Book of Common Prayer

När bäste vännen förråder dig

^1-2 Lyssna till min bön, Gud! Göm dig inte när jag ropar till dig! Hör mig, Herre!

³ Lyssna till mig! Jag suckar och gråter under min börda. Sorgen lämnar mig ingen ro.

⁴ Mina fiender väsnas och hotar mig med döden. De förtrycker mig och tänker döda mig. Deras raseri och hat vänder sig mot mig för att uppsluka mig.

⁵ Jag plågas svårt i mitt inre, och dödsångesten griper mig.

⁶ Skräck och fasa gastkramar mig. Jag darrar och är rädd för vad som ska hända mig.

⁷ Tänk om jag hade vingar som duvan, så att jag kunde flyga bort och finna en viloplats.

⁸ Jag skulle flyga till öknarna långt borta och stanna där.

⁹ Jag skulle skynda mig att söka skydd undan denna storm.

¹⁰ Herre, låt mina fiender börja gräla sinsemellan, så att de inte kan göra sig förstådda längre.

¹¹ Fastän de håller vakt på murarna dag och natt har ondskan och oärligheten förskansat sig i staden.

¹² Våldet har tagit överhanden och på gatorna hotar och bedrar man varandra.

¹³ Om det hade varit en fiende som hånat mig, hade jag kunnat stå ut med det. Då kunde jag ha glömt det och flytt.

¹⁴ Men det var du, min vän och följeslagare.

¹⁵ Vilken gemenskap vi hade, och vad mycket intressant vi samtalade om när vi vandrade till Herrens tempel!

¹⁶ Låt döden utan varning ta mina fiender i deras krafts dagar, för synden härskar i deras hem, och de är förgiftade i sina hjärtan.

¹⁷ Men jag vill ropa till Herren, så att han kan frälsa mig, och det kommer han att göra!

¹⁸ Jag vill be till honom både morgon, middag och kväll och jag vill klaga högt inför honom, och han ska lyssna till mig.

¹⁹ Han ger mig lugn och ro. När mina fiender anfaller mig, hur många de än är, kommer ändå inget att hända mig.

²⁰ Gud själv, han som har regerat i evigheter, kommer inte att bli dem svaret skyldig! De vägrar ju att ändra sig och har ingen som helst respekt för honom.

²¹ Min vän, som jag litade på, förrådde mig. Han bröt sina löften.

²² Hans ord var hala som olja, men hans hjärta var fyllt av stridslust. I hans vackra och inställsamma ord fanns dolkar gömda!

²³ Lämna dina bekymmer till Herren! Han ska bära dem. Han tillåter inte de gudfruktiga att snubbla eller falla.

²⁴ Han ska störta ner de ogudaktiga i gravens djup. Mördare och lögnare ska ryckas bort redan innan de nått sina bästa år. Men jag litar på dig, Herre.

Gud står vid sitt ord

138 Jag vill tacka dig, Herre, av hela mitt hjärta. Andra gudar betyder ingenting för mig. Därför vill jag lova dig med sång.

² Jag vänder mig mot ditt heliga tempel och tackar dig för all din nåd och trofasthet. Du har infriat dina löften och gjort mig stum. Du har gjort mer än jag hade väntat mig.

³ När jag ropade till dig om hjälp så lyssnade du till mig och gav mig ny kraft.

⁴ Varje kung på jorden ska tacka dig, Herre, när de får höra att du står vid ditt ord.

⁵ Ja, de ska sjunga om vad du, Herre, har gjort, för din makt och ära är gränslös.

⁶ Ja, du är den högste, men trots det så tar du hand om de svaga. De stolta genomskådar du redan på långt håll.

⁷ Även när jag är omgiven av svårigheter, leder du mig tryggt genom dem. Du går emot mina fiender, och med makt räddar du mig.

⁸ Ja, Herre, du kommer också att göra allt för mig i framtiden, för din nåd tar aldrig slut. Det du har påbörjat, det kommer du också att slutföra.

Herre, du genomskådar mig

139 Herre, du genomskådar mig och vet allt om mig.

² Du vet om jag sitter eller står. Även om du är långt borta från mig så vet du vad jag tänker.

³ Du ser mig om jag arbetar eller vilar. Du vet allt om mig.

⁴ Redan innan jag talar så vet du vad jag vill säga.

⁵ Du omsluter mig på alla sidor, och du håller mig i din hand.

⁶ Din kunskap om mig är oerhörd, ja mycket större än vad jag själv förstår.

⁷ Jag kan aldrig fly för din Ande! Jag kan aldrig gömma mig, utan att du ser mig.

⁸ Om jag far upp till himlen så är du där, och om jag far ner till dödsriket, så är du där.

⁹ Även om jag skyndar mig dit där solen går upp eller gömmer mig vid havets yttersta gräns,

¹⁰ så kommer din hand att leda mig och din styrka att hjälpa mig.

¹¹ Om jag bad mörkret att gömma mig och ljuset omkring mig att bli natt

¹² så gör inte mörkret det mörkt för dig. Ja, för dig lyser natten lika klar som dagen. För dig finns ingen skillnad på mörker och ljus.

¹³ Du har skapat min kropp med alla dess organ. Du vävde dem samman i min mors liv.

¹⁴ Tack för att du skapade mig så unik och så underbar! Det är fascinerande att bara tänka på det. Allt du gör är fantastiskt, det har jag verkligen fått erfara.

¹⁵ Du var där när mina ben formades i det tysta, när de fogades samman i min mors liv.

¹⁶ Du såg mig innan jag föddes och planerade varje dag i mitt liv, innan någon av dem började. Ja, varje dag skrevs ner i din bok!

^17-18 Hur ofattbara är inte dina tankar, Herre! Och hur otroligt många är de inte. Om jag försökte räkna dem skulle jag aldrig nå slutet. När jag vaknar på morgonen, tänker du fortfarande på mig!

¹⁹ O, Gud, hur önskar jag inte att du skulle döda alla ogudaktiga som är emot dig. Alla dessa mördare med blod på sina händer, som jag inte vill ha något med att göra.

²⁰ De ljuger och smädar ditt namn, och de uppträder föraktfullt mot dig.

²¹ Herre, jag hatar alla som hatar dig. Jag avskyr alla som kämpar mot dig.

²² Ja, jag hatar dem, för dina fiender är också mina fiender.

²³ Pröva mig, Gud! Känn mitt hjärta och pröva mina tankar!

¹⁸ Var därför mycket noga med att bevara de här buden i era hjärtan. Bind dem runt ert finger och fäst dem på er panna som påminnelse!

¹⁹ Lär era barn dem! Tala om dem där hemma, när ni är på vandring, när ni går till sängs och när ni stiger upp.

²⁰ Skriv dem på dörrarna till era hus och på portarna,

²¹ så att ni och era barn får leva länge i landet som Herren har lovat er, ja, lika länge som det finns en himmel som välver sig över jorden.

²² Om ni håller alla de bud som jag ger er, att älska Herren, er Gud, att vandra på hans vägar och att hålla er till honom,

²³ då ska Herren fördriva alla de folk som bor i ert land, hur mycket större och mäktigare de än är.

²⁴ Varje plats där ni sätter er fot ska tillhöra er. Era gränser ska sträcka sig från södra Negev till Libanon och från floden Eufrat till Medelhavet.

²⁵ Ingen ska kunna stå er emot, för Herren, er Gud, ska sända bävan och förskräckelse före er vart ni än går, precis som han har lovat.

²⁶ I dag ger jag er tillfälle att välja mellan Guds välsignelse och Guds förbannelse!

²⁷ Det blir välsignelse om ni följer Herrens, er Guds, bud, som jag ger er i dag,

²⁸ och förbannelse om ni vägrar att följa dem och i stället tillber andra folks avgudar.

^1-3 En judisk överstepräst är bara en människa som alla andra, men han är utvald att vara talesman för alla andra människor i deras förhållande till Gud. Han bär fram gåvor och offer till Gud. Eftersom han själv är människa kan han visa förståelse för och ha medkänsla med dem som inte har förstått Guds lagar och misslyckats. Han är också svag, precis som de, och han förstår mycket väl deras problem. Alltså offrar han djur inför Gud för att sona både folkets och sina egna synder.

⁴ Man bör också komma ihåg att ingen av sig själv kan uppnå värdigheten av att bli överstepräst. Han måste bli kallad av Gud till denna uppgift, på samma sätt som Gud utvalde Aron.

⁵ Det är därför som inte heller Kristus själv gjorde sig till överstepräst. Nej, han blev utvald av Gud som sa till honom: Min Son, i dag har jag hedrat dig.

⁶ Och en annan gång sa Gud till honom: Du har blivit utvald till att vara präst för evigt, med samma ställning som Melkisedek.

⁷ Medan han var kvar här på jorden bad Kristus Gud under tårar och ångest att rädda honom från döden. Och Gud hörde hans bön på grund av hans fullständiga lydnad.

⁸ Fastän Jesus var Guds Son, måste han av egen erfarenhet lära sig att lyda, även om det innebar lidande.

⁹ Och därför att han inte gav upp utan bevisade sig vara fullkomlig, kan han ge evigt liv till alla dem som lyder honom.

¹⁰ Kom ihåg att Gud hade utvalt honom att vara en överstepräst med samma ställning som Melkisedek.

Jesus och kvinnan vid Sykars brunn

4 När Jesus fick veta att fariseerna hade hört att flera kom till honom än till Johannes för att döpas och bli lärjungar -

² Jesus döpte dem inte själv utan lärjungarna gjorde det -

³ lämnade han Judeen och återvände till Galileen.

⁴ På vägen dit var han tvungen att gå genom Samarien.

^5-6 När han mitt på dagen närmade sig staden Sykar kom han till Jakobs brunn, som ligger på den mark som Jakob gav sin son Josef. Jesus var trött av den långa vandringen och satte sig vid brunnen.

⁷ Efter en stund kom en samarisk kvinna för att hämta vatten och Jesus bad henne att få lite att dricka.

⁸ Han var ensam just då för lärjungarna hade gått in till staden för att köpa mat.

⁹ Hon blev förvånad över att en jude bad en samarisk kvinna som henne om vatten. Judarna brukade inte ens vilja ha något med dem att göra.

¹⁰ Han svarade: Om du bara visste vilken underbar gåva Gud har i beredskap åt dig, och om du anade vem jag är, skulle du i stället be mig om det vatten som leder till liv.

¹¹ Men du har ju varken rep eller hink, sa hon, och det här är en mycket djup brunn. Varifrån ska du få det vattnet?

¹² Du är väl inte större än vår förfader Jakob? Kan du ge mig bättre vatten än det som han och hans söner och boskap tyckte så mycket om?

¹³ Jesus svarade att de som dricker av det vattnet snart blir törstiga igen.

¹⁴ Men det vatten jag ger dem, sa han, blir en ständig källa som väller fram inom dem och som alltid flödar med evigt liv.

¹⁵ Herre, sa kvinnan. Ge mig lite av det vattnet. Sedan behöver jag aldrig vara törstig mer och gå den långa vägen hit ut varje dag.

¹⁶ Gå och hämta din man, sa Jesus till henne.

^17-18 Men jag är ju inte gift, svarade hon.Alldeles riktigt, sa Jesus. Du har haft fem män, och du är inte heller gift med den man som du bor ihop med nu. Du kunde inte sagt ett sannare ord.

¹⁹ Herre, sa kvinnan. Du måste vara en profet.

²⁰ Men säg mig hur kommer det sig att ni judar påstår att Jerusalem är den enda plats där man ska fira gudstjänst, medan vi samarier menar att det ska ske här på det berg där våra förfäder firade sina gudstjänster?

^21-22 ,

^23-24 Jesus förklarade: Den tid kommer när människor inte längre behöver diskutera om de ska be till Fadern här på detta berg eller i Jerusalem. Det är inte var man ber som är det viktiga, utan hur man ber. Frågan är om vår bön är andlig och äkta? För Gud är Ande. Det är så Gud vill att vi ska be. Men ni samarier vet så lite om honom, ni vet inte hur ni ska be, men vi judar känner honom väl, för frälsningen kommer till världen genom judarna.

²⁵ Kvinnan sa: Ja, jag vet att Messias ska komma en gång, den som de kallar Kristus, och när han kommer ska han förklara alltsammans för oss.

²⁶ Då sa Jesus till henne: Det är jag som är Messias.