Book of Common Prayer
En hyllning till Gud och ett tack för befrielse
30 En psalm, en sång av David vid tempelinvigningen.
2 Jag vill lova dig, Herre,
för du lyfte mig upp
och lät inte mina fiender triumfera över mig.
3 Herre, min Gud, jag bad till dig,
och du helade mig.
4 Herre, du förde mig upp ur dödsriket,
du räddade mig tillbaka till livet,
från att fara ner i graven.
5 Lovsjung Herren, ni hans fromma,
prisa hans heliga namn!
6 Hans vrede varar bara ett ögonblick
men hans nåd hela livet.
Gråten kan gästa om natten,
men när morgonen gryr kommer glädjen.
7 När jag levde i min trygghet sa jag till mig själv:
”Ingenting kan rubba mig.”
8 Herre, i din godhet ställde du mig på en fast berggrund.[a]
Men när du vände bort ditt ansikte från mig,
blev jag skräckslagen.
9 Jag ropade till dig, Herre,
jag bad Herren om nåd.
10 ”Vad vinner du genom att låta mig gå under, ner i graven?
Kan stoftet prisa dig?
Kan det berätta om din trofasthet?
11 Hör, Herre, var nådig mot mig,
Herre, bli min hjälpare!”
12 Då förvandlade du min klagan till dans.
Du tog av mig sorgdräkten och klädde mig i glädje.
13 Därför vill jag sjunga lovsånger och aldrig tystna.
Herre, min Gud, jag vill prisa dig i evighet!
Ångerpsalm; syndabekännelse och förlåtelse
32 Av David. Maskil[a].
Lycklig är den som har fått sin överträdelse förlåten,
den vars synd är utplånad.
2 Lycklig är den som Herren inte tillräknar synd
och vars ande är utan svek.
3 Så länge jag teg tynade jag bort
i min dagliga klagan.
4 Både dag och natt fanns din tunga hand över mig.
Min livskraft torkade bort som i hettan av en varm sommardag. Séla
5 Då bekände jag min synd för dig.
Jag dolde inte min skuld.
Jag sa: ”Jag vill bekänna mina överträdelser för Herren.”
Och du förlät mig min syndaskuld. Séla
6 Därför ska alla fromma be till dig,
när det går att finna dig.
När de stora vattnen stiger
kommer de inte att drabba dem.
7 Du är min tillflykt,
du bevarar mig för nöden,
du omger mig med befrielsens sånger. Séla
8 ”Jag vill vägleda och undervisa dig på den väg du ska gå.
Jag ska ge dig råd,
och jag ska följa dig med min blick.
9 Var därför inte som en häst eller mula utan förstånd,
som måste kontrolleras med tygel och betsel
för att den ska komma till dig.”
10 Många sorger drabbar gudlösa människor,
men den som förtröstar på Herren
ska omslutas av hans nåd.
11 Gläd er i Herren och jubla, ni rättfärdiga,
sjung av glädje, ni rättsinniga.
Andra boken
(42—72)
Klagopsalm, längtan efter Gud.[a]
42 För körledaren. Maskil[b]. Av Korachs ättlingar[c].
2 Som hjorten längtar efter vattenbäckar,
så längtar jag efter dig, min Gud.
3 Jag törstar efter Gud, den levande Guden.
När får jag komma och träda fram inför Gud?
4 Mina tårar är min mat dag och natt,
när man hela tiden frågar mig: ”Var är din Gud?”
5 Mina minnen kommer,
och jag utgjuter min själ.
Jag gick i folkhopen,
ledde processionen till Guds hus,
med glädjerop och tacksägelse i högtidsskaran.
6 Varför är jag så nedstämd,
varför så orolig inom mig?
Vänta på Gud!
Jag ska åter prisa honom,
min räddare och min Gud!
7 Ändå är jag nedstämd, min Gud,
och därför tänker jag på dig,
i Jordans land och på Hermons höjder,
på Misars berg.
8 Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall.
Alla dina vågor och bränningar slår över mig.
9 Herren sänder om dagen sin nåd,
och om natten är hans lovsång hos mig,
en bön till den levande Guden.
10 Jag säger till Gud, min klippa:
”Varför har du övergett mig?
Varför måste jag gå sörjande,
förtryckt av fienden?”
11 Det är som om mina ben krossas
när mina fiender hånar mig,
när de ständigt frågar mig: ”Var är din Gud?”
12 Varför är jag så nedstämd,
varför så orolig inom mig?
Vänta på Gud!
Jag ska åter prisa honom,
min räddare och min Gud!
Fortsättning på föregående psalm
43 Gud, skaffa mig rätt,
försvara min sak mot ett hjärtlöst folk,
rädda mig från svekfulla och onda människor.
2 Du, Gud, är min fästning.
Varför har du förkastat mig?
Varför måste jag gå sörjande, förtryckt av fienden?
3 Sänd ditt ljus och din sanning!
Låt dem leda mig till ditt heliga berg, till din boning.
4 Jag vill gå till Guds altare,
till Gud, min glädje och fröjd.
Med min harpa vill jag prisa dig, Gud, min Gud.
5 Varför är jag så nedstämd,
varför så orolig inom mig?
Vänta på Gud!
Jag ska åter prisa honom,
min räddare och min Gud.
Babylons värdelösa avgudar
46 Bel sjunker ner, Nebo faller,
deras gudabilder förs bort
på lastdjur och boskap.
Dessa som ni burit
är en belastning,
en börda för den trötte.
2 De sjunker ner och faller tillsammans,
oförmögna att rädda bördan,
och själva går de i fångenskap.
3 ”Hör på mig, Jakobs släkt,
ni som finns kvar i Israel
och som jag haft omsorg om sedan ni föddes,
burit ända från er tillblivelse.
4 Jag är densamme ända fram till er ålderdom,
jag ska bära er när ert hår grånar.
Jag har skapat er
och ska också sörja för er.
Jag ska uppehålla er
och rädda er.
5 Vem kan ni jämföra mig med
och likna mig vid?
Vem kan ni finna som är lik mig
och kan jämföras med mig?
6 Några häller ut guld ur sin påse,
väger upp silver på vågen,
lejer en guldsmed
som tillverkar en gud,
och sedan faller man ner och tillber den.
7 De lyfter den på axeln och bär den,
ställer ner den på sin plats,
och där står den oförmögen att röra sig.
Om man ropar till den får man inget svar.
Den kan inte rädda någon ur hans nöd.
8 Tänk på detta, begrunda[a] det,
lägg det på minnet, ni överträdare.
9 Kom ihåg det förgångna,
för jag är Gud,
och det finns ingen Gud lik mig.
10 Jag berättar i förväg
vad som kommer att hända,
förutsäger det som ännu inte har skett.
Jag säger: Mina planer står fasta,
och jag gör allt vad jag vill.
11 Jag kallar på en rovfågel från östern,
en man som ska fullfölja min plan.
Det jag har sagt ska jag genomföra,
det jag har planerat kommer jag att göra.
12 Lyssna på mig, ni envisa människor,
ni som är fjärran från rättfärdigheten.
13 Jag låter min rättfärdighet närma sig,
den är inte långt borta,
och min räddning dröjer inte.
Jag ger Sion räddning,
min härlighet åt Israel.
Ta på er Guds rustning
10 Till sist: Var starka i Herren och hans väldiga kraft. 11 Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens lömska attacker. 12 Det är ju inte människor vi strider mot, utan mot härskare och makter, mot mörkrets världshärskare och mot onda andemakter i himlarymden.
13 Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot när ni attackeras av ondskan, och behålla era ställningar när ni fullföljt allt.
14 Stå alltså fasta! Spänn på er sanningen som ett bälte och rättfärdigheten som en bröstsköld. 15 Sätt som skor på era fötter den beredskap som evangeliet om fred ger. 16 Håll alltid trons sköld framför er, för med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. 17 Ta emot frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. 18 Gör det under ständig bön och vädjan. Be alltid i Anden. Vaka därför, och be uthålligt för alla de heliga, utan att tröttna.
19 Be också för mig, att jag ska få de rätta orden, så att jag utan rädsla kan berätta om evangeliets hemlighet. 20 För dess skull är jag ett sändebud i kedjor.[a] Be att jag kan sprida budskapet utan rädsla, så som jag bör göra.
Slutönskan
21 Min käre bror och trogne tjänare i Herren, Tychikos, kommer att berätta allt för er om hur jag har det och hur situationen här ser ut. 22 Jag skickar honom till er just för att ni ska få veta hur det står till med oss, och för att han ska uppmuntra era hjärtan.
23 Frid åt er, syskon, och kärlek och tro från Gud Fadern och Herren Jesus Kristus.
24 Nåd åt alla som älskar vår Herre Jesus Kristus med en oförgänglig kärlek.
Jesus befriar en man som är besatt av onda andar
(Matt 8:28-34; Luk 8:26-37)
5 Så kom de över till andra sidan sjön, till området kring Gerasa[a]. 2 När Jesus steg ur båten kom en man emot honom från gravplatsen. Han var besatt av en oren ande 3 och levde bland gravarna. Numera gick det inte att binda honom ens med kedjor. 4 Man hade flera gånger försökt binda både hans händer och fötter, men varje gång hade han slitit sönder kedjorna och fotbojorna. Ingen kunde rå på honom. 5 Dag och natt höll han till bland gravarna eller uppe bland bergen och skrek och skar sönder sig själv med stenar.
6 Mannen hade fått syn på Jesus redan då han var långt borta och kom nu rusande och föll ner för honom. 7 ”Lämna mig ifred, Jesus, du den högste Gudens Son! Svär inför Gud att inte plåga mig!” skrek han, 8 för Jesus hade just befallt: ”Far ut ur mannen, du orena ande.”
9 Jesus frågade nu: ”Vad heter du?” Han svarade: ”Jag heter legion[b], för vi är många.” 10 Och gång på gång bad han att Jesus inte skulle köra bort dem ifrån området.
11 Där gick en stor svinhjord och betade på berget. 12 Andarna tiggde därför och bad: ”Skicka iväg oss till svinen, så att vi kan fara in i dem”, 13 och Jesus lät dem få som de ville. Då lämnade de orena andarna mannen och for in i svinen, och hela hjorden på omkring 2 000 svin störtade utför bergssluttningen och drunknade i sjön.
14 Herdarna som vaktat svinen sprang till staden och till landsbygden och berättade alltihop, och folket gick då ut för att ta reda på vad som hade hänt. 15 När de kom fram till Jesus fick de se mannen som varit besatt av legionen sitta där, påklädd och fullständigt normal, och de blev förskräckta. 16 Ögonvittnena berättade vad som hade hänt med den besatta mannen och hur det hade gått för svinen. 17 Men då bad folket Jesus att lämna deras område.
18 När han steg i båten, bad mannen som varit besatt att han skulle få följa med Jesus. 19 Men Jesus ville inte ta med honom. ”Gå hem till de dina”, sa han, ”och berätta för dem vad Herren har gjort med dig, och hur han förbarmade sig över dig.”
20 Då gick mannen iväg och berättade i hela Tiostadsområdet[c] vad Jesus hade gjort med honom. Alla häpnade.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.