Book of Common Prayer
Lova Herren och lyssna till vad han sagt
95 Kom, låt oss sjunga högt till Herrens ära! Stäm upp en glädjefull lovsång till vår mäktige räddare!
2 Kom till honom fyllda av tacksamhet! Låt oss sjunga lovsånger till honom,
3 för Herren är den störste bland alla gudar.
4 De djupaste dalar och de högsta berg, håller han i sin hand. Allt är hans.
5 Han skapade havet och hans händer har format landet. De är också hans.
6 Kom, knäböj inför Herren, vår skapare,
7 för han är vår Gud! Vi är hans får och han är vår herde. O, att du idag bara ville lyssna till honom när han kallar på dig, och komma till honom!
8 Förhärda inte era hjärtan, som Israel gjorde i öknen vid Meriba och Massa.
9 Där tvivlade era förfäder på Gud, fast de hade sett så många av hans under. De prövade hans tålamod hårt.
10 I fyrtio år såg jag på dem med avsmak, säger Herren Gud. De var ett folk vars hjärtan och tankar var långt borta ifrån mig. De vägrade att följa mina lagar.
11 Därför svor jag i min vrede att de aldrig skulle få komma in i det utlovade landet, till den viloplats som jag hade förberett åt dem.
Övergiven, men inte besegrad
1-2 Herre, jag söker skydd hos dig. Låt aldrig mina fiender besegra mig! Befria mig, för du är Gud och gör alltid det som är rätt.
3 Skynda dig att svara när jag ropar till dig! Böj dig djupt ner och hör den bön som jag viskar fram! Låt mig vara säker som i en borg på ett högt berg, räddad undan mina fiender.
4 Ja, du är mitt skydd och min borg. Led mig ut ur denna fara för ditt namns skull!
5 Dra mig ur fällorna som mina fiender i hemlighet har gillrat åt mig. Du är min enda tillflykt.
6-7 I dina händer överlämnar jag min ande för du har räddat mig, Gud, och du håller dina löften. Jag tillber bara dig och jag hatar alla som tillber avgudar.
8 Jag jublar av glädje för jag vet att du älskar mig. Du vet om mina svårigheter och ser min själ som är i nöd.
9 Du har hindrat mina fiender från att gripa mig. Nu är jag fri, och jag kan gå dit jag vill.
10-11 Herre, förbarma dig över mig i mina svårigheter! Mina ögon är röda av gråt. Min hälsa har brutits ner, och jag håller på att tyna bort av plågor. Under sorger och bekymmer rinner mitt liv iväg. Mina synder har sugit musten ur mig och mina leder är förlamade.
12 Alla mina fiender föraktar mig, och mina grannar och vänner gör det ännu mer. De är rädda för att möta mig och vänder bort blicken när jag går förbi dem.
13 Jag är lika bortglömd som en död man, ja, jag är som en sprucken kruka som kastas bort.
14 Jag märker vad de säger bakom min rygg. De vill skrämma mig och de går tillsammans för att röja mig ur vägen.
15-16 Men jag litar på dig, Herre! Jag håller fast vid att endast du är min Gud. Mitt liv ligger i dina händer hur än framtiden blir för mig.
17 Låt din nåd lysa över din tjänare! Rädda mig, för du är så god!
18 Skäm inte ut mig, Herre, genom att inte svara när jag ropar till dig om hjälp. Låt i stället de ogudaktiga människorna få skämmas över det som de litar på! Låt dem ligga stilla i sina gravar,
19 där deras lögnaktiga läppar till sist har tystnat, dessa fräcka människor, som har anklagat oskyldiga människor för att göra vad som är ont.
20 Vilken godhet du visar dem som öppet ärar dig. Den vilar över dem som litar på dig och fruktar dig.
21 Göm och skydda dina kära med din närvaro. Låt dem vara trygga i dina händer, trygga för människor som svurit sig samman mot dem.
22 Välsignad vare Herren, för han visade mig sin eviga kärlek när jag befann mig i en belägrad stad. Där fick jag erfara hans underbara kärlek.
23 Förskräckt tänkte jag att Herren redan hade övergett mig. Men du hörde när jag ropade till dig om hjälp.
24 Älska Herren, alla ni som tjänar honom. Alla dem som håller sig till honom beskyddar han, men alla som vänder sig bort från honom straffar han strängt.
25 Därför, var inte rädda, ni alla som litar på Herren.
Falska anklagelser
35 Herre, bekämpa dem som bekämpar mig! Förklara krig mot dem som anfaller mig!
2 Sätt på dig rustningen och grip tag i din sköld.
3 Lyft spjutet till mitt försvar och ställ dig i vägen för mina förföljare! Säg till mig: Jag är din räddning!
4 Förolämpa alla som försöker att döda mig! Slå dem tillbaka, och gör dem förvirrade!
5 Låt dem blåsa bort som löv för vinden, när Herrens ängel jagar bort dem.
6 Gör deras väg mörk och slipprig, när Herrens ängel förföljer dem!
7 Fastän jag inte hade gjort något ont, lade de ut en fälla för mig och grävde en fallgrop på min väg.
8 Låt dem drabbas av undergång utan att de vet om det. De ska fastna i sina egna fällor och dö.
9 Men jag ska jubla och glädja mig i Herren när han griper in och räddar mig.
10 Ur djupet av mitt inre stiger lovsången upp till honom. Finns det någon som han i himlen eller på jorden? Vem kan som Herren skydda den svage och hjälplöse? Och vem skyddar den fattige och den som lider nöd från dem som vill beröva dem det lilla de har?
11 Dessa falska människor vittnar emot mig. De anklagar mig för sådant som jag inte ens har hört talas om.
12 Jag försöker att behandla dem väl, men vad tjänar det till. Se hur illa de gör mig! Jag är förtvivlad!
13 När de var sjuka, klagade jag inför Herren och jag klädde mig i sorgkläder. Jag bad att han skulle göra dem friska. Jag vägrade till och med att äta. Jag bad allvarligt för dem, men Gud svarade mig inte.
14 Jag sörjde, som om det varit min mor eller en vän eller min bror som varit sjuk och nära döden.
15 Men nu när jag själv har hamnat i svårigheter, då är de skadeglada. När de träffas, pratar de och skvallrar om mig. Och jag känner inte ens allesammans,
16 för de har slagit sig ihop med en massa främlingar som gör allt för att skada och förbanna mig.
17 Herre, hur länge ska du stå där overksam och se på? Gör något och rädda mig! Jag har bara ett liv, och dessa uppretade lejon är ute efter att ta det!
18 Rädda mig, så ska jag tacka dig inför hela ditt folk, ja, inför alla ska jag lova dig!
19 Låt inte dem som slåss mot mig segra utan orsak! Låt dem inte glädjas över mitt fall, utan låt dem dö!
20 Det som de säger leder inte till fred. Nej, de tänker bara på att kunna anklaga vanliga hederliga människor.
21 De beskyller mig för att ha handlat fel! De skriker: Vi har nog sett vad du har gjort.
22 Herre, du har också sett det. Tig inte! Överge mig inte nu!
23 Grip in, Herre, min Gud och försvara mig!
24 Eftersom du är en rättvis domare ska du förklara mig icke skyldig.
25 Låt inte mina fiender få glädja sig över mig i mina svårigheter. Låt dem inte få säga till varandra: Nu är vi av med honom, det blev som vi ville.
26 Låt dem skämmas! Låt dem som trotsar mig och som gläder sig över mina olyckor, själva drabbas av olyckor som tar ifrån dem allt vad de äger och har! Avslöja dem!
27 Men låt alla dem som önskar mig framgång få jubla av glädje och säga: Stor är Herren, som vill att alla som tjänar honom ska leva i frid!
28 Då ska jag berätta för alla om hur stor och hur god du är. Ja, jag ska prisa dig dagen lång.
12 På grund av er lydnad ska Herren, er Gud, hålla sin del av det förbund, som han i sin stora kärlek upprättade med era förfäder.
13 Han ska älska och välsigna er och göra er till ett stort folk. Han ska göra både er och er boskap och era åkrar fruktsamma, så att ni kan få stora skördar av säd, druvor och oliver och stora boskapshjordar, när ni går in i landet som han lovade era förfäder att han skulle ge er.
14 Ni ska bli mer välsignade än alla andra folk på hela jorden. Ingen av er ska vara ofruktsam, vare sig man eller kvinna, och inte heller ska boskapen vara det.
15 Herren ska hålla er friska och inte låta er drabbas av någon av de sjukdomar som ni så väl kommer ihåg från Egypten. Han ska ge dem till era fiender!
16 Du måste förgöra alla folk som Herren, din Gud, ger dig makten över. Visa ingen barmhärtighet mot dem och tillbe inte deras gudar! Gå inte i den fällan!
2 Men du bör undervisa om den livsstil som hör ihop med sann kristendom.
2 Lär de äldre männen att vara värdiga och nyktra. De måste vara förståndiga, känna sanningen och tro på den, och i allt vad de gör visa kärlek och tålamod.
3 Lär de äldre kvinnorna att uppträda med värdighet och ödmjukhet. Skvaller och för mycket vindrickande kan inte accepteras hos dem som ska vara goda föredömen.
4-5 De måste visa de yngre kvinnorna hur man sköter sitt hem, och vad kärlek till man och barn innebär. En god hustru och mor är en förståndig kvinna som är medveten om sin betydelse och plats i hemmet så att ingen för hennes skull får anledning att angripa den kristna tron.
6 På samma sätt ska du uppmana de unga männen att uppträda hänsynsfullt och med ansvar.
7 Här måste du själv vara ett föredöme med goda gärningar av alla slag. Låt din kärlek till sanningen synas i allt du gör. Visa att du verkligen tar den på djupaste allvar.
8 Låt din undervisning vara så förnuftig, sund och logisk att den som vill gå emot dig får skämmas när han inte kan finna något att kritisera i det du säger!
9 Uppmana slavarna att utan invändningar lyda sina herrar och göra sitt bästa.
10 De får inte stjäla, utan måste visa att man verkligen kan lita på dem. Deras osjälviskhet och ärlighet kommer då att skapa respekt för tron på Gud, vår Frälsare.
11 Guds kärlek och godhet erbjuds nu öppet till frälsning för alla människor.
12 Hans erbjudande till oss visar att vi ska vända oss bort från ett liv i gudlöshet och synd. I stället ska vi leva gudfruktigt,
13 medan vi ser fram emot den dag när vårt hopp får sin belöning och vår Gud och Frälsare, Jesus Kristus, visar sig i all sin gudomliga glans.
14 Det var han som gav sitt liv för våra synder. Han offrade sig och befriade oss från allt ont och från all skuld. Därför är vi nu hans folk som till varje pris vill göra det som är gott och rätt.
15 Om allt detta ska du undervisa och samtidigt uppmuntra de troende. Men gör också klart vad det gäller. Ingen ska behöva tvivla på allvaret i dina ord.
De första lärjungarna
35 Nästa dag stod Johannes tillsammans med två av sina lärjungar på samma ställe när Jesus kom gående förbi.
36 Johannes följde honom med blicken och sa sedan: Se, där är Guds lamm!
37 När de båda lärjungarna hörde det följde de efter Jesus.
38 Jesus vände sig då om och såg att de följde honom. Vad vill ni? frågade han dem.Herre, svarade de, var bor du?
39 Kom och se efter, sa han. Då gick de med honom till den plats där han bodde, och stannade hos honom från klockan fyra på eftermiddagen till kvällen.
40 En av dessa män var Andreas, Simon Petrus bror.
41 Det första Andreas gjorde var att gå ut och leta reda på sin bror Petrus. Då han fann honom sa han: Vi har funnit Messias! Messias betyder Kristus.
42 Och han tog Petrus med sig till Jesus.Jesus såg ett ögonblick på Petrus och sa: Du är Simon, Johannes son. Du ska heta Petrus. Det betyder klippan.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®