Book of Common Prayer
Besvikelse och förtvivlan över en väns svek
55 För körledaren, till stränginstrument. Maskil. Av David.
2 Lyssna till min bön, Gud!
Göm dig inte när jag vädjar till dig!
3 Lyssna till mig och svara mig!
Mina tankar plågar mig,
jag har ingen ro,
4 för fienden väsnas och de gudlösa pressar mig.
De drar olycka över mig,
och i vrede anfaller de mig.
5 Mitt inre fylls av ångest,
dödsångesten griper mig.
6 Fruktan och fasa gastkramar mig.
Jag darrar och är rädd,
skräcken överväldigar mig.
7 Jag sa: ”Tänk om jag hade vingar som duvan,
så att jag kunde flyga bort och finna en viloplats.
8 Jag skulle flyga långt bort
till öknen och stanna där.” Séla
9 Jag skulle skynda mig att söka skydd
undan detta oväder och denna storm.
10 Herre, förvirra de gudlösa,
låt dem gräla sinsemellan,
för jag ser våld och strid i staden.
11 Dag och natt går de omkring den på dess murar.
Olycka och ofärd har förskansat sig därinne.
12 Våldet har tagit överhanden,
och förtryck och svek lämnar aldrig dess torg.
13 Om det hade varit en fiende som hånat mig,
hade jag kunnat stå ut med det.
Om det hade varit en ovän som satt sig upp mot mig,
kunde jag ha gömt mig för honom.
14 Men det var du, min jämlike,
min vän, min förtrogne.
15 Vi gick i underbar gemenskap
i folkskaran till Guds hus.
16 Låt döden utan varning ta dem,
låt dem fara levande ner i dödsriket,
för ondskan bor i och mitt ibland dem.
17 Men jag vill ropa till Gud,
och Herren ska rädda mig.
18 Både morgon, middag och kväll suckar jag och klagar högt inför honom,
och han ska lyssna till mig.
19 Han befriar mig och ger mig frid,
när fienderna anfaller mig,
hur många mina motståndare än är.
20 Gud ska höra mig och förödmjuka dem,
han som har regerat i evigheter, séla,
dessa som aldrig ändrar sig
och som inte fruktar Gud.
21 Han gav sig på dem som levde i fred med honom,
han våldförde sig på sitt förbund.[a]
22 Hans ord var hala som smör,
men hans hjärta var fyllt av stridslust.
Hans tal var lenare än olja
och ändå ett draget svärd.
23 Lämna din börda till Herren!
Han ska ta hand om dig.
Han låter aldrig den rättfärdige vackla.
24 Men du, Gud, ska störta ner dem i fördärvets djup.
De blodtörstiga och svekfulla uppnår inte ens hälften av människans livslängd.
Men jag förtröstar på dig.
Tacksamhet för bönesvar
138 Av David.
Jag vill prisa dig av hela mitt hjärta.
Jag vill lova dig med sång inför gudarna.
2 Jag böjer mig ner, mot ditt heliga tempel,
och prisar ditt namn
för din nåd och trofasthet.
För du har upphöjt ditt namn och ditt ord över allting.
3 När jag ropade till dig svarade du mig,
du styrkte mig och gav mig ny kraft.
4 Alla kungar på jorden ska prisa dig, Herre,
när de får höra dina ord.
5 De ska sjunga om Herrens vägar,
för Herrens härlighet är stor.
6 Herren är den högste, men han ser till de låga.
De stolta genomskådar han redan på långt håll.
7 När jag måste gå igenom nöd,
håller du mig vid liv.
Du sträcker ut din hand mot mina fienders vrede,
och med din mäktiga hand räddar du mig.
8 Herren kommer att fullborda sitt verk för mig.
Herre, din nåd varar för evigt.
Överge inte dina händers verk.
Guds allvetande och allestädes närvaro
139 För körledaren. En psalm av David.
Herre, du rannsakar mig och vet allt om mig.
2 Du vet om jag sitter eller står.
Även om du är långt borta från mig
vet du vad jag tänker.
3 Du granskar mig vare sig jag går eller ligger.
Du vet om allt som jag företar mig.
4 Redan innan jag har ett ord på min tunga
vet du, Herre, vad jag tänker säga.
5 Du omsluter mig på alla sidor,
och du håller din hand över mig.
6 Att veta detta är förunderligt för mig,
mycket större än vad jag någonsin kan förstå.
7 Vart skulle jag kunna gå för din Ande?
Vart skulle jag kunna fly för din närvaro?
8 Om jag far upp till himlen är du där,
och om jag bäddar åt mig i dödsriket, är du där.
9 Om jag kunde ta morgonrodnadens vingar,
eller gömma mig vid havets yttersta gräns,
10 kommer din hand att leda mig,
din starka hand att gripa mig.
11 Om jag bad mörkret att gömma mig
och ljuset omkring mig att bli natt,
12 så är inte mörkret mörkt för dig,
utan natten lyser som dagen, och mörkret är ljus.
13 Du skapade organen inne i min kropp,
du vävde samman mig i min mors livmoder.
14 Jag prisar dig för det förunderliga,
att jag är så underbart skapad!
Dina verk är förunderliga, det vet jag väl.
15 Mitt skelett var inte dolt för dig
när jag formades i det tysta,
när jag vävdes samman i jordens djup.
16 Du såg mig innan jag föddes.
I din bok blev varje bestämd dag i mitt liv inskriven
innan någon av dem började.[a]
17 Hur ofattbara är inte dina tankar för mig, Gud!
Hur enormt är inte deras antal!
18 Om jag försökte räkna dem
skulle de vara fler än sandkornen.
När jag vaknar,
är jag fortfarande hos dig.
19 Gud, om du ändå ville döda de gudlösa,
avlägsna de blodtörstiga från mig!
20 De som talar svekfullt om dig,
de som har missbrukat dina städer.[b]
21 Herre, skulle jag inte hata dem som hatar dig,
avsky dem som reser sig mot dig?
22 Jag hatar dem starkt,
de är mina fiender.
23 Granska mig, Gud!
Känn mitt innersta och pröva mig,
känn mina oroliga tankar!
Herrens löfte till Israel
51 ”Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet,
ni som söker Herren!
Tänk på den klippa ni blev uthuggna ur,
och gruvan ur vilken ni har grävts fram.
2 Tänk på er far Abraham,
och Sara, som födde er.
När jag kallade honom var han bara en,
men när jag välsignat honom blev han många.
3 Herren tröstar Sion
och känner medlidande med dess ruiner.
Han gör dess öken lik Eden,
dess ödemark lik Herrens trädgård.
Fröjd och glädje ska finnas där,
tacksägelse och lovsång.
4 Lyssna på mig, mitt folk,
hör noga på, mitt folk!
Från mig ska lagen utgå,
min rätt ska vara ett ljus för folken.
5 Min rättfärdighet närmar sig,
min frälsning är på väg.
Mina armar ska skaffa rätt åt folken.
Fjärran länder ska vänta på mig
och hoppas på min makt.
6 Se upp mot himlen
och ge akt på jorden där nere.
Himlen ska försvinna som rök,
jorden ska nötas ut som en klädnad
och dess invånare dö som mygg.
Men min räddning ska vara i evighet.
Min rättfärdighet ska aldrig svika.
7 Hör på mig, ni som känner rättfärdigheten
och som gömmer min lag i era hjärtan!
Var inte rädda för människors hån,
frukta inte deras förolämpningar.
8 Mal ska äta dem som kläder
och larver äta dem som ylle.
Men min rättfärdighet varar för evigt,
och min räddning i alla kommande generationer.”
23 Innan tron kom hölls vi i förvar av lagen, inspärrade, tills tron uppenbarades. 24 Lagen vägledde oss tills Kristus kom och vi kunde göras rättfärdiga genom tron. 25 Och nu när tron har kommit, står vi inte längre under den vägledaren.
Guds barn genom tron
26 Alla är ni genom tron Guds barn i Kristus Jesus. 27 Om ni är döpta in i Kristus har ni ju iklätt er Kristus. 28 Därför är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 29 Men om ni tillhör Kristus, då är ni också Abrahams avkomlingar och arvtagare enligt löftet.
Guds bud och människors regler
(Matt 15:1-20)
7 Fariseer och en del skriftlärda som hade kommit från Jerusalem samlades kring Jesus. 2 De lade märke till att en del av hans lärjungar åt bröd med orena händer, utan att först ha tvättat händerna. 3 (Varken fariseerna eller några andra judar äter utan att först ha tvättat händerna; de håller fast vid förfädernas tradition. 4 När de kommer hem från marknadsplatsen genomför de en tvagning innan de äter. Det finns också många andra traditioner som de är noga med att följa, som att skölja bägare, kannor och kopparkärl.)
5 Fariseerna och de skriftlärda frågade därför Jesus: ”Varför håller sig inte dina lärjungar till förfädernas tradition? De äter ju med orena händer.”
6 Jesus svarade: ”Ni hycklare! Profeten Jesaja profeterade rätt om er, som det står skrivet:
’Det här folket ärar mig med sina ord,
men deras hjärtan är långt ifrån mig.
7 Deras tillbedjan är värdelös,
för de lär bara ut människobud.’[a]
8 Ni struntar i Guds bud och håller fast vid mänskliga traditioner.”
9 Han sa också till dem: ”Så väl struntar ni i Guds bud och håller fast vid er tradition! 10 Mose sa: ’Visa respekt för dina föräldrar’, och: ’Den som talar illa om sina föräldrar ska dömas till döden.’[b] 11 Men ni menar att om någon säger till sin far eller mor: ’Det du kunde ha fått av mig är korban’ (det vill säga tempelgåva), 12 låter ni därmed inte den personen göra något för sina föräldrar. 13 Så ogiltigförklarar ni Guds ord genom era egna traditioner. Och mycket annat liknande gör ni.”
14 Sedan kallade Jesus till sig folket på nytt och sa: ”Hör på allihop och försök att förstå. 15 Det är inte det som kommer in i människan utifrån som gör henne oren,[c] utan det är det som kommer ut från människan som gör henne oren.”[d]
17 När Jesus sedan hade lämnat folkhopen och kommit hem igen, frågade hans lärjungar honom om liknelsen.
18 ”Förstår inte ni heller?” frågade han. ”Inser ni inte att det som kommer in i en människa utifrån aldrig kan göra henne oren? 19 Det går ju inte in i hennes hjärta, utan passerar bara genom magen och kommer ut på avträdet.” Med detta förklarade Jesus all mat ren.[e]
20 Sedan tillade han: ”Det som kommer ut ur människan gör henne oren. 21 Inifrån, ifrån människohjärtan, kommer ju onda tankar, sexuell omoral, stöld, mord, 22 otrohet i äktenskapet, egoism, ondska, bedrägeri, liderlighet, avund, förtal, högfärd och allt annat oförstånd. 23 Allt detta onda kommer inifrån, och det är det som gör människan oren.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.