Book of Common Prayer
Qof
145 Jag ropar av allt hjärta. Svara mig, Herre!
Jag vill ta dina stadgar i akt.
146 Jag ropar till dig, fräls mig,
jag vill ta vara på dina vittnesbörd.
147 Jag kommer tidigt i gryningen och ropar,
jag hoppas på dina ord.
148 Jag håller mig vaken under nattens väkter
för att begrunda vad du sagt.
149 Hör min röst enligt din nåd,
Herre, håll mig vid liv enligt ditt domslut.
150 Nära är de som jagar efter onda gärningar,
de som är långt ifrån din undervisning.
151 Nära är också du, Herre,
och alla dina bud är sanning.
152 Sedan länge vet jag genom dina vittnesbörd
att du har fastställt dem för evig tid.
Resh
153 Se till mitt lidande och rädda mig,
ty jag glömmer ej din undervisning.
154 Utför min sak och återlös mig,
håll mig vid liv enligt ditt ord.
155 Frälsningen är fjärran från de ogudaktiga,
ty de frågar inte efter dina stadgar.
156 Herre, din barmhärtighet är stor,
håll mig vid liv enligt dina domslut.
157 Mina förföljare och ovänner är många,
men jag viker ej från dina vittnesbörd.
158 När jag ser de trolösa känner jag leda vid dem,
därför att de inte håller sig till ditt tal.
159 Se hur kära jag har dina befallningar,
Herre, håll mig vid liv enligt din nåd.
160 Summan av ditt ord är sanning,
dina rättfärdiga domslut är eviga.
Shin
161 Furstar förföljer mig utan orsak,
men mitt hjärta fruktar ditt ord.
162 Jag jublar över ditt tal
lik den som vinner stort byte.
163 Jag hatar och avskyr lögnen,
men din undervisning älskar jag.
164 Jag prisar dig sju gånger om dagen
för dina rättfärdiga domslut.
165 Stor frid äger de som älskar din undervisning,
ingenting kan få dem på fall.
166 Jag väntar efter din frälsning, Herre,
och handlar efter dina bud.
167 Min själ håller fast vid dina vittnesbörd,
de är mig mycket kära.
168 Jag håller fast vid dina befallningar och vittnesbörd,
ja, du känner alla mina vägar.
Taw
169 Herre, mitt rop kommer inför dig,
ge mig förstånd enligt ditt ord.
170 Min bön kommer inför ditt ansikte,
rädda mig enligt ditt tal.
171 Mina läppar flödar över av lov,
ty du lär mig dina stadgar.
172 Min tunga prisar ditt ord,
ty alla dina bud är rättfärdiga.
173 Din hand hjälper mig,
ty jag har valt dina befallningar.
174 Jag längtar efter din frälsning, Herre,
din undervisning är min glädje.
175 Låt min själ leva, så skall jag lova dig,
låt dina domslut hjälpa mig.
176 Jag har gått vilse som ett förlorat får.
Sök upp din tjänare,
ty jag har inte glömt dina bud.
Psalm 128
Herrens välsignelse i hemmet
1 En vallfartssång.
Salig är var och en som fruktar Herren
och vandrar på hans vägar.
2 Av dina händers arbete får du njuta frukten.
Salig är du och det skall gå dig väl.
3 Som en fruktsam vinstock är din hustru inne i ditt hus,
som olivplantor är dina barn
kring ditt bord.
4 Ty se, så blir den man välsignad
som fruktar Herren.
5 Herren skall välsigna dig från Sion.
Du skall få se Jerusalems välgång
i alla dina livsdagar,
6 och du skall få se barn till dina barn.
Frid över Israel!
Psalm 129
Sions fiender skall komma på skam
1 En vallfartssång.
Stor nöd har de vållat mig
alltifrån min ungdom - så skall Israel säga -
2 stor nöd har de vållat mig
alltifrån min ungdom.
Ändå blev de mig inte för starka.
3 På min rygg har plöjare plöjt
och dragit långa fåror.
4 Men Herren är rättfärdig,
han har huggit av de ogudaktigas band.
5 De skall komma på skam och vika tillbaka,
alla som hatar Sion.
6 De skall bli som gräs på taken,
som vissnar innan det vuxit upp.
7 Ingen skördeman fyller sin hand med det,
ingen kärvbindare sin famn.
8 De som går förbi säger inte:
" Herrens välsignelse må komma över er!
Vi välsignar er i Herrens namn."
Psalm 130
Ur djupaste nöd
1 En vallfartssång.
Ur djupen ropar jag till dig, Herre.
2 Herre, hör min röst,
låt dina öron lyssna till mina rop om nåd.
3 Om du, Herre, tillräknar missgärningar,
Herre, vem kan då bestå?
4 Men hos dig finns förlåtelse,
för att man skall frukta dig.
5 Jag väntar på Herren,
min själ väntar,
och jag hoppas på hans ord.
6 Min själ längtar efter Herren,
mer än väktarna efter morgonen,
ja, mer än väktarna efter morgonen.
7 Hoppas på Herren, Israel,
ty hos Herren finns nåd,
full lösepenning finns hos honom.
8 Det är han som skall friköpa Israel
från alla dess missgärningar.
Arons stav
8 Herren sade till Mose och Aron: 9 "När farao säger till er: Låt oss se något under! då skall du säga till Aron: Tag din stav och kasta den framför farao så skall den bli en stor orm." 10 Mose och Aron gick till farao och gjorde som Herren hade befallt. Aron kastade sin stav framför farao och hans tjänare, och den blev en stor orm. 11 Då kallade farao till sig sina vise män och trollkarlar, och även dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde samma tecken genom sina magiska konster. 12 Var och en kastade sin stav, och stavarna blev stora ormar. Men Arons stav slukade deras stavar. 13 Ändå förblev faraos hjärta hårt och han lyssnade inte på dem, alldeles som Herren hade sagt.
Den första plågan - Nilens vatten förvandlas till blod
14 Därefter sade Herren till Mose: "Faraos hjärta är tillslutet, han vägrar att släppa folket. 15 Men gå till honom på morgonen då han går ut till vattnet. Ställ dig i hans väg på stranden av Nilen och tag i din hand staven som förvandlades till en orm. 16 Säg till honom: Herren, hebreernas Gud, har sänt mig till dig för att säga: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig i öknen. Men se, hittills har du inte velat lyssna. 17 Därför säger Herren så: Genom detta skall du förstå att jag är Herren. Se, med staven som jag håller i handen skall jag slå på Nilens vatten, och det skall förvandlas till blod. 18 Fiskarna i floden skall dö, och Nilen skall stinka så att egyptierna inte kan dricka vattnet i floden." 19 Och Herren sade till Mose: "Säg till Aron: Tag din stav och räck ut handen över Egyptens vatten, över dess strömmar, kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så skall de bli blod. Ja, över hela Egyptens land skall det vara blod, både i träkärl och stenkärl."
20 Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod. 21 Fiskarna i Nilen dog och floden stank så att egyptierna inte kunde dricka vattnet från floden. Det var blod i hela Egyptens land. 22 Men de egyptiska spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster. Och faraos hjärta förblev hårt så att han inte lyssnade på dem, alldeles som Herren hade sagt. 23 Farao gick därifrån hem till sitt palats och brydde sig inte heller om detta. 24 Men i hela Egypten grävde man efter dricksvatten kring Nilen, eftersom vattnet i floden inte var drickbart.
14 Men vi tackar Gud, som alltid för oss fram i Kristi segertåg och genom oss överallt sprider sin kunskaps väldoft.[a] 15 Ty vi är en Kristi rökelse inför Gud bland dem som blir frälsta och bland dem som blir förtappade, 16 för de senare en doft av död till död, för de förra en doft av liv till liv. Vem räcker till för detta? 17 Vi är inte som de flesta, som för egen vinning förfalskar Guds ord. Nej, i Kristus predikar vi med rent sinne inför Gud det ord som kommer från Gud.
Aposteln är det nya förbundets tjänare
3 Börjar vi nu rekommendera oss själva igen? Eller behöver vi som vissa andra rekommendationsbrev till er eller från er? 2 Nej, ni är vårt brev som är skrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor. 3 Det är uppenbart att ni är ett Kristusbrev som är ombesörjt av oss och skrivet inte med bläck utan med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor av kött, på människohjärtan.
4 En sådan tillit har vi till Gud genom Kristus, 5 inte så att vi av oss själva skulle kunna tänka ut något på egen hand, utan vår förmåga kommer från Gud. 6 Han har gjort oss dugliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens[b] utan Andens. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.
Äktenskap och skilsmässa
10 Sedan begav han sig därifrån och gick till Judeens område och landet på andra sidan Jordan. Folk samlades åter i skaror omkring honom, och han undervisade dem som han brukade. 2 Några fariseer som ville snärja honom kom fram till honom och frågade: "Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru?" 3 Han svarade dem: "Vad har Mose befallt er?" 4 De sade: "Mose har tillåtit att mannen skriver skilsmässobrev och skiljer sig." 5 Då sade Jesus till dem: "Därför att era hjärtan är så hårda gav han er den föreskriften. 6 Men från skapelsens början gjorde Gud dem till man och kvinna. [a] 7 Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, 8 och de två skall vara ett kött. Så är de inte längre två, utan ett kött. 9 Vad Gud har fogat samman, skall människan inte skilja åt." 10 När de hade kommit hem igen frågade lärjungarna honom om detta. 11 Han svarade dem: "Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan kvinna, han begår äktenskapsbrott mot henne.[b] 12 Och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig, begår hon äktenskapsbrott."
Jesus välsignar barnen
13 Man bar fram små barn till Jesus för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. 14 När Jesus såg det blev han upprörd och sade till dem: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty Guds rike tillhör sådana. 15 Amen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in." 16 Och han tog upp dem i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln