Book of Common Prayer
Lovprisning och uppmaning till lovprisning för Herren, vittnesbörd om hans godhet, visdomsord
34 Av David, när han hade spelat vansinnig inför Avimelek, som drev bort honom, och han gick därifrån.[a]
2 Jag vill alltid prisa Herren,
ständigt ha en lovsång till honom på mina läppar.
3 Med stolthet vill jag berätta omHerren,
låt de ödmjuka höra det och glädja sig.
4 Lova Herren med mig,
låt oss tillsammans upphöja hans namn.
5 Jag sökte Herren, och han svarade mig,
han befriade mig från all min fruktan.
6 De som ser upp till honom strålar av glädje,
de behöver inte böja sina huvuden i skam.
7 Denne arme man ropade till Herren
och han hörde honom,
han räddade honom ur all hans nöd.
8 Herrens ängel håller vakt kring dem
som fruktar honom
och befriar dem.
9 Smaka och se hur god Herren är!
Lycklig är den människa som tar sin tillflykt till honom!
10 Frukta Herren, ni hans heliga,
för de som fruktar honom lider ingen brist.
11 Lejon kan lida brist och gå hungriga,
men de som söker Herren behöver aldrig sakna något gott.
12 Barn, kom och lyssna på mig,
så ska jag lära er att frukta Herren.
13 Är du en människa som älskar livet
och vill se många goda dagar?
14 Håll då din tunga borta från det onda
och dina läppar fria från lögnaktigt tal.
15 Vänd dig bort från det onda,
gör det goda
och sök och sträva efter frid.
16 Herrens ögon följer de rättfärdiga,
och hans öron hör deras rop.
17 Herren vänder sig mot de onda,
han utplånar deras minne från jorden.
18 Herren hör när de rättfärdiga ropar,
och han räddar dem ur all deras nöd.
19 Herren är nära de förtvivlade,
och han räddar de förkrossade.
20 Den rättfärdige får uppleva mycket ont,
men Herren befriar honom från allt.
21 Han beskyddar alla hans ben,
inget av dem ska krossas.
22 Ondskan ska döda den gudlöse,
och de som hatar den rättfärdige ska dömas.
23 Herren räddar sina tjänares liv,
och ingen som tar sin tillflykt till honom ska dömas.
Lovprisning till Skaparen och Herren
33 Jubla i Herren, ni rättfärdiga,
för det hör till de rättsinniga att prisa honom!
2 Prisa Herren med lyra,
sjung lovsång till honom med tiosträngad harpa!
3 Sjung en ny sång för honom,
spela ljuvligt och ropa av glädje!
4 Herrens ord är tillförlitligt,
allt han gör sker i trofasthet.
5 Han älskar rätt och rättfärdighet.
Jorden är full av Herrens nåd.
6 Genom Herrens ord blev himlarna till,
dess här genom hans muns ande.
7 Han samlade havsvattnen till en plats,
han lade djupen där de skulle förvaras.
8 Låt alla i hela världen frukta Herren,
alla jordens invånare visa vördnad för honom.
9 För han talade, och det blev till,
han befallde, och det stod där.
10 Herren gör folkens planer om intet,
han avvisar deras målsättningar.
11 Herrens plan består för evigt,
hans avsikter från generation till generation.
12 Lyckligt är det folk vars Gud Herren är,
det folk som han har utvalt till sitt eget!
13 Från himlen blickar Herren ner,
han ser varje människa.
14 Han betraktar från sin boning
alla som bor på jorden,
15 han som har skapat allas hjärtan
och vakar över allt de gör.
16 Ingen kung kan räddas av en stor armé,
ingen kämpe kommer undan för sin stora styrka.
17 Stridshästar ger falska hopp om räddning.
De är starka, men de kan inte rädda någon.
18 Men Herrens ögon följer dem som fruktar honom
och hoppas på hans nåd.
19 Han räddar dem från döden
och håller dem vid liv under hungersnöd.
20 Vi väntar på Herren,
han är vår hjälp och sköld.
21 I honom har vi vår innerliga glädje.
Vi förtröstar på hans heliga namn.
22 Herre, låt din nåd vila över oss,
för vi hoppas bara på dig.
Abram
(12:1—22:19)
Gud kallar Abram
12 Herren sa till Abram: ”Lämna ditt land, dina släktingar och din faders hus och gå till det land som jag ska visa dig!
2 Jag ska göra dig till ett stort folk.
Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort,
så att du blir till välsignelse.
3 Jag ska välsigna dem som välsignar dig
och förbanna dem som hädar dig.
Genom dig ska alla jordens släkter bli välsignade.”
4 Då bröt Abram upp, som Herren hade sagt till honom, och Lot följde också med. Abram var 75 år gammal när han lämnade Harran. 5 Han tog med sig sin hustru Saraj, sin brorson Lot och allt han ägde, boskapen och slavarna han hade fått i Harran, och kom slutligen till Kanaan. 6 När de reste genom Kanaan, kom de till en plats nära Shekem och slog läger bredvid Mores ek[a]. Landet beboddes vid den tiden av kanaanéer.
7 Här uppenbarade sig Herren för Abram och sa: ”Jag ska ge detta land till dina ättlingar[b].” Abram byggde ett altare där åt Herren som hade uppenbarat sig för honom.
Exempel på människor med tro
11 Tron är en övertygelse om det vi hoppas, en visshet om det som ännu inte kan ses. 2 Genom sin tro fick förfäderna sitt vittnesbörd.
3 Genom tro förstår vi att världen skapades genom ord från Gud, och att det vi ser inte har blivit till av något synligt.
4 Genom tro kunde Abel bära fram ett större offer än Kain och fick genom tro vittnesbördet att han var rättfärdig. Gud vittnade ju själv om hans offer. Genom tro talar han fortfarande, trots att han är död.[a]
5 Genom tro rycktes Henok upp utan att behöva dö. Man kunde inte hitta honom längre, för Gud tog bort honom.[b] Innan dess hade Henok nämligen fått vittnesbördet att han behagade Gud. 6 Utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Den som vill komma till honom måste ju tro att han finns och att han belönar dem som söker honom.
7 I tro byggde Noa, efter att ha fått en varning för det som ännu inte syntes, i helig fruktan en ark för att rädda sin familj. Genom hans tro dömdes världen, och han fick själv del av den rättfärdighet som kommer av tro.[c]
8 I tro lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till det land han skulle få ärva. Han gav sig iväg utan att veta vart han skulle komma.[d] 9 I tro bosatte han sig sedan som en främling i det utlovade landet. Han bodde i tält, och likadant gjorde Isak och Jakob, som båda hade fått del i samma löfte. 10 Han såg nämligen fram emot den stad som är byggd på en fast grund och som har Gud själv till arkitekt och byggmästare.
11 Genom tro fick Abraham kraft att bli far, trots att han, liksom hans hustru Sara, nu var alldeles för gammal. Han litade på honom som hade gett löftet.[e] 12 Därför fick denne ende man, som dessutom var så gott som död, så många efterkommande att de var lika omöjliga att räkna som stjärnorna på himlen eller sanden på havsstranden.[f]
35 Då svarade Jesus: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig mer bli hungrig. Och den som tror på mig ska aldrig mer bli törstig. 36 Men som jag redan har sagt er, så tror ni inte trots att ni har sett mig. 37 Alla de som min Fader ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig ska jag aldrig visa bort. 38 Jag har ju inte kommit ner från himlen för att göra min egen vilja utan för att göra hans vilja som har sänt mig. 39 Och detta är hans vilja som har sänt mig, att jag inte ska förlora en enda av dem som han har gett mig, utan att jag ska låta dem uppstå på den sista dagen. 40 Detta är min Faders vilja, att alla som ser Sonen och tror på honom ska ha evigt liv. Och jag ska låta dem uppstå på den sista dagen.”
Folket retar sig på vad Jesus säger
41 Judarna retade sig på att Jesus hade sagt: ”Jag är brödet som har kommit ner från himlen.” 42 De sa: ”Det är ju bara Jesus, Josefs son. Vi känner hans föräldrar. Hur kan han då påstå att han har kommit ner från himlen?”
48 Jag är livets bröd. 49 Era förfäder åt manna i öknen, och de dog. 50 Men brödet som kommer ner från himlen gör så att den som äter av det inte dör. 51 Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Om någon äter av det brödet kommer han att leva i evighet. Och brödet jag ska ge er är min kropp. Jag ger den för att världen ska få leva.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.