Book of Common Prayer
Psalm 131
Den ödmjukes förtröstan
1 En vallfartssång av David.
Herre, mitt hjärta är inte högmodigt,
mina ögon är inte stolta.
Jag umgås inte med stora ting,
med sådant som är mig för svårt.
2 Nej, jag har lugnat och stillat min själ
som ett avvant barn hos sin mor.
Som ett avvant barn är min själ i mig.
3 Hoppas på Herren, Israel,
från nu och till evig tid!
Psalm 132
Davids löfte och Herrens löfte
1 En vallfartssång.
Tänk, Herre, på David,
på allt han fick utstå,
2 han som svor Herren en ed
och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob:
3 "Jag skall inte gå in i min hydda
och inte lägga mig på min bädd,
4 jag skall inte unna mina ögon sömn
eller mina ögonlock slummer,
5 förrän jag har funnit en plats åt Herren,
en boning åt den Starke i Jakob."
6 Vi hörde det i Efrata,
vi fick veta det i skogsbygden.
7 Låt oss gå in i hans boning
och tillbe vid hans fotapall.
8 Stå upp, Herre, och kom till din viloplats,
du och din makts ark.
9 Dina präster skall vara klädda i rättfärdighet,
och dina fromma skall jubla.
10 För din tjänare Davids skull
må du inte visa bort din smorde.
11 Herren har svurit David en ed,
en sann ed som han ej skall ta tillbaka:
"Av din livsfrukt skall jag sätta kungar på din tron.
12 Om dina barn håller mitt förbund
och mitt vittnesbörd som jag skall lära dem,
då skall också deras barn
få sitta på din tron till evig tid."
13 Ty Herren har utvalt Sion,
där vill han ha sin boning.
14 "Detta är min viloplats till evig tid.
Här skall jag bo, och hit längtar jag.
15 Sions förråd skall jag rikligt välsigna,
de fattiga skall jag mätta med bröd.
16 Prästerna skall jag klä i frälsning,
och de fromma skall jubla högt.
17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David,
jag har tillrett en lampa åt min smorde.
18 Hans fiender skall jag klä i skam,
men på honom skall hans krona glänsa."
Psalm 133
Brödragemenskapens välsignelse
1 En vallfartssång av David.
Se, hur gott och ljuvligt det är
när bröder bor endräktigt tillsammans.
2 Det är som när den dyrbara oljan på huvudet
rinner ner i skägget, i Arons skägg,
och ner över kragen på hans dräkt.
3 Det är som Hermons dagg
som faller ner på Sions berg.
Ty där ger Herren befallning om välsignelse,
om liv till evig tid.
Psalm 140
Bön om skydd mot onda människor
1 För sångmästaren, en psalm av David.
2 Rädda mig, Herre, från onda människor,
bevara mig för våldsmän,
3 för dem som tänker ut ont i sina hjärtan
och dagligen vållar strid.
4 De vässar sina tungor som ormar,
huggormsgift är bakom deras läppar. Sela.
5 Bevara mig, Herre, för de ogudaktigas händer,
skydda mig för våldsmän,
som tänker ut planer för att få mig på fall.
6 Stolta människor gillrar fällor med garn för mig,
de breder ut nät vid vägens kant,
snaror sätter de ut för mig. Sela.
7 Jag säger till Herren: "Du är min Gud."
Lyssna, Herre, till min bön om nåd.
8 Herre, Herre, min frälsnings starkhet,
du skyddar mitt huvud på stridens dag.
9 Herre, uppfyll inte de ogudaktigas önskningar,
låt inte deras planer lyckas,
så att de förhäver sig. Sela.
10 Låt dem som omringar mig själva drabbas
av sina läppars ondska.
11 Låt eldsglöd regna över dem,
låt dem kastas i eld,
i djup som de inte kan komma upp ur.
12 En baktalare skall inte bestå i landet,
våldsmän skall jagas av olycka, med slag på slag.
13 Jag vet att Herren skall utföra den förtrycktes sak
och skaffa den fattige rätt.
14 De rättfärdiga skall prisa ditt namn,
de rättrådiga skall bo inför ditt ansikte.
Psalm 142
Bön om räddning från förföljarna
1 En sång av David. En bön när han var i grottan.
2 Jag höjer min röst och ropar till Herren,
jag höjer min röst och ber till Herren.
3 Jag utgjuter mitt bekymmer inför honom
och talar med honom om min nöd.
4 När min ande tynar bort i mig,
är du den som känner min stig.
På den väg jag skall gå,
har de lagt ut snaror för mig.
5 Se på min högra sida,
där finns ingen som känns vid mig.
Ingen tillflykt finns mer för mig,
ingen frågar efter min själ.
6 Jag ropar till dig, Herre.
Jag säger: "Du är min tillflykt,
min del i de levandes land."
7 Lyssna till mitt rop,
jag är i stort elände.
Rädda mig från mina förföljare,
de är mig för starka.
8 För min själ ut ur fängelset,
så att jag kan prisa ditt namn.
De rättfärdiga skall samlas omkring mig,
ty du gör väl mot mig.
25 Så gick det sju dagar sedan Herren hade slagit Nilen.
Den andra plågan - paddorna
8 Därefter sade Herren till Mose: "Gå till farao och säg till honom: Så säger Herren: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! 2 Men om du vägrar att släppa dem, skall jag plåga hela ditt land med paddor. 3 Nilen skall vimla av paddor. De skall stiga upp och komma in i ditt hus, in i ditt sovrum och upp i din säng, in i dina tjänares hus och bland ditt folk och i dina bakugnar och baktråg. 4 Ja, på dig själv och ditt folk och alla dina tjänare skall paddorna hoppa upp." 5 Herren sade ytterligare till Mose: "Säg till Aron: Räck ut handen med din stav över strömmarna, kanalerna och sjöarna och låt paddor stiga upp över Egyptens land." 6 Då räckte Aron ut handen över Egyptens vatten, och det kom upp paddor som övertäckte landet. 7 Men spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster och lät paddor stiga upp över Egyptens land.
8 Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: "Be till Herren att han tar bort paddorna från mig och mitt folk. Då skall jag släppa folket, så att de kan offra till Herren." 9 Mose sade till farao: "Du skall få äran att bestämma när jag skall be för dig, dina tjänare och ditt folk att paddorna skall försvinna från dig och dina hus, så att de bara finns kvar i Nilen." 10 Han svarade: "I morgon." Då sade Mose: "Det skall bli som du har sagt, så att du förstår att ingen är som Herren, vår Gud. 11 Paddorna skall försvinna från dig och dina hus, från dina tjänare och ditt folk, och de skall bara finnas kvar i Nilen." 12 Därefter gick Mose och Aron ut från farao. Och Mose ropade till Herren om hjälp mot paddorna som han låtit komma över farao. 13 Herren gjorde så som Mose hade begärt. Paddorna dog och försvann från husen, gårdarna och fälten. 14 Man samlade ihop dem i hög på hög, och landet fylldes av stank. 15 Men när farao såg att han fått lindring, stängde han till sitt hjärta och hörde inte på dem, alldeles som Herren hade sagt.
Den tredje plågan - myggen
16 Sedan sade Herren till Mose: "Säg till Aron: Räck ut din stav och slå i stoftet på marken. Över hela Egyptens land skall då stoftet förvandlas till mygg." 17 De gjorde så. Aron räckte ut sin hand med staven och slog i stoftet på marken, och det kom mygg på människor och boskap. Av allt stoft på marken blev det mygg i hela Egypten. 18 Spåmännen ville då göra samma tecken genom sina magiska konster. De försökte få fram mygg, men de kunde inte. Och myggen kom på människor och boskap. 19 Då sade spåmännen till farao: "Detta är Guds finger." Men faraos hjärta förblev hårt och han lyssnade inte på dem, alldeles som Herren hade sagt.
Det nya förbundets härlighet
7 Redan dödens ämbete, som med bokstäver var inristat på stenar, framträdde i sådan härlighet att Israels barn inte kunde se på Moses ansikte för dess strålglans, fast den glansen bleknade. 8 Hur mycket större härlighet skall då inte Andens ämbete ha? 9 Om redan fördömelsens ämbete trädde fram i härlighet, hur mycket mer överflödar då inte rättfärdighetens ämbete av härlighet. 10 Ja, det härliga är i detta fall utan härlighet på grund av den överväldigande härligheten. 11 Ty om det som bleknade framträdde i härlighet, så framträder det som består i ännu större härlighet.
12 Då vi har ett sådant hopp, går vi helt öppet till väga 13 och gör inte som Mose, han som hängde en slöja för sitt ansikte, för att Israels barn inte skulle se hur det som bleknade försvann. 14 Men deras sinnen blev förstockade. Än i dag finns samma slöja kvar när gamla förbundets skrifter föreläses, och den tas inte bort, först i Kristus försvinner den. 15 Ja, än i dag ligger en slöja kvar över deras hjärtan när Mose föreläses. 16 Men närhelst någon omvänder sig till Herren, tas slöjan bort. 17 Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. 18 Och vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.
Jesus och den rike mannen
17 När Jesus fortsatte sin vandring, sprang en man fram, föll på knä för honom och frågade: "Gode Mästare, vad skall jag göra för att ärva evigt liv?" 18 Jesus sade till honom: "Varför kallar du mig god? Ingen är god utom en, och det är Gud. 19 Buden känner du: Du skall inte mörda, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Hedra din far och din mor."[a] 20 Mannen sade: "Mästare, allt detta har jag hållit sedan jag var ung." 21 Jesus såg på honom och fick kärlek till honom och sade: "Ett fattas dig. Gå och sälj allt vad du äger och ge åt de fattiga, så skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig." 22 Vid de orden blev mannen illa till mods och gick bedrövad sin väg, ty han ägde mycket.
23 Jesus såg sig omkring och sade till sina lärjungar: "Hur svårt är det inte för dem som är rika att komma in i Guds rike!" 24 Lärjungarna blev förskräckta över hans ord. Men Jesus sade än en gång till dem: "Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! 25 Det är lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en rik att komma in i Guds rike." 26 Då blev de ännu mer förskräckta och sade till varandra: "Vem kan då bli frälst?" 27 Jesus såg på dem och sade: "För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt."
28 Petrus sade till honom: "Se, vi har lämnat allt och följt dig." 29 Jesus sade: "Amen säger jag er: Ingen lämnar hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min och evangeliets skull 30 utan att få hundrafalt igen. Här i världen får de hus, bröder, systrar, mödrar, barn och åkrar, mitt under förföljelser, och i den kommande tidsåldern evigt liv. 31 Men många som är de första skall bli de sista, och de som är de sista skall bli de första."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln