Book of Common Prayer
Herrens allmakt
97 Herren är kung!
Låt hela jorden brista ut i jubel,
kustländerna långt borta glädja sig!
2 Moln och mörker omger honom.
Rättfärdighet och rättvisa är grunden för hans tron.
3 Eld går ut framför honom
och bränner upp alla hans fiender runt omkring.
4 Hans blixtar lyser upp hela världen.
Jorden ser det och darrar.
5 Bergen smälter som vax inför Herren,
hela jordens Herre.
6 Himlarna förkunnar hans rättfärdighet.
Alla folk ser hans härlighet.
7 De som tillber gudabilder ska alla komma på skam,
de som skryter med sina avgudar,
för alla gudar måste böja sig inför honom.
8 Sion hör det och gläder sig,
Juda städer jublar över dina domar, Herre.
9 För du, Herre, är den högste över hela jorden,
upphöjd över alla andra gudar.
10 Hata det onda, ni som älskar Herren.
Han bevarar sina frommas liv
och räddar dem ur de gudlösas våld.
11 Ljus sprids ut över de rättfärdiga
och glädje över de rättsinniga.
12 Gläd er i Herren, ni rättfärdiga,
och prisa hans heliga namn.
Glädje över Herrens makt och frälsning
En psalm
Helig men förlåtande Kung
99 Herren är kung!
Folken bävar.
Han har sin tron på keruberna.
Jorden darrar.
2 Herren är stor i Sion,
upphöjd över alla folk.
3 De prisar ditt namn,
som är stort och fruktansvärt.
Helig är han.
4 Kungen som är mäktig älskar det rätta,
du upprätthåller rättvisan,
du gör det som är rätt och rättfärdigt i Jakob.
5 Ära Herren, vår Gud,
fall ner inför hans fotpall.
Helig är han.
6 Mose och Aron var bland hans präster,
Samuel bland dem som åkallade honom,
de ropade till Herren,
och han svarade dem.
7 Han talade till dem från molnstoden,
och de höll hans befallningar och de föreskrifter han gav dem.
8 Herre, vår Gud,
du svarade dem
och var för dem en Gud som förlät dem
men som också straffade dem när de handlade fel.
9 Ära Herren, vår Gud!
Be till honom på hans heliga berg!
Helig är Herren, vår Gud.
Glädje över Herren som kung
100 En tacksägelsepsalm.
Höj jubel till Herren, hela jorden!
2 Tjäna Herren med glädje!
Kom inför honom med jubelrop!
3 Besinna att Herren är Gud!
Han har skapat oss, och inte vi själva.
Vi är hans folk, får i hans hjord.
4 Gå in genom hans portar med tacksägelse,
in till hans förgårdar med lovsång.
Prisa honom och välsigna hans namn.
5 För Herren är god, hans nåd varar i evighet,
och hans trofasthet från generation till generation.
Gud som hela världens domare
94 Du hämndens Gud, Herre,
du hämndens Gud, träd fram!
2 Res dig, du jordens domare!
Ge de högmodiga det straff de förtjänar.
3 Herre, hur länge,
hur länge ska de onda få triumfera?
4 Deras tal är ett flöde av fräckheter,
alla som gör orätt förhäver sig.
5 De krossar ditt folk, Herre,
de förtrycker din arvedel.
6 Brutalt dödar de änkor och främlingar,
och de mördar faderlösa barn.
7 ”Herren ser det inte”, säger de,
”Jakobs Gud märker det inte.”
8 Besinna er, ni vettlösa bland folket!
Ni dårar, när ska ni ta ert förnuft till fånga?
9 Skulle han som har planterat örat inte höra?
Skulle han som har format ögat inte se?
10 Skulle han som tillrättavisar folken inte straffa?
Skulle han som undervisar människan inte veta?
11 Herren känner människornas tankar
och vet att de är tomhet.
12 Lycklig är den som du, Herre, fostrar
och undervisar utifrån din lag,
13 för att ge honom ro i onda tider,
tills de gudlösas grav har grävts.
14 För Herren förkastar inte sitt folk,
han överger inte sin arvedel.
15 Ty rättfärdigheten ska åter gälla i domen,
och alla som har uppriktiga hjärtan ska rätta sig efter det.
16 Vem vill stå upp för mig mot de onda?
Vem vill försvara mig mot dem som gör orätt?
17 Om inte Herren hade hjälpt mig,
skulle jag snart bo i tystnaden.
18 När jag tänkte: ”Nu tappar jag fotfästet,”
då var din nåd mitt stöd, Herre.
19 När ångesten fyller mitt sinne,
ger din tröst mig glädje.
20 Skulle en korrumperad domstol ha ditt stöd,
då orätt skipas i lagens namn?
21 De gör en sammansvärjning mot den rättfärdige
och dömer den oskyldige till döden.
22 Herren är min borg,
min Gud är en tillflykt och en klippa för mig.
23 Han låter deras orätt komma över dem själva,
han krossar dem för deras ondska,
Herren, vår Gud förgör dem.
En uppmaning att hylla och lyda Herren
95 Kom, låt oss sjunga till Herrens ära,
jubla inför vår frälsnings klippa!
2 Kom till honom med tacksamhet!
Låt oss sjunga lovsånger till honom,
3 för Herren är en stor Gud,
en stor kung över alla gudar.
4 I hans hand är jordens djup,
och honom tillhör bergstopparna.
5 Hans är havet, för han har gjort det,
och det torra landet, som hans händer har format.
6 Kom, låt oss tillbe, falla ner och böja knä
inför Herren, vår skapare,
7 för han är vår Gud! Vi är hans folk,
fåren i hans hjord och i hans omsorg.
Om ni idag hör hans röst:
8 ”Förhärda inte era hjärtan,
som vid Meriva, som den där dagen i Massa i öknen,
9 där era fäder satte mig på prov,
de prövade mig, fastän de hade sett mina gärningar.
10 I fyrtio år var jag förbittrad på detta släkte,
och jag sa:
’Detta folk far vilse i sina hjärtan.
De känner inte mina vägar.’
11 Därför svor jag i min vrede:
’De ska aldrig komma in i min vila.’ ”
En kvinna talar för Absaloms sak
14 Joav, Serujas son, förstod hur mycket kungen längtade efter Absalom. 2 Han skickade efter en klok kvinna från Tekoa och sa till henne: ”Låtsas att du sörjer. Sätt på dig sorgkläder, låt bli att smörja dig med olja och se ut som om du hade sörjt djupt under en längre tid. 3 Sedan ska du tala till kungen så här.” Och Joav lade orden i hennes mun.
4 När kvinnan kom inför kungen, hälsade hon på honom med vördnad genom att falla ner med ansiktet mot marken, och sa: ”Min kung, hjälp mig!” 5 ”Vad kan jag göra för dig?” frågade han. ”Jag är änka”, svarade hon. ”När min man dog 6 hade jag, din tjänarinna, två söner. Men en dag började de slåss ute på åkern och eftersom det inte fanns någon där som kunde skilja dem åt, blev den ene dödad. 7 Nu har släkten rest sig mot mig, din tjänarinna, och kräver att jag ska överlämna min andre son till dem, så att de kan ta livet av honom för att han mördade sin bror.[a] Då blir de ju samtidigt av med arvingen. De vill släcka den sista gnistan som finns kvar i mig och min makes namn kommer att utplånas från jorden.”
8 ”Låt mig ta hand om saken”, svarade kungen. ”Du kan lugnt gå hem igen.” 9 ”Min herre och kung”, svarade kvinnan från Tekoa honom. ”Låt skulden vila på mig och min familj. Kungen och hans tron ska vara utan skuld.”
10 Kungen svarade: ”Om någon säger något till dig, kan du ta med honom till mig, så försäkrar jag att han aldrig kommer att klaga mer!”
11 Då sa kvinnan: ”Lova, o konung, inför Herren, din Gud, att inte blodshämnaren fortsätter dödandet och dödar också min son!” ”Så sant Herren lever”, svarade han,” inte ett hår på din sons huvud ska krökas!”
12 ”Låt mig, din tjänarinna, då bara få säga en enda sak till min herre och kung!” sa hon. ”Gärna”, sa han. ”Tala ut!”
13 ”Varför har du tänkt så mot Guds folk?” frågade hon. ”Du, konung, har ju dömt dig själv när du inte låter din egen utstötte son komma tillbaka.[b] 14 Vi måste ju alla dö en gång. Våra liv är som vatten som hälls ut på marken – det kan inte samlas upp igen. Gud vill inte utsläcka liv utan han tänker ut vägar för att den utstötte inte ska förbli utstött från honom för alltid. 15 Men jag har kommit för att säga detta till min herre och kung, eftersom folket har skrämt mig. Jag sa för mig själv: ’Kanske kungen kan lyssna till mig och göra vad hans tjänarinna önskar. 16 Kanske vill kungen rädda sin tjänarinna undan den som vill rycka bort både mig och min son från Guds arvedel. 17 Det är bara min herres och konungs ord som kan ge mig frid’, tänkte jag, ’för min herre och kung är som en Guds ängel och kan skilja mellan gott och ont. Herren, din Gud, ska vara med dig!’ ”
18 ”Dölj inget för mig”, sa kungen till henne. ”Det är en sak jag vill veta!” ”Vad är det, min herre och kung?” undrade kvinnan. 19 ”Är Joav inblandad i detta?” frågade kungen. Kvinnan svarade: ”Så sant du lever, min herre och kung, ingen kan komma undan åt något håll när du talar! Ja, Joav skickade hit mig, din tjänarinna, och sa till mig vad jag skulle säga. 20 Han, din tjänare, gjorde det för att kungen skulle se den här saken på ett nytt sätt. Men du, min herre, är lika vis som en Guds ängel och vet allt som händer i landet.”
Paulus fortsätter resan mot Jerusalem
21 Sedan vi skilts från dem, seglade vi direkt ner till Kos. Nästa dag nådde vi Rhodos och fortsatte därifrån till Patara. 2 Där fann vi ett fartyg som skulle gå till Fenikien och vi gick ombord och seglade iväg. 3 Vi siktade Cypern och passerade söder om ön med kurs mot Syrien och kom till Tyros där fartyget skulle lossa lasten. 4 Vi sökte upp lärjungarna och stannade hos dem en vecka. Genom Anden varnade de Paulus för färden till Jerusalem[a] 5 men när veckan hade gått, gav vi oss iväg för att fortsätta resan. Alla, även kvinnor och barn följde med oss ut ur staden och ner till stranden. Där bad vi tillsammans 6 och tog farväl av varandra. Sedan gick vi ombord och de andra återvände hem igen.
7 Från Tyros kom vi till Ptolemais, slutmålet för vår sjöresa. Också där hälsade vi på de troende och stannade hos dem en dag. 8 Sedan fortsatte vi till Caesarea där vi bodde hemma hos förkunnaren Filippos som var en av de sju. 9 Han hade fyra ogifta döttrar som kunde profetera.
10 Under besöket där som varade i flera dagar kom en profet från Judeen för att träffa oss. Han hette Agabos. 11 Han tog Paulus bälte, band sina fötter och händer med det och sa: ”Den heliga Anden säger: ’På det här sättet ska ägaren till detta bälte bindas av judarna i Jerusalem och överlämnas till hedningarna.’ ” 12 Vi som hörde detta, både vi och de som bodde där, försökte då övertala Paulus att inte fortsätta till Jerusalem.
13 Men han sa: ”Varför gör ni så, gråter och gör mig tung om hjärtat? Jag är beredd att inte bara hamna i fängelse i Jerusalem utan också att dö för Herren Jesus skull.” 14 När vi förstod att han inte tänkte ändra sig, lugnade vi ner oss och sa: ”Låt det bli som Herren vill!”
Jesus talar om äktenskap och skilsmässa
(Matt 19:1-9)
10 Sedan lämnade Jesus det området och gick mot Judeen och till andra sidan Jordan. Folkmassor samlades omkring honom igen, och som vanligt undervisade han dem.
2 Då kom några fariseer för att pröva Jesus och frågade: ”Har en man[a] rätt att skilja sig från sin hustru?”
3 Då sa Jesus: ”Vilka bestämmelser gav Mose er?”
4 De svarade: ”Mose tillät en man att ge ett intyg om skilsmässan och skicka iväg kvinnan.[b]”
5 ”Mose skrev den bestämmelsen”, fortsatte Jesus, ”därför att era hjärtan är hårda. 6 Men från skapelsens början skapade Gud dem till man och kvinna,[c] och 7 därför lämnar en man sin far och mor och håller sig till sin hustru, 8 så att de två blir ett kött.[d] De är alltså inte längre två utan en kropp. 9 Och vad Gud har förenat, får människan inte skilja åt.”
10 När de sedan kom hem, frågade hans lärjungar honom mer om detta. 11 Han sa då till dem: ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan är otrogen mot henne.[e] 12 Och om en frånskild kvinna gifter om sig med en annan, begår hon äktenskapsbrott.”
Jesus välsignar barnen
(Matt 19:13-15; Luk 18:15-17)
13 Några föräldrar kom nu till Jesus med sina barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna körde bort dem.
14 När Jesus såg det blev han arg och sa till dem: ”Låt barnen komma till mig, hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana som de. 15 Sannerligen säger jag er: den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer överhuvudtaget inte in dit.”
16 Så tog han barnen i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.