Book of Common Prayer
Herre, jag behöver dig!
En psalm av David, då han gömde sig i Judeens öken.1-2 Gud, min Gud! Vad jag längtar efter dig! Jag behöver dig! Jag törstar efter dig i detta förtorkade och plågade land, där det inte finns en droppe vatten. Vad jag längtar efter att finna dig!
3 Jag önskar att jag kunde gå in i din helgedom för att se din makt och härlighet.
4 Din kärlek och nåd betyder mer för mig än mitt eget liv. Därför vill jag prisa dig!
5 Så länge jag lever tackar jag dig. Och jag lyfter mina händer i bön.
6 Jag är mätt och tillfredsställd som efter en festmåltid. Därför prisar jag dig med stor glädje.
7 När jag ligger vaken om natten tänker jag på dig.
8 Du har alltid hjälpt mig, och under dina skyddande vingars skugga kan jag vara glad!
9 Jag klamrar mig fast vid dig, och din starka högra arm skyddar mig.
10 Alla de som tänker döda mig kommer att fara ner i jordens djup.
11 De kommer att dödas i striden och bli uppätna av vargar.
12 Men kungen kan vara glad över segern, och alla som tror på honom får också vara glada, medan lögnarna tystas ned.
Gud har befriat Israel
98 Sjung en ny sång till Herren, ja, berätta om allt det väldiga han gjort! För genom sin väldiga kraft och helighet har han vunnit seger.
2-3 Alla folk, som känner honom, vet att han har befriat Israel. Han har bevisat att man kan lita på hans löften. Han har fullföljt sitt löfte om att vara god mot Israel. Hela jorden har sett hur Gud har frälst sitt folk.
4 Därför brister jorden ut i lovsång och höjer glädjerop till Gud.
5 Sjung lovsånger och spela på harpor.
6 Blås i kornetter, och låt trumpeter och horn ljuda! Spela upp en jubelsymfoni inför Herren, vår kung!
7 Låt haven brusa och allt som finns däri! Låt jorden och alla som bor på den jubla och ropa: Äran tillhör Herren!
8-9 Låt vågorna klappa sina händer av glädje! Låt bergen sjunga glädjesånger inför Herren! Han kommer för att döma alla folk med fullkomlig rättvisa!
Lova Herren för hans kärlek
103 Av hela mitt hjärta prisar jag Guds heliga namn.
2 Ja, jag välsignar Herren och glömmer inte allt det underbara han har gjort för mig.
3 Han förlåter mig alla mina synder. Han helar mig från alla sjukdomar.
4 Han räddar mig undan en säker död. Hans kärlek och godhet omger mig.
5 Han fyller mitt liv med allt som är gott, och därför känner jag mig ung och stark som en örn.
6 Han står vid sitt ord, och därför ger han rättvisa åt alla som behandlas orättvist.
7 Han är vår Gud, som uppenbarade sin vilja och natur för Mose och Israels folk.
8 Han är barmhärtig och kärleksfull, också mot dem som inte förtjänar det. Hans kärlek är gränslös.
9 Det dröjer innan han blir vred. Han är fylld av godhet och kärlek. Han går aldrig omkring med ett horn i sidan till någon. Han är inte långsint.
10 Han har inte bestraffat oss även om vi varit förtjänta av det.
11 Hans kärlek till oss som fruktar och ärar honom är lika stor som himlen är hög över jorden.
12 Och våra synder har han kastat bort, lika långt bort som öster är från väster.
13 Han är som en far för oss. Han är kärleksfull och förstående mot dem som lyder honom.
14 Och ändå vet han hur förgängliga vi är, att vi bara är som damm.
15 Det är med våra dagar som med blommorna och gräset som grönskar.
16 Ökenvinden drar fram och de är spårlöst försvunna.
17-18 Men Herrens godhet varar i evighet mot dem som lyder honom. Hans nåd och frälsning ges till generation efter generation, till alla dem som håller hans förbund och lyder hans bud.
19 Herren har rest sin tron i himlen. Därifrån regerar han över allt som finns.
20 Välsigna Herren, ni hans mäktiga änglar som lyder hans befallningar.
21 Ja, välsigna Herren, ni himmelska väsen som alltid tjänar honom och gör hans vilja.
22 Må allt som är skapat välsigna Herren överallt där han härskar. Och själv vill jag av hela mitt hjärta välsigna honom!
Abram och Lot går skilda vägar
1-2 De lämnade alltså Egypten och reste norrut till Negev, Abram, hans hustru och Lot med allt vad de ägde. Abram var mycket rik på boskap, silver och guld.
3-4 Sedan fortsatte de norrut mot Betel, där han förut hade slagit läger mellan Betel och Ai till den plats där han hade byggt altaret. Där tillbad han Herren igen.
5 Men Lot var också mycket rik. Han hade får och nötboskap och många tjänare.
6 Landet kunde inte försörja både Abram och Lot med alla deras hjordar, det var alltför många djur för de betesmarker som fanns tillgängliga.
7 Strider bröt därför ut mellan Abrams och Lots herdar, trots den fara de alla mötte från kananeernas och perisseernas stammar som bodde i landet.
8 Då talade Abram med Lot om saken. Dessa stridigheter mellan våra män måste sluta, sa han. Vi kan inte klara oss om våra familjer är osams. Nära släktingar som vi måste hålla ihop!
9 Jag ska säga dig vad vi ska göra. Välj ut den del av landet som du vill ha och så skiljs vi åt! Om du vill ha området österut, så ska jag stanna här i den västra delen.Vill du hellre ha området i väster så går jag österut.
10 Lot tittade länge ut över de bördiga fälten runt Jordanfloden, som var väl bevattnade överallt (detta var innan Herren hade förstört Sodom och Gomorra). Hela området ända bort till Soar var som Edens trädgård eller som den vackra landsbygden i Egypten.
11 Därför utvalde Lot detta område, Jordandalen, öster om dem. Han gick dit med sina hjordar och sina tjänare, och på så sätt skildes han och Abram.
12 Abram stannade nämligen i Kanaans land, medan Lot bodde bland städerna på slätten och slog läger på en plats nära staden Sodom.
13 Människorna i detta område var ovanligt onda och syndade mycket mot Herren.
14 Efter det att Lot gått därifrån, sa Herren till Abram: Se dig omkring,
15 till dig och dina ättlingar ska jag ge landet i området du kan se i varje riktning.
16 Jag ska ge dig många ättlingar, ja fler än dammkornen som inte kan räknas!
17 Vandra nu omkring i hela området och utforska det land som jag ska ge dig.
18 Då flyttade Abram sitt tält till Mamres ekar nära Hebron och byggde där ett altare till Herren.
Paulus blir accepterad i Jerusalem
2 Först fjorton år senare kom jag tillbaka till Jerusalem , denna gång tillsammans med Barnabas. Titus var också med oss.
2 Jag for dit med en bestämd order från Gud att rådgöra med bröderna där om det budskap som jag predikade. Jag talade privat med församlingens ledare, för att de alla skulle få klart för sig exakt vad min undervisning innehöll, och jag hoppades att de skulle godkänna den.
3 Det var också vad som hände. De krävde inte ens att min grekiske reskamrat Titus skulle omskäras.
4 Den frågan skulle inte heller ha kommit upp om det inte hade varit för några så kallade kristna som kommit för att spionera på oss och den frihet vi har i Kristus Jesus. De ville se efter om vi lydde de judiska lagarna eller inte, och nu försökte de snärja in oss i och göra oss till slavar under sina regler och lagar.
5 Men vi lyssnade inte ett ögonblick på dem och gav inte efter för dem när de menade att man kan förtjäna sin frälsning genom att låta sig omskäras och genom att lyda de judiska lagarna.
6 De ledande männen i församlingen som var närvarande hade inget att tillägga till det som jag predikade. Deras ställning betydde egentligen ingenting för mig, för alla är lika inför Gud.
7-9 När Petrus, Jakob och Johannes, som ju var stöttepelarna i församlingen, såg att Gud hade använt mig på samma kraftfulla sätt bland andra folk som han hade använt Petrus bland judarna, räckte de Barnabas och mig handen till samarbete. De uppmuntrade oss till att fortsätta predika bland de främmande folken. Själva skulle de fortsätta sitt arbete bland judarna.
10 Det enda de var särskilt måna om var att vi alltid skulle komma ihåg att hjälpa de fattiga, och det är ju jag också angelägen om.
Man förvånas över alla underverk
31 Från Tyros gick Jesus till staden Sidon och sedan tillbaka till Galileiska sjön via Tiostadsområdet.
32 Där kom man till honom med en döv man, som också hade talsvårigheter, och man bad att han skulle lägga händerna på mannen och bota honom.
33 Jesus ledde honom undan från folkhopen och satte fingrarna i mannens öron, spottade och rörde vid hans tunga.
34 Sedan såg han upp mot himlen, suckade djupt och sa: Öppna dig!
35 Och ögonblickligen kunde mannen höra perfekt, och han talade klart och tydligt.
36 Jesus förbjöd folket att berätta vad som hänt. Men ju mer han förbjöd dem, desto mer spred de ut nyheten.
37 De tyckte det var ofattbart det som hade hänt och sa om och om igen: Inget är för svårt för honom! Han till och med botar dem som är döva och stumma!
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®