Book of Common Prayer
Psalm 95
Uppmaning till tillbedjan och lydnad
1 Kom, låt oss höja glädjerop till Herren,
jubel till vår frälsnings klippa.
2 Låt oss träda fram inför hans ansikte med tacksägelse,
höja jubel till honom med lovsång!
3 Ty Herren är en stor Gud,
en stor konung över alla gudar.
4 Han har jordens djup i sin hand,
och bergens höjder är hans.
5 Hans är havet, ty han har gjort det,
och det torra har hans händer format.
6 Kom, låt oss falla ner och tillbe,
låt oss böja knä för Herren, vår skapare.
7 Ty han är vår Gud
och vi är folket i hans hjord,
fåren som står under hans vård.
I dag, om ni hör hans röst,
8 så förhärda inte era hjärtan som i Meriba,
som på Massas dag i öknen,
9 där era fäder frestade mig
och satte mig på prov,
fastän de såg mina gärningar.
10 I fyrtio år väckte det släktet min avsky,
och jag sade:
"De är ett folk som far vilse med sina hjärtan,
de vill inte veta av mina vägar."
11 Så svor jag i min vrede:
"De skall inte komma in i min vila."
Psalm 88
Bön om räddning ur djup nöd
1 En sång, en psalm av Koras söner. För sångmästaren, till Mahalat-leannót. En sång av esraiten Heman.
2 Herre, min frälsnings Gud,
dag och natt ropar jag till dig.
3 Låt min bön komma inför ditt ansikte,
vänd ditt öra till mitt rop!
4 Ty min själ är mättad med lidanden,
mitt liv har kommit nära dödsriket.
5 Jag räknas bland dem som far ner i hålan,[a]
jag är som en man utan livskraft.
6 Jag är övergiven bland de döda,
lik de slagna som ligger i graven,
dem som du inte längre tänker på,
och som inte mer är i dina händer.
7 Du har sänkt mig längst ner i hålan,[b]
ner i mörkret, ner i djupet.
8 Din vrede ligger tung på mig,
alla dina böljors svall låter du gå över mig. Sela.
9 Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig,
du har gjort mig förhatlig för dem,
jag ligger fången och kan ej komma ut.
10 Mitt öga förtärs av lidande.
Herre, jag ropar dagligen till dig,
jag sträcker mina händer mot dig.
11 Gör du under för de döda,
kan skuggorna stiga upp och tacka dig? Sela.
12 Förkunnar man i graven din nåd,
i avgrunden din trofasthet?
13 Känner man i mörkret dina under,
din rättfärdighet i glömskans land?
14 Men jag ropar till dig, Herre,
om morgonen kommer min bön till dig.
15 Varför förkastar du, Herre, min själ,
varför gömmer du ditt ansikte för mig?
16 Betryckt är jag och döende
allt ifrån min ungdom.
Jag måste bära förskräckelser från dig,
jag är nära att förtvivla.
17 Din vredes lågor går över mig,
dina fasor förgör mig.
18 Hela dagen omger de mig som vatten,
alla omringar de mig.
19 Mina nära och kära har du drivit långt bort ifrån mig,
i mina förtrognas ställe har jag mörker.
Psalm 91
Tryggheten under den Högstes beskydd
1 Den som sitter under den Högstes beskydd
och vilar under den Allsmäktiges skugga,
2 han säger: "I Herren har jag min tillflykt och min borg,
min Gud som jag förtröstar på."
3 Han skall rädda dig från fågelfängarens snara
och från den förödande pesten.
4 Med sina fjädrar skall han övertäcka dig,
under hans vingar skall du finna tillflykt.
Hans trofasthet är sköld och skärm.
5 Du skall inte frukta nattens fasor,
inte pilen som flyger om dagen,
6 inte pesten som går fram i mörkret
eller farsoten som härjar vid middagens ljus.
7 Om än tusen faller vid din sida,
ja, tio tusen vid din högra sida,
så skall det inte drabba dig.
8 Med egna ögon skall du se
hur de ogudaktiga får sitt straff.
9 Ty du har sagt att Herren är ditt skydd,
du har gjort den Högste till din tillflykt.
10 Ingen olycka skall drabba dig,
ingen plåga närma sig din hydda.
11 Ty han skall ge sina änglar befallning om dig
att bevara dig på alla dina vägar.
12 De skall bära dig på händerna,
så att du inte stöter din fot mot någon sten.
13 Över lejon och huggormar skall du gå fram,
du skall trampa ner unga lejon och drakar.
14 "Han håller mig kär och jag skall befria honom,
jag skall beskydda honom,
ty han känner mitt namn.
15 Han ropar till mig och jag svarar honom.
Jag är med honom i nöden,
jag skall rädda honom och ge honom ära.
16 Jag skall mätta honom med långt liv
och låta honom se min frälsning."
Psalm 92
Glädje över Herrens väldiga gärningar
1 En psalm, en sång för sabbats- dagen.
2 Det är gott att tacka Herren
och att lovsjunga ditt namn, du den Högste,
3 att om morgonen förkunna din nåd
och om natten din trofasthet
4 med tiosträngat instrument och psaltare,
med spel på harpa.
5 Ty du gläder mig, Herre, med dina gärningar,
jag vill jubla över dina händers verk.
6 Hur stora är inte dina verk, Herre!
Hur djupa är inte dina tankar.
7 En oförnuftig man tänker inte på det,
en dåre förstår det inte.
8 När de ogudaktiga grönskar som gräs
och alla ogärningsmän blomstrar,
går de ändå mot evig undergång.
9 Men du, Herre, är den Högste för evigt.
10 Ty se, dina fiender, Herre,
se, dina fiender förgås,
alla ogärningsmän skingras.
11 Men mitt horn gör du högt som vildoxens,
jag övergjuts med frisk olja.
12 Mina ögon får se att mina förföljare faller,
mina öron får höra hur det går med de onda
som reser sig mot mig.
13 De rättfärdiga grönskar som palmer,
som cedrar på Libanon växer de till.
14 De är planterade i Herrens hus,
de grönskar i vår Guds förgårdar.
15 Ännu vid hög ålder bär de frukt,
de frodas och grönskar
16 för att förkunna att Herren är rättfärdig.
Han är min klippa och ingen orätt finns i honom.
Jakob inför farao
47 Och Josef kom och berättade för farao: "Min far och mina bröder har kommit från Kanaans land med sina får och sin nötboskap och allt de äger. De är nu i landet Gosen." 2 Han hade valt ut fem av sina bröder och förde fram dem inför farao. 3 Då frågade farao hans bröder: "Vad har ni för yrke?" De svarade farao: "Dina tjänare är herdar, vi liksom våra fäder." 4 De sade också till farao: "Vi har kommit för att bo här i landet någon tid, för dina tjänare har inget bete för sina får eftersom hungersnöden är svår i Kanaans land. Låt nu dina tjänare bo i landet Gosen." 5 Då sade farao till Josef: "Din far och dina bröder har alltså kommit till dig. 6 Egyptens land ligger öppet för dig. I den bästa delen av landet skall du låta din far och dina bröder bo. Låt dem bo i landet Gosen, och om du vet att några bland dem är dugliga män, så sätt dem till uppsyningsmän över min boskap."
7 Sedan hämtade Josef sin fader Jakob och förde honom fram inför farao, och Jakob hälsade farao. 8 Och farao frågade Jakob: "Vad är din ålder?" 9 Jakob svarade farao: "Min vandringstid har varat i etthundratrettio år. Få och svåra har mina levnadsår varit. De når inte upp till mina förfäders levnadsår under deras vandringstid." 10 Och Jakob välsignade farao och gick ut ifrån honom. 11 Josef lät sin far och sina bröder bo i Egyptens land och gav dem egendom i den bästa delen av landet, i Raamses område, så som farao hade befallt. 12 Josef försörjde sin far och sina bröder och hela sin fars hus och gav var och en underhåll efter antalet barn.
Hungersnödens följder för egyptierna
13 Men ingenstans i landet fanns bröd eftersom hungersnöden var mycket svår, och både Egypten och Kanaans land försmäktade av hunger. 14 För den säd som folket köpte samlade Josef alla pengar som fanns i Egypten och Kanaan och förde dem in i faraos palats. 15 Men när pengarna tog slut i Egypten och Kanaan, kom alla egyptier till Josef och sade: "Ge oss bröd! Varför skall vi dö inför dina ögon? Vi har ju inga pengar kvar." 16 Josef svarade: "För hit er boskap, så skall jag ge er bröd för boskapen, om era pengar är slut." 17 Då kom de med sin boskap till Josef, och han gav dem bröd i utbyte mot deras hästar, får, nötboskap och åsnor. På detta sätt underhöll han dem det året och gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap.
18 Så tog det året slut. Men året därpå kom de tillbaka till honom och sade: "Vi kan inte dölja det för min herre. Pengarna är slut och boskapen vi ägde tillhör min herre. Ingenting annat finns nu kvar att ge än våra kroppar och vår jord. 19 Varför skall vi dö inför dina ögon, vi och vår åkerjord? Köp oss och vår jord för bröd, så skall vi med vår jord bli faraos slavar. Ge oss bara utsäde, så att vi får leva och inte dör och så att åkerjorden inte läggs öde." 20 Då köpte Josef all jord i Egypten åt farao. Egyptierna sålde var och en sin åker eftersom hungersnöden var så svår. Och åkerjorden blev så faraos egendom. 21 Folket flyttade han till städerna, från ena änden av Egypten till den andra. 22 Men prästernas jord köpte han inte, ty prästerna hade sitt bestämda underhåll av farao, och de levde av det som farao gav dem. Därför behövde de inte sälja sin jord. 23 Och Josef sade till folket: "Se, jag har nu köpt er och er jord åt farao. Här har ni utsäde. Beså nu jorden. 24 När grödan kommer in skall ni ge en femtedel åt farao. Men fyra femtedelar skall ni själva ha till utsäde och till mat åt er och ert husfolk och era små barn." 25 De svarade: "Du har räddat våra liv. Herre, låt oss finna nåd för dina ögon, så skall vi bli faraos slavar." 26 Josef gjorde det till en lag som gäller än i dag för Egyptens jord, att femtedelen av skörden skall ges åt farao. Det var bara prästernas jord som inte blev faraos egendom.
16 Ty om jag predikar evangelium har jag inget att berömma mig av, eftersom jag är tvingad till det. Ve mig om jag inte predikar evangelium! 17 Om jag gjorde det frivilligt, hade jag ju lön. Men om jag gör det därför att jag är tvungen, så är jag betrodd med uppgiften som förvaltare.[a] 18 Vad har jag då för lön? Jo, att som förkunnare av evangelium få lägga fram det utan kostnad och inte utnyttja den rätt evangeliet ger mig.
19 Eftersom jag är fri och oberoende av alla, har jag gjort mig till allas tjänare för att vinna desto fler. 20 För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som står under lagen har jag, som inte själv står under lagen, blivit som den som står under lagen för att vinna dem som står under lagen. 21 För dem som är utan lag har jag blivit som den som är utan lag, för att vinna dem som är utan lag, fast jag själv inte är utan Guds lag utan lever i Kristi lag. 22 För de svaga har jag blivit svag för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att jag i varje fall skall frälsa några. 23 Allt gör jag för evangeliets skull, för att jag själv skall få del av det.
24 Vet ni inte att av alla löparna som springer på en tävlingsbana är det bara en som får priset? Spring så att ni vinner det. 25 Men alla som tävlar underkastar sig i allt hård träning - de för att vinna en segerkrans som vissnar, vi för att vinna en som aldrig vissnar. 26 Jag löper alltså inte utan att ha målet i sikte. Jag boxas inte likt en som slår i tomma luften. 27 I stället slår jag min kropp och tvingar den till lydnad, för att jag inte själv på något sätt skall komma till korta vid provet, när jag predikar för andra.
47 På kvällen var båten mitt ute på sjön, och Jesus var ensam kvar på land. 48 Han såg hur medtagna lärjungarna var av rodden, därför att de hade vinden emot sig. Vid fjärde nattväkten kom han till dem, gående på sjön. Han skulle just gå förbi dem, 49 men när de fick se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad, och de skrek. 50 Ty alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem: "Var lugna. Det är jag. Var inte rädda." 51 Sedan steg han upp i båten till dem, och vinden lade sig. De var utom sig av häpnad, 52 ty de hade inte förstått detta med bröden. Deras hjärtan var hårda.
Sjuka bärs till Jesus
53 De for över sjön och kom till Gennesaret och lade till där. 54 Så snart de steg ur båten, kände man igen Jesus. 55 Och folk skyndade ut i hela den trakten och förde de sjuka på bårar till den plats där de hörde att han var. 56 Överallt där han gick in, i byar, städer eller gårdar, lade man de sjuka på de öppna platserna och bad att de åtminstone skulle få röra vid hörntofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev friska.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln