Book of Common Prayer
Tillbedjan och lydnad
95 (A) Kom, låt oss ropa till Herren,
jubla till vår frälsnings klippa!
2 Låt oss träda fram för hans
ansikte med tacksägelse,
jubla till honom med lovsång,
3 (B) för Herren är en stor Gud,
en stor kung över alla gudar.
4 (C) Han har jordens djup i sin hand,
och bergens toppar är hans.
5 Hans är havet som han har gjort,
och det torra som hans händer
format.
6 (D) Kom, låt oss falla ner och tillbe,
böja knä för Herren vår Skapare,
7 (E) för han är vår Gud
och vi är folket i hans hjord,
fåren i hans vård.
I dag,
om ni hör[a] hans röst,
8 (F) förhärda inte era hjärtan
som vid Meriba,
som på Massas[b] dag i öknen,
9 (G) där era fäder frestade mig
och prövade mig
fast de sett mina gärningar.
10 (H) I fyrtio år var jag vred
på det släktet,
och jag sade: "De är ett folk
med vilsna hjärtan,
de känner inte mina vägar."
11 (I) Så svor jag i min vrede:
"De ska aldrig komma in
i min vila."
Messias lidande och seger
22 För körledaren, till "Morgonrodnadens hind". En psalm av David.
2 (A) Min Gud, min Gud,
varför har du övergett mig?
Jag ropar och klagar,
men min frälsning är fjärran.[a]
3 (B) Min Gud, jag ropar om dagen
men du svarar inte,
och om natten
men får ingen ro.
4 (C) Ändå är du den Helige,
den som tronar på Israels
lovsånger.
5 På dig förtröstade våra fäder,
de förtröstade och du befriade dem.
6 (D) Till dig ropade de och fick hjälp,
de förtröstade på dig
och behövde inte skämmas.
7 (E) Men jag är en mask
och inte en människa,
hånad av människor
och föraktad av folket.
8 (F) Alla som ser mig hånar mig,
de grimaserar
och skakar på huvudet:
9 (G) "Anförtro dig[b] åt Herren!
Han får befria och rädda honom,
han älskar ju honom."[c]
10 (H) Det var du som drog mig
ut ur moderlivet,
du gjorde mig trygg
vid min mors bröst.
11 På dig är jag kastad
ända från modersskötet,
från moderlivet är du min Gud.
12 (I) Var inte långt ifrån mig,
för nöden är nära
och ingen hjälpare finns.
13 Tjurar i mängd omger mig,
Bashans oxar[d] omringar mig.
14 Som rovlystna, rytande lejon
spärrar de upp sitt gap mot mig.
15 Jag rinner bort som vatten,
alla mina leder har skilts åt.
Mitt hjärta är som vax,
det smälter i mitt inre.
16 (J) Min kraft är uttorkad
som en krukskärva,
min tunga fastnar i gommen.
Du lägger mig i dödens stoft.[e]
17 (K) Hundar omger mig,
de ondas hop omringar mig,
de har genomborrat[f]
mina händer och fötter.
18 Jag kan räkna alla mina ben,
de ser på mig, de stirrar.
19 (L) De delar mina kläder mellan sig
och kastar lott om min klädnad.[g]
20 Men du, Herre,
var inte långt borta!
Du min styrka,
skynda till min hjälp!
21 (M) Rädda min själ från svärdet,
mitt liv ur hundarnas våld!
22 Fräls mig från lejonets gap
och vildoxarnas horn!
Du bönhör mig.
23 (N) Jag ska förkunna ditt namn
för mina bröder,
mitt i församlingen
ska jag lovsjunga dig.[h]
24 Ni som vördar Herren,
lova honom!
Ära honom, alla Jakobs barn,
och bäva för honom,
alla Israels barn,
25 (O) för han föraktade inte
den förtrycktes lidande
och såg inte på honom med avsky.
Han dolde inte sitt ansikte
för honom
utan lyssnade när han ropade
till honom.
26 (P) Från dig kommer mitt lov
i den stora församlingen.
Jag ska uppfylla mina löften
inför dem som vördar honom.
27 (Q) De ödmjuka ska äta och bli mätta,
de som söker Herren
ska lova honom.
Era hjärtan ska leva för evigt.
28 (R) Alla jordens ändar ska minnas det
och omvända sig till Herren,
folkens alla släkter
ska tillbe inför dig,
29 (S) för riket är Herrens
och han råder över folken.
30 (T) Alla mäktiga på jorden
ska äta och tillbe,
inför honom ska de
böja knä,
alla som går ner i stoftet
och inte kan hålla sin själ vid liv.[i]
Tacksamhet och bön
40 För körledaren. En psalm av David.
2 (A) Jag väntade och väntade på Herren,
och han böjde sig till mig
och hörde mitt rop.
3 (B) Han drog mig upp ur fördärvets grop,
upp ur den djupa dyn.
Han ställde mina fötter på klippan
och gjorde mina steg fasta,
4 han lade en ny sång i min mun,
en lovsång till vår Gud.
Många ska se det och frukta
och förtrösta på Herren.
5 (C) Salig är den som har Herren
till sin trygghet[a]
och inte vänder sig till de stolta,
de som viker av till lögn.
6 (D) Herre min Gud,
många är undren du gjort
och tankarna du tänkt för oss.
Inget kan liknas vid dig.
Jag vill förkunna
och berätta om dem,
de är fler än man kan räkna.
7 (E) Slaktoffer och matoffer
vill du inte ha
– du har öppnat mina öron[b] –
brännoffer och syndoffer
begär du inte.
8 (F) Därför säger jag:
"Se, jag kommer,
i bokrullen står det skrivet om mig.
9 (G) Att göra din vilja, min Gud,
är min glädje.
Din lag är i mitt hjärta."[c]
10 (H) Jag förkunnar glädjebudet
om rättfärdighet
i den stora församlingen,
jag sluter inte mina läppar.
Du, Herre, vet det.
11 Jag döljer inte din rättfärdighet
i mitt hjärta,
jag talar om din trofasthet
och din frälsning.
Jag gömmer inte
din nåd och din sanning
för den stora församlingen.
12 (I) Du, Herre, tar inte
din barmhärtighet ifrån mig.
Din nåd och din sanning
ska alltid bevara mig,
13 (J) för jag är omgiven av
otaliga onda ting.
Mina synder har hunnit ifatt mig,
jag orkar inte se dem[d].
De är fler än håren på mitt huvud.
Mitt mod sviker mig.
14 Var nådig, Herre, och rädda mig!
Herre, skynda till min hjälp!
15 (K) Låt alla som vill ta mitt liv
möta skam och vanära,
låt dem som önskar mig ont
vika tillbaka och skämmas.
16 (L) Låt dem häpna av skam,
de som säger till mig:
"Haha, haha!"
17 (M) Låt alla som söker dig
få jubla och glädjas i dig,
låt dem som älskar din frälsning
alltid säga: "Herren är stor!"
18 (N) Jag är betryckt och fattig,
men Herren tänker på mig.
Du är min hjälp och befriare.
Min Gud, dröj inte!
Abraham offrar Isak
22 (A) En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Han sade till honom: ”Abraham!” Han svarade: ”Ja, här är jag.” 2 (B) Då sade han: ”Ta din son Isak, din ende son[a] som du älskar, och gå till Moria land[b] och offra honom[c] där som brännoffer på ett berg som jag ska visa dig.”
3 Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna och tog med två av sina tjänare och sin son Isak. Sedan han huggit ved till brännoffer, gav han sig i väg mot platsen dit Gud hade sagt åt honom att gå. 4 På tredje dagen lyfte Abraham blicken och fick se platsen på avstånd. 5 Han sade då till sina tjänare: ”Stanna här med åsnan. Jag och pojken[d] går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er.”
6 Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak. Själv tog han elden och kniven, och de gick båda tillsammans. 7 Isak sade till sin far Abraham: ”Far!” Han svarade: ”Jag är här, min son.” Han sade: ”Vi har eld och ved, men var är lammet till brännoffret?” 8 Abraham svarade: ”Gud kommer att utse åt sig lammet till brännoffret, min son.” Så fortsatte de sin vandring tillsammans.
9 När de kom fram till den plats som Gud hade sagt till Abraham, byggde han ett altare där och gjorde i ordning veden. Sedan band han sin son Isak[e] och lade honom på altaret ovanpå veden. 10 Och Abraham räckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son.
11 Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: ”Abraham! Abraham!” Han svarade: ”Jag är här.” 12 (C) Då sade han: ”Lyft inte din hand mot pojken och gör inte något mot honom. Nu vet jag att du fruktar Gud, när du inte ens har undanhållit mig din ende son.”
13 Abraham såg sig omkring och fick då syn på en bagge bakom sig som hade fastnat med hornen i ett snår. Abraham gick dit och tog baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son. 14 Och Abraham kallade platsen Herren förser[f]. I dag säger man: Berget där Herren förser.
10 (A) Det var denna frälsning som profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få. 11 (B) De försökte förstå vem eller vilken tid Kristi Ande i dem syftade på när han förutsade Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa. 12 (C) Och det uppenbarades för dem att det inte var sig själva utan er som de tjänade med sitt budskap. Det budskapet har nu förkunnats för er genom dem som i den helige Ande, sänd från himlen, gav er evangeliet – ett budskap som änglar längtar att få blicka in i.
Var heliga
13 (D) Spänn därför bältet om livet[a], var vakna och hoppas helt och fullt på den nåd ni ska få när Jesus Kristus uppenbarar sig. 14 (E) Som lydnadens barn ska ni inte följa de begär som ni levde i förr, när ni var okunniga. 15 (F) Nej, liksom han som har kallat er är helig ska också ni vara heliga i allt ni gör. 16 Det står ju skrivet: Ni ska vara heliga, för jag är helig.[b]
17 (G) Om ni kallar honom Far[c] som dömer var och en opartiskt efter hans gärning, vandra då i gudsfruktan under er tid här som främlingar. 18 (H) Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting som silver eller guld ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder. 19 (I) Nej, det var med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och brist. 20 (J) Han var utsedd redan före världens skapelse men har nu i dessa sista tider uppenbarats för er skull.
36 (A) Simon Petrus sade till honom: "Herre, vart går du?" Jesus svarade: "Dit jag går kan du inte följa mig nu. Men längre fram ska du få följa mig." 37 (B) Petrus frågade: "Herre, varför kan jag inte följa dig nu? Jag ska ge mitt liv för dig." 38 Jesus svarade: "Ska du ge ditt liv för mig?[a] Jag säger dig sanningen: Tuppen kommer inte att gala förrän du har förnekat mig tre gånger.
Jesu begravning
38 (A) Josef från Arimatea, som var lärjunge till Jesus fast i hemlighet av rädsla för judarna, bad sedan Pilatus om att få ta ner Jesu kropp. Pilatus tillät det, och Josef gick då och tog hand om hans kropp. 39 (B) Även Nikodemus kom dit, han som första gången hade kommit till Jesus på natten. Han hade med sig en blandning av myrra[a] och aloe[b], omkring trettio kilo[c]. 40 De tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med de väldoftande salvorna, så som judarna brukar göra vid begravningar. 41 Vid platsen där Jesus hade blivit korsfäst låg en trädgård, och i trädgården fanns en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. 42 Där lade de Jesus, eftersom det var judarnas förberedelsedag och graven låg nära.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation