hedning
12 Till de andra säger jag, inte Herren: om en broder har en hustru som inte är troende och hon är villig att leva med honom, får han inte överge henne. 13 Och om en hustru har en man som inte är troende och han är villig att leva med henne, får hon inte överge honom. 14 Ty mannen som inte tror är helgad genom sin hustru, och hustrun som inte tror är helgad genom sin troende man. Annars vore era barn orena, men nu är de heliga. 15 Men om den otroende vill skiljas, så låt honom göra det. I sådana fall är brodern eller systern inte bunden som en slav. Gud har kallat er att leva fredligt tillsammans. 16 Vet du då, hustru, om du kommer att frälsa din man, och vet du, man, om du kommer att frälsa din hustru?
Stå kvar i kallelsen
17 Bara det vet vi, att var och en skall leva i den ställning som Herren har tilldelat honom, då Gud kallade honom. Detta föreskriver jag i alla församlingar. 18 Blev någon kallad som omskuren, skall han inte försöka att dölja det. Blev någon kallad som oomskuren, skall han inte låta omskära sig. 19 Det har ingen betydelse om någon är omskuren eller oomskuren. Vad som betyder något är att man håller Guds bud. 20 Var och en skall bli kvar i den ställning han hade när han blev kallad. 21 Blev du kallad som slav, så sörj inte över det. Även om du kan bli fri, så förbli hellre slav. 22 Ty den som var slav när han blev kallad av Herren, är en Herrens frigivne, och den som var fri när han blev kallad, är en Kristi slav. 23 Ni har blivit köpta och priset är betalt. Var inte slavar under människor. 24 Bröder, var och en skall inför Gud förbli vad han var när han blev kallad.
Jesus botar en besatt
5 Så kom de över till gerasenernas område på andra sidan sjön. 2 När Jesus steg ur båten, kom en man emot honom från gravarna. Han hade en oren ande 3 och höll till bland gravarna. Ingen kunde binda honom längre, inte ens med kedjor. 4 Många gånger hade han bundits med fotbojor och kedjor, men han hade slitit av kedjorna och brutit sönder bojorna. Ingen var stark nog att rå på honom. 5 Ständigt, natt och dag, höll han till bland gravarna och uppe i bergen, och han ropade och slog sig själv med stenar. 6 När han nu på långt håll fick se Jesus, sprang han fram och föll ner för honom 7 och skrek: "Vad har jag med dig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Jag besvär dig vid Gud: Plåga mig inte!" 8 Jesus hade just befallt honom: "Far ut ur mannen, du orene ande!" 9 Nu frågade han honom: "Vad är ditt namn?" Mannen svarade: "Mitt namn är Legion,[a] för vi är många." 10 Och han bad gång på gång att Jesus inte skulle driva bort dem från området.
11 Där gick då en stor svinhjord och betade vid berget. 12 De orena andarna bad honom: "Skicka i väg oss till svinen, så att vi kan fara in i dem." 13 Det tillät han, och då for andarna ut ur mannen och in i svinen, och hjorden störtade sig utför branten ner i sjön. Det var omkring två tusen svin som drunknade. 14 De som vaktade dem flydde och berättade detta i staden och ute på landsbygden, och man gick för att se vad som hade hänt. 15 Och när de kom till Jesus och såg den besatte som haft legionen sitta där, klädd och vid sina sinnen, blev de förskräckta. 16 De som var ögonvittnen berättade för folket vad som hade hänt med den besatte och hur det hade gått med svinen. 17 Då bad man att Jesus skulle lämna deras område.
18 När han steg i båten, bad mannen som hade varit besatt att han skulle få följa med honom. 19 Men Jesus tillät det inte utan sade: "Gå hem till de dina och berätta för dem allt vad Herren har gjort med dig och hur han förbarmade sig över dig." 20 Mannen gick då och ropade ut över hela Dekapolis[b] allt vad Jesus hade gjort med honom. Och alla förundrade sig.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln