Book of Common Prayer
Herrens nåd, Israels otro
106 Halleluja!
Prisa Herren, för han är god.
Hans nåd varar i evighet.
2 Vem kan räkna upp Herrens väldiga gärningar,
förkunna allt hans lov?
3 Lyckliga är de som bevarar det som är rätt
och alltid gör det rättfärdiga.
4 Tänk på mig, Herre,
när du visar välvilja mot ditt folk!
Kom till min hjälp med din räddning!
5 Låt mig få se det goda hos dina utvalda
och dela ditt folks glädje,
prisa dig tillsammans med dem
som är din egendom.
6 Vi har syndat liksom våra fäder,
vi har handlat fel och gjort det onda.
7 Våra fäder i Egypten förstod inte Herrens under.
De glömde hans nådegärningar
och gjorde uppror vid Sävhavet.
8 Ändå räddade han dem för sitt namns skull
för att göra sin makt känd.
9 Han riktade sin befallning mot Sävhavet, och det blev torrt.
Han ledde dem genom djupen som genom en öken.
10 Han räddade dem från dem som hatade dem
och befriade dem från deras fiender.
11 Vattnet täckte deras fiender.
Inte en enda en av dem undkom.
12 Då trodde de hans ord
och lovade honom med sin sång.
13 Men snart glömde de allt han gjort.
De väntade inte på hans råd.
14 De greps av begär i öknen
och utmanade Gud i ödemarken.
15 Då gav han dem vad de begärde,
men han sände också förödande sjukdomar över dem.[a]
16 De blev avundsjuka på Mose och Aron,
som var helgade åt Herren.
17 Jorden öppnade sig och svalde Datan,
begravde Avirams hop.
18 Eld flammade upp bland deras anhängare,
lågorna uppslukade de onda.
19 De gjorde en kalv vid Horeb
och tillbad en gjuten avgud.
20 De bytte ut sin härlighet
mot en avbild av en tjur som äter gräs.
21 De glömde Gud, sin räddare,
som gjort så stora ting i Egypten,
22 mirakel i Hams land
och märkliga gärningar vid Sävhavet.
23 Därför bestämde han sig för att förgöra dem.
Men Mose, hans utvalde, ställde sig framför honom
för att hålla tillbaka hans vrede,
så att han inte skulle förinta dem.
24 Sedan föraktade de det underbara landet,
och de trodde inte på hans ord.
25 De gnällde i sina tält,
och de ville inte lyssna till Herren.
26 Därför lyfte han sin hand och svor
att han skulle döda dem i öknen,
27 och att deras barn skulle skingras bland främmande folk
och spridas ut till andra länder.
28 De förenade sig med Baal-Pegor,
och de åt offer som offrats till livlösa avgudar.[b]
29 Genom sina gärningar retade de Herren till vrede,
så att en plåga bröt ut bland dem.
30 Men Pinechas grep in och kom emellan,
så att plågan upphörde.
31 För detta räknades han som rättfärdig
från generation till generation, för evigt.
32 Vid Merivas vatten förargade de Herren igen
och ställde till bekymmer för Mose.
33 De var upproriska mot hans ande, så
att han[c] talade utan att tänka efter.
34 De förgjorde inte heller folken,
som Herren hade sagt till dem,
35 utan beblandade sig med främmande folk
och tog efter deras seder och bruk.
36 De tillbad deras avgudar,
och detta blev en fälla för dem.
37 De offrade sina söner och döttrar
till demoner.
38 De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars,
som de offrade åt Kanaans avgudar,
och landet blev vanhelgat genom dessas blod.
39 De vanhelgade sig själva genom sina handlingar
och agerade i otrohet.
40 Herrens vrede upptändes mot hans folk,
och han avskydde sin arvedel.
41 Han överlämnade dem åt främmande folk,
och de som hatade dem fick härska över dem.
42 Deras fiender förtryckte dem,
och de fick underkasta sig deras makt.
43 Gång på gång befriade han dem,
men de fortsatte att göra uppror,
och de sjönk allt djupare i sin synd.
44 Ändå såg han till dem i deras nöd
när han hörde deras rop.
45 Han kom ihåg sitt förbund med dem
och var mild i sin stora nåd.
46 Han lät dem finna förbarmande
hos dem som höll dem fångna.
47 Rädda oss, Herre, vår Gud!
Samla oss från dessa folk,
så att vi får prisa ditt heliga namn
och tacka och lova dig.
48 Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet!
Och allt folket ska säga: ”Amen!”
Halleluja!
Israel väljer Saul som kung
17 Samuel kallade samman hela Israels folk inför Herren i Mispa. 18 Han sa till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Jag förde Israel ut ur Egypten och räddade er från egypterna och alla andra folk som förtryckte er.’ 19 Men nu har ni förkastat denne er Gud som räddat er ur alla era olyckor och svårigheter och ni säger: ’Vi vill ha en kung i stället!’ Så kom nu fram inför Herren, varje stam för sig och varje släkt för sig!”
20 Sedan kallade Samuel fram de olika stammarna inför Herren och när man kastade lott,[a] föll lotten på Benjamins stam. 21 Därefter förde han fram de olika släkterna i Benjamins stam inför Herren och den här gången föll lotten på Matris släkt. Slutligen föll lotten på Saul, Kishs son, men när de försökte få tag på honom var han försvunnen.
22 Folket frågade då Herren: ”Var är han? Har han verkligen kommit?” Herren svarade: ”Han gömmer sig borta i lägret.” 23 De sprang då dit och hämtade honom och när de förde fram honom inför folket var han huvudet högre än alla andra.
24 Då sa Samuel: ”Detta är den man som Herren har utvalt. Hans like finns inte i hela Israel!” Och hela folket jublade och ropade: ”Leve kungen!”
25 Samuel förklarade än en gång för folket vad en kung hade för rättigheter. Han skrev också ner dem i en bok som sedan förvarades inför Herren. Efter det sände han hem folket, var och en till sitt.
26 När Saul återvände till sitt hem i Giva, följdes han av en skara krigare som hade känt Guds kallelse. 27 Men det fanns några bland folket som var ondsinta och sa: ”Hur ska han kunna rädda oss?” De föraktade Saul och vägrade att ge honom gåvor, men han teg.[b]
44 På sin vandring genom öknen hade våra förfäder med sig förbundstecknets tält[a]. Tältet var gjort exakt efter den förebild som Gud hade instruerat och visat Mose 45 och det gick sedan i arv till våra förfäder. När de under Josua erövrade landet från de folk som Gud drev undan för dem, tog man med sig tältet dit. Det var sedan där ända till Davids tid. 46 David fann nåd inför Gud och bad att få bygga en boning åt Jakobs Gud 47 men det blev Salomo som fick bygga ett hus för honom. 48 Ändå bor inte den Högste i byggnader som människor gjort. Profeten säger ju:
49 ’Himlen är min tron
och jorden min fotpall.
Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, vad för en viloplats?
säger Herren.
50 Har inte min hand gjort allt detta?’[b]
51 Ni envisa, ni som är oomskurna till både hjärta och öron! Alltid gör ni motstånd mot den heliga Anden, precis som era förfäder gjorde. 52 Fanns det någonsin en profet som inte blev förföljd av era förfäder? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige[c] skulle komma, han som ni nu har förrått och mördat. 53 Ni fick lagen förmedlad av änglar men har inte hållit den.”
Stefanos stenas till döds
54 När de hörde detta, blev de så rasande på Stefanos att de skar tänder. 55 Men Stefanos som var fylld av den heliga Anden, såg upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. 56 Stefanos sa: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen[d] stå på Guds högra sida!”
57 Då skrek de högt och höll för öronen. Sedan kastade de sig över Stefanos 58 och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul[e].
59 Medan stenarna haglade över Stefanos, bad han: ”Herre Jesus, ta emot min ande!” 60 Sedan föll han ner på knä och ropade: ”Herre, anklaga dem inte för den här synden!” Med de orden dog han.
Saul förföljer de troende
8 Även Saul tyckte det var rätt att man dödade honom. Samma dag bröt en svår förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem och alla utom apostlarna skingrades över hela Judeen och Samarien.
52 Sedan sa Jesus till de överstepräster och officerare vid tempelvakten och folkets ledare som hade kommit dit för att gripa honom: ”Som med en farlig brottsling har ni kommit med svärd och klubbor för att gripa mig! 53 Dag efter dag var jag tillsammans med er i templet utan att ni rörde mig. Men nu är det dags för er att handla, nu har mörkret makten.”
Petrus förnekar att han känner Jesus
(Matt 26:67-75; Mark 14:66-72; Joh 18:15-18; 18:25-27)
54 Då grep de Jesus och ledde honom till översteprästens hus, och Petrus följde med på avstånd.
55 Inne på gården gjorde de upp en eld och satte sig runt den, och Petrus slog sig ner mitt ibland dem.
56 En tjänsteflicka lade då märke till honom i eldskenet och började titta närmare på honom. Sedan sa hon: ”Den där mannen var också tillsammans med honom!”
57 Men Petrus nekade och sa: ”Nej, kvinna, jag känner inte den mannen.”
58 Efter en stund fick en annan syn på honom och sa: ”Du är också en av dem!”
”Nej, det är jag inte”, svarade Petrus.
59 Ungefär en timma senare var det en tredje som påstod: ”Säkert var den där karln med honom, han är ju från Galileen.”
60 Men Petrus sa: ”Jag förstår inte vad du menar, människa!” Och just när han sa det gol tuppen.
61 I samma stund vände sig Herren om och såg på Petrus, och då kom Petrus ihåg vad Herren hade sagt till honom: ”Innan tuppen gal i natt ska du förneka mig tre gånger.” 62 Och han gick ut och grät bittert.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.