Book of Common Prayer
Den som litar på Herren är förnöjd
131 En vallfartssång. Av David.
Herre, jag är inte stolt och högfärdig.
Jag går inte in i stora ting,
sådant som jag inte begriper mig på.
2 Nej, jag har lugnat ner mig och är stilla,
som ett spädbarn,
som ett litet barn i sin mors famn.
3 Hoppas på Herren, Israel,
nu och för evigt.
Davids löfte, Herrens löfte
132 En vallfartssång.
2 Herre, kom ihåg allt lidande som David fick utstå.
Han svor en ed inför Herren,
gav ett löfte inför Jakobs Mäktige:
3 ”Jag vill inte gå in i mitt hus,
och jag vill inte lägga mig i min säng,
4 inte tillåta mina ögon att slutas i sömn
eller mina ögonlock att tyngas av slummer,
5 förrän jag funnit en plats åt Herren,
en boning åt Jakobs Mäktige.”
6 Vi hörde om den[a] i Efrata
och fann den på Jaars fält.
7 Låt oss gå till hans boning,
falla ner inför hans fotpall.
8 Res dig, Herre, gå till din viloplats,
du och din makts ark!
9 Dina präster ska vara klädda i rättfärdighet,
dina fromma ska jubla av glädje!
10 För din tjänare Davids skull,
förkasta inte din smorde.
11 Herren har svurit David en ed,
som han aldrig tar tillbaka:
”Dina egna ättlingar
ska jag låta sitta på din tron.
12 Om dina söner håller mitt förbund
och mina befallningar som jag ger dem,
ska även deras söner för alltid sitta på din tron.”
13 För Herren har utvalt Sion,
där har han velat ha sin boning.
14 ”Detta är min viloplats för evigt.
Här vill jag bo, det är min önskan.
15 Jag ska välsigna Sion med riklig försörjning
och mätta dess fattiga med mat.
16 Jag ska klä dess präster i frälsning,
och dess fromma ska jubla av glädje.
17 Här vill jag låta ett horn[b] växa upp åt David;
jag har satt upp en lampa åt min smorde.
18 Hans fiender ska jag klä i skam,
men kronan på hans huvud ska stråla.”
Vänskapens glädje
133 En vallfartssång. Av David.
Vad underbart och skönt det är
när bröder kan bo tillsammans i harmoni.
2 Det är som den dyrbara oljan på huvudet,
som rinner ner i skägget,
på Arons skägg,
ända ner till kraglinningen.
3 Det är som Hermons dagg
som faller ner på Sions berg.
För där ger Herren befallning om välsignelse
och liv för evigt.
Uppmaning till lovprisning
134 En vallfartssång.
Kom och lova Herren,
alla ni Herrens tjänare,
ni som tjänstgör i Herrens hus varje natt.
2 Lyft upp era händer mot helgedomen
och prisa Herren.
3 Må Herren, han som har gjort himmel och jord,
välsigna dig från Sion.
En lovsång som prisar Herrens under
135 Halleluja!
Prisa Herrens namn,
prisa honom, ni Herrens tjänare,
2 ni som står i Herrens hus,
på förgårdarna till vår Guds hus.
3 Prisa Herren, för han är god!
Lovsjung hans namn,
för det är underbart.
4 Herren har utvalt Jakob åt sig
och Israel till sin egendom.
5 Jag vet att Herren är stor,
vår Herre är större än alla gudar.
6 Herren gör allt vad han vill
både i himlen och på jorden, i haven och i djupen.
7 Han låter molnen stiga upp vid horisonten,
han sänder blixt och regn
och han sänder ut vindarna från sina förråd.
8 I Egypten dödade han de förstfödda
bland både människor och djur.
9 Han sände tecken och under till Egypten,
till farao och dennes tjänstefolk.
10 Han besegrade många folk
och dödade mäktiga kungar,
11 Sichon, amoréernas kung,
Og, Bashans kung
och alla Kanaans kungar.
12 Han gav deras länder
som en arvslott till sitt folk Israel.
13 Herre, ditt namn består i evighet.
I alla tider kommer man att minnas dig, Herre.
14 Herren skaffar rätt åt sitt folk
och förbarmar sig över sina tjänare.
15 Folkens gudar är silver och guld,
verk av människohänder.
16 De har munnar som inte kan tala
och ögon som inte kan se.
17 De har öron som inte kan höra,
och i deras munnar finns ingen andedräkt.
18 De som har gjort dem ska bli som de,
liksom alla som sätter sin lit till dem.
19 Israels släkt, prisa Herren!
Arons släkt, prisa Herren!
20 Levis släkt, prisa Herren!
Prisa Herren, ni som fruktar honom!
21 Prisad vare Herren från Sion,
han som bor i Jerusalem.
Halleluja!
David återinsätts på tronen
19 Snart nådde budet fram till Joav att kungen grät och sörjde Absalom. 2 Och hela folkets glädje över räddningen förvandlades till sorg och klagan när de hörde att kungen var så förtvivlad över sin son. 3 Männen smög tillbaka in i staden, lika skamset som om de hade flytt undan striden.
4 Kungen dolde sitt ansikte och jämrade sig i sin sorg: ”Min son Absalom, min son!”
5 Då gick Joav in till kungen och sa till honom: ”Vi räddade ditt liv i dag och livet på dina söner, döttrar, hustrur och bihustrur och ändå får du oss att skämmas! 6 Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig! Varken dina soldater eller befälhavare betyder något för dig. Jag ser nu att om Absalom hade levat och alla vi andra hade dött, så hade du varit glad. 7 Gå nu ut och uppmuntra dina män, för jag svär vid Herren att om du inte gör det, så kommer inte en enda av dem att stanna kvar här över natten! Du kommer att få det värre än du någonsin har haft det i hela ditt liv.” 8 Kungen gick då ut och satte sig vid stadsporten. När nyheten spreds genom staden att han var där, gick alla till honom.
David återvänder till Jerusalem
Under tiden hade Israels män flytt var och en till sig 9 och nu grälade man med varandra ute i Israels stammar om det som hänt. ”Det var ju han som räddade oss från våra fiender och befriade oss från filistéerna. Men nu har han fått fly ut ur landet för Absalom. 10 Absalom som vi smorde till kung över oss har dödats i striden. Varför säger ingen någonting om att hämta kungen tillbaka?”
11 När kung David fick höra detta, sände han prästerna Sadok och Evjatar till de äldste i Juda och frågade: ”Varför är ni de sista som talar om att låta kungen återvända? 12 Ni är ju mina egna bröder, min egen stam, mitt eget kött och blod! Varför ska ni vara de sista att hämta kungen tillbaka?”
13 Han befallde dem också att säga till Amasa: ”Du är av mitt kött och blod och Gud får straffa mig om du inte från och med nu blir befälhavare över min här i stället för Joav!” [a]
14 På detta sätt lyckades David vinna över alla i Juda till sin sida. De sände honom följande bud: ”Kom tillbaka till oss och ta med dig alla dina män!”
15 Kungen vände då tillbaka och kom till Jordan. Men redan när han kom till Gilgal vid Jordanfloden, möttes han av männen från Juda som kommit för att föra honom över floden. 16 Shimi[b], benjaminiten Geras son från Bachurim, skyndade sig över tillsammans med männen i Juda för att välkomna kung David. 17 Med sig hade han tusen man från Benjamins stam och Siva, Sauls tjänare, samt Sivas femton söner och tjugo tjänare. De skyndade sig ner till Jordan före kungen. 18 De gick över vid vadstället för att hjälpa kungens familj att ta sig över och för att uppfylla alla kungens önskningar.
Shimi, Geras son, föll ner inför kungen just när han skulle gå över Jordan. 19 Han bad: ”Herre, förlåt mig och glöm det onda jag, din tjänare, gjorde mot dig när du lämnade Jerusalem! 20 Jag vet mycket väl att jag, din tjänare, begick en synd. Det är därför jag kom hit i dag för att som förste man från Josefs ätt hälsa dig, min herre och kung.” 21 Avishaj, Serujas son, frågade: ”Ska inte Shimi dö för att han förbannade Herrens smorde?” 22 ”Vad har ni Serujas söner med detta att göra? Vill ni vända er emot mig?” frågade David. ”Nej, idag ska ingen dödas. Idag vet jag ju att jag är Israels kung!” 23 Sedan vände han sig till Shimi och lovade med en ed: ”Du ska inte dödas.”
Paulus inför rätta hos landshövdingen Felix
24 Fem dagar senare kom översteprästen Ananias tillsammans med några av de judiska ledarna och advokaten Tertullus till Caesarea för att anklaga Paulus inför landshövdingen. 2 Och sedan Paulus förts in, började Tertullus framföra sina anklagelser. Så här löd hans tal:
3 ”Högt ärade Felix! Det är tack vare dig som vi sedan länge kan leva i fred och trygghet. Du har också sett till att vårt folk på alla sätt har fått det bättre. För detta är vi oändligt tacksamma. 4 Jag vill inte ta för mycket av din tid, men jag ber dig vara vänlig att lyssna till mig medan jag i korthet lägger fram våra anklagelser. 5 Vi har funnit att den här mannen sprider oro och elände bland judarna överallt i världen. Han är en ledare för nasareernas sekt[a] 6 och har till och med försökt vanhelga[b] templet. Det var därför vi arresterade honom.[c] 8 Om du förhör honom, kan du själv få bekräftat att våra anklagelser är sanna.” 9 De andra judarna instämde och förklarade att allt som sagts var riktigt.
10 Sedan gjorde landshövdingen tecken till Paulus att det var hans tur och han började sitt tal:
”Jag vet att du har varit domare för det här folket i många år och det känns tryggt för mig när jag nu ska försvara mig. 11 Du kan lätt kontrollera att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom till Jerusalem för att tillbe. 12 Man har inte kunnat finna att jag vare sig i templet, i synagogorna eller ute på gatorna skulle ha diskuterat eller ställt till oro bland folket. 13 De kan inte heller lägga fram några som helst bevis för att jag skulle ha gjort det som de nu anklagar mig för.
14 Men jag erkänner att jag följer Vägen som de kallar för en sekt. Genom detta tjänar jag våra förfäders Gud och jag tror på allt som lagen säger och som står skrivet hos profeterna. 15 Jag har samma hopp som de här männen, att en dag ska både de rättfärdiga och de orättfärdiga uppstå från de döda. 16 Därför gör jag mitt bästa för att alltid ha ett rent samvete inför Gud och människor.
17 Efter att ha varit borta i flera år återvände jag till Jerusalem med gåvor till de fattiga bland mitt folk och för att offra. 18 Och det var där i templet som man fick syn på mig. Jag hade just avslutat reningsceremonin och det var ingen folkmassa runtomkring mig och ingen som helst oro. 19 Men några judar från provinsen Asien var där och det är de som borde stå här inför dig, om de nu har något att anklaga mig för. 20 Eller låt dem som är här tala om vilket brott de fann mig skyldig till när jag stod inför det judiska rådet, 21 om det nu inte var det som jag ropade då jag stod inför dem: ’Jag står inför rätta här idag på grund av de dödas uppståndelse!’ ”
22 Felix som visste en hel del om Vägen, uppsköt nu rättegången och sa: ”När kommendanten Lysias kommer hit ska jag döma i målet.”
23 Han skickade sedan Paulus tillbaka till fängelset och sa till officeren att behandla honom väl och låta Paulus vänner besöka honom och ge honom det han behövde.
Vilket bud är viktigast?
(Matt 22:34-40; Luk 10:25-28)
28 En av de skriftlärda som stod där och lyssnade till diskussionen var mycket imponerad av det svar Jesus gett, och frågade därför: ”Vilket är det viktigaste av alla buden?”
29 Jesus svarade: ”Det viktigaste budet är: ’Lyssna, Israel, Herren är vår Gud. Herren är en. 30 Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.’[a]
31 Det näst viktigaste budet är: ’Du ska älska din medmänniska som dig själv.’[b] Inget bud är viktigare än dessa.”
32 Den skriftlärda svarade: ”Mästare, du har rätt. Det är sant att Gud är en, och det finns ingen annan. 33 Och att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och sin medmänniska som sig själv, är viktigare än alla brännoffer och andra offer.”
34 När Jesus hörde hur klokt mannen svarade, sa han: ”Du är inte långt från Guds rike.” Och efter det vågade ingen ställa några fler frågor till honom.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.