Book of Common Prayer
Förtröstan på Gud i farans stund
56 För körledaren, efter ”Den stilla, avlägsna duvan”. Av David, miktam, när filistéerna grep honom i Gat.[a]
2 Gud, var nådig mot mig!
Jag är hela tiden förföljd och förtryckt.
3 Mina fiender förföljer mig dagen lång,
många strider mot mig i högmod.
4 Men när jag är rädd,
förtröstar jag på dig.
5 På Gud, vars ord jag prisar,
på Gud förtröstar jag,
jag är inte rädd.
Vad kan dödliga göra mig?
6 De försöker alltid förvränga vad jag säger.
Alla deras planer går ut på att skada mig.
7 De gör en konspiration och lägger sig på lur,
de vaktar på mina steg och vill ta mitt liv.
8 Skulle de slippa undan med sin orätt?
Slå ner folken i din vrede, Gud!
9 Du har hållit räkning på hur jag har irrat omkring.
Samla alla mina tårar i din säck,
du har ju antecknat dem i din bok.
10 Mina fiender ska vända när jag ropar till dig.
Därför vet jag att Gud är på min sida.
11 På Gud, vars ord jag prisar,
på Herren, vars ord jag prisar,
12 på Gud förtröstar jag.
Jag är inte rädd,
för vad kan människor göra mig?
13 Gud, jag har gett dig löften,
och jag vill ge dig tackoffer.
14 För du har räddat mig undan döden och mina steg från fall.
Därför får jag vandra inför Gud i livets ljus.
Bön om hjälp, tacksägelse
(Ps 108:2-6)
57 För körledaren, ”Fördärva inte”. Miktam,[b] av David, när han på sin flykt från Saul var i grottan.
2 Var nådig, Gud, var nådig mot mig!
För till dig tar jag min tillflykt,
under dina vingars skugga tar jag min tillflykt
tills faran är över.
3 Jag vill ropa till Gud, den Högste,
till Gud, som gör allt för mig.[c]
4 Han sänder sin hjälp från himlen och räddar mig.
Han tillrättavisar mina förföljare. Séla
Gud sänder sin nåd och trofasthet.
5 Jag befinner mig bland lejonen,
jag ligger bland dem som sprutar ut eld,
människor vilkas tänder är spjut och pilar
och vilkas tungor är skarpa svärd.
6 Gud, du är upphöjd över himlen!
Visa din höghet över hela jorden!
7 De lägger ut nät för mina fötter,
och jag böjs ner.
De gräver en grop där jag ska gå,
men de faller själva ner i den. Séla
8 Mitt hjärta är orubbligt, Gud,
mitt hjärta är orubbligt.
Jag vill sjunga och spela.
9 Vakna upp, min ära[d]!
Vakna upp, harpa och lyra!
Jag vill väcka morgonrodnaden.
10 Herre, jag vill prisa dig bland folken,
inför alla människor vill jag sjunga lovsång till dig.
11 Din nåd är stor,
ända upp till himlen når den,
din trofasthet upp till skyarna.
12 Gud, du är upphöjd över himlen!
Visa din höghet över hela jorden!
Gud dömer
58 För körledaren, ”Fördärva inte”. Av David. Miktam.
2 Talar ni verkligen rättfärdigt, ni ledare[e]?
Dömer ni rätt, ni människobarn?
3 Nej, innerst inne smider ni onda planer,
och med era händer förbereder ni våld i landet.
4 De gudlösa har gått vilse sedan de föddes,
sedan sin födelse har lögnarna irrat omkring.
5 De har gift som är som ormgift.
De är som en döv kobra som tillsluter sina öron,
6 som inte lyssnar till ormtjusaren,
hur skicklig denne än är med sina besvärjelser.
7 Krossa tänderna i deras mun, Gud,
bryt käkarna på dessa unga lejon, Herre!
8 Låt dem försvinna likt vatten som rinner bort,
och när någon skjuter sina pilar, låt dem vara odugliga.[f]
9 Liksom snigeln som tynar bort medan den tar sig framåt,
och som ett dödfött barn,
låt dem aldrig få se solen.
10 Innan era grytor känner hettan av törnen,
gröna eller torra,
ska de onda svepas bort.
11 Den rättfärdige ska glädja sig när han ser hämnden.
Han ska vada i de gudlösas blod.
12 Då ska man säga:
”Den rättfärdige får sin lön,
och det finns en Gud som dömer på jorden.”
Bön om beskydd när det onda hotar
64 För körledaren. En psalm av David.
2 Hör mig, Gud, när jag klagar!
Bevara mitt liv när fienden hotar.
3 Göm mig för de ondas hop,
för skocken av dem som gör orätt.
4 De vässar sina tungor som svärd.
De avlossar sina grymma ord som pilar,
5 för att från sina bakhåll skjuta på den oskyldige.
Plötsligt och utan fruktan skjuter de.
6 De eggar varandra i sin onda plan.
De talar om att i hemlighet sätta ut fällor.
”Ingen kommer att se dem,” säger de.
7 De tänker ut onda planer
och säger: ”Vi har planerat det perfekt!”
Outgrundligt är människans innersta.
8 Men Gud själv skjuter dem med pil,
plötsligt slås de ner.
9 Deras egen tunga bringar dem på fall,
och alla som ser dem skakar på huvudet.
10 Alla människor blir rädda,
de förkunnar Guds verk
och inser vad han har gjort.
11 Den rättfärdige gläder sig i Herren
och tar sin tillflykt till honom.
Alla rättsinniga prisar honom.
Lovsång till Guds godhet
65 För körledaren. En psalm av David, en sång.
2 Gud, i stillhet lovprisas du i Sion,
till dig uppfylls löftet.
3 Du hör bön,
till dig kommer alla människor.
4 Mina syndiga ord är mig övermäktiga.
Du försonar våra överträdelser.
5 Lycklig är den som du har utvalt
till att komma nära dig och bo i dina förgårdar.
Vi fylls av det goda från ditt hus,
det heliga i ditt tempel.
6 Med väldiga gärningar svarar du oss i rättfärdighet,
Gud, du vår räddare,
du som är en tillflykt för hela jorden och de avlägsna haven,
7 du som befäster bergen med makt,
rustad med styrka,
8 du som stillar havens och vågornas brus
och folkens larm.
9 De som bor långt bort fruktar för dina tecken.
Från öster till väster framkallar du jubel.
10 Du tar hand om jorden och vattnar den,
du gör den bördig, rik.
Guds flod är full av vatten.
Du förbereder sådden,
för så har du ordnat det.
11 Du vattnar fårorna, jämnar de upplöjda fälten,
låter regnskurar mjuka upp jorden,
och du välsignar dess växt.
12 Du kröner året med det goda,
och dina vagnar fylls av överflöd.
13 Betesmarkerna i ödemarken grönskar,
höjderna klär sig i glädjerop.
14 Ängarna fylls av fårhjordar,
och dalarna täcks av säd.
Man sjunger och ropar av glädje.
17 Vakna, vakna,
res dig Jerusalem,
du som av Herrens hand
fått dricka hans vredes bägare,
tömma berusningens bägare i botten,
den som fick dig att ragla.
18 Ingen av de söner hon fött
kunde leda henne,
ingen av dem hon fostrat
kunde ta henne vid handen.
19 Dubbel olycka har blivit ditt öde –
vem kan trösta dig? –
förödelse och undergång, hungersnöd och svärd.
Vem[a] kan ha medlidande med dig?
20 Dina söner har dukat under
och ligger på gatorna,
som antiloper fångade i nät,
som berusade av Herrens vrede
och din Guds straff.
21 Men hör nu här, du plågade,
du som är berusad, fast inte av vin.
22 Så säger din Herre, Herren, din Gud,
som försvarar sitt folk:
”Jag tar ur din hand denna bägare
som fick dig att ragla.
Du ska inte längre behöva dricka ur den,
ur min vredes bägare.
23 Jag ska sätta den bägaren
i händerna på dem som plågade dig
och sa till dig:
’Lägg dig, så att vi kan gå över dig.’
De gjorde din rygg till mark
och till en gata att gå på.”
4 Jag menar att så länge arvtagaren inte är myndig är det ingen skillnad mellan honom och en slav, trots att han egentligen äger allt. 2 Han måste rätta sig efter vad hans förmyndare och förvaltare säger, ända fram till den tid som hans far har bestämt. 3 Så var det också för oss så länge vi var omyndiga. Vi var slavar under den här världens stadgar.[a] 4 Men när tiden var inne sände Gud sin Son. Han föddes av en kvinna och var född under lagen 5 för att köpa dem fria som står under lagen, så att vi kunde få barnens rätt. 6 Och eftersom ni är barn har Gud sänt sin Sons Ande in i vårt hjärta, som ropar: ”Abba[b], Fader”. 7 Du är alltså inte längre slav, utan barn. Och i egenskap av barn har du också av Gud gjorts till arvtagare.
Vänd inte tillbaka till slaveriet
8 Innan ni kände Gud var ni slavar under gudar som faktiskt inte är några gudar. 9 Hur kan ni då när ni har lärt känna Gud, eller rättare sagt, sedan Gud har lärt känna er, vilja vända tillbaka och bli slavar igen under dessa svaga och ynkliga stadgar[c]? 10 Ni iakttar olika dagar och månader och högtider och år. 11 Jag är rädd för att mitt arbete för er varit bortkastat.
En icke-judisk kvinnas tro
(Matt 15:21-28)
24 Sedan gick han därifrån och kom till trakten av Tyros[a], där han tog in i ett hus. Han ville inte att det skulle bli känt, men det gick inte att hemlighålla. 25 En kvinna, som hade en dotter som var besatt av en oren ande, fick höra om honom och kom genast dit och kastade sig ner för Jesus fötter. 26 Det var en grekisk[b] kvinna, av syrisk-fenikisk härkomst. Hon bad att han skulle driva ut den onda anden ur hennes dotter.
27 Jesus sa till henne: ”Låt först barnen bli mättade, för det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” [c]
28 Hon svarade: ”Det är sant, Herre, men till och med hundarna under bordet får äta av de smulor som barnen lämnar.”
29 ”Eftersom du säger så”, sa han, ”gå hem igen, för den onda anden har lämnat din dotter.”
30 När hon kom hem, låg flickan i sängen, och den onda anden var borta.
Jesus botar en döv man med talsvårigheter
(Matt 15:29-31)
31 Från Tyros område gick Jesus vidare till Sidon och sedan till Galileiska sjön via Tiostadsområdet. 32 Där kom man till honom med en döv man, som också hade talsvårigheter, och man bad att Jesus skulle lägga sin hand på honom.
33 Jesus ledde honom då undan från folket och satte fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. 34 Sedan såg han upp mot himlen, suckade djupt och sa: ”Effata![d]” (det betyder: Öppna dig!) 35 Och genast kunde mannen höra perfekt, och han talade klart och tydligt.
36 Jesus förbjöd folket att berätta vad som hade hänt. Men ju mer han förbjöd dem, desto mer spred de nyheten. 37 De var fulla av förvåning och sa: ”Allt han gör är fantastiskt! Han får till och med de döva att höra och de stumma att tala.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.