Book of Common Prayer
Den rättfärdige kungen
72 Av Salomo.
Gud, ge kungen din rättvisa,
åt kungasonen din rättfärdighet!
2 Han ska döma ditt folk rättfärdigt,
dina betryckta med rättvisa.
3 Bergen ska lyfta fram frid åt folket
och höjderna rättfärdighet.
4 Han ska försvara de betryckta,
rädda de fattigas barn
och krossa deras förtryckare.
5 De ska frukta dig[a] så länge solen och månen består,
från generation till generation.
6 Han ska bli som ett regn över nyslagna fält,
som en regnskur som vattnar jorden.
7 Den rättfärdige ska blomstra under hans tid
och stor fred råda tills månen inte längre finns.
8 Hans välde ska sträcka sig från hav till hav,
från floden[b] till jordens ändar.
9 De som bor i öknen ska böja sig för honom,
och hans fiender ska slicka stoft.
10 Kungar från Tarshish och avlägsna kuster ska betala skatt,
och kungar från Saba och Seba ska komma med sina gåvor.
11 Alla kungar ska buga sig för honom
och alla folk tjäna honom.
12 Han räddar den fattige som ropar
och den betryckte som inte har någon som hjälper.
13 Han känner medlidande med den svage och behövande
och räddar de fattigas liv.
14 Han befriar dem från våld och förtryck,
för deras blod är dyrbart i hans ögon.
15 Må han leva länge och få guld från Saba.
Må man alltid be för honom
och välsigna honom dagen lång.
16 Låt det bli rika skördar i landet,
så att de vajar på bergstopparna.
Låt dess frukter frodas som Libanons skogar
och åkerns kärvar stå täta som markens gräs.[c]
17 Låt kungens namn bestå för evigt,
leva vidare så länge solen finns till.
Alla folk ska bli välsignade genom honom,
alla folk kommer att kalla honom välsignad.
18 Välsignad vare Herren Gud, Israels Gud,
han som själv gör allt detta underbara!
19 Välsignat vare hans stora namn i evighet!
Hela jorden ska fyllas av hans härlighet!
Amen, amen!
20 Här slutar bönerna av David, Jishajs son.
73 Dina händer har gjort mig och format mig.
Ge mig nu insikt så att jag lär mig dina bud.
74 De som fruktar dig ser mig och gläds,
eftersom jag hoppas på ditt ord.
75 Herre, jag vet att dina beslut är rättfärdiga,
och det är i trofasthet du låtit mig lida.
76 Trösta mig nu med din nåd,
precis som du har lovat din tjänare.
77 Förbarma dig över mig,
så att jag får leva.
Din lag är ju min glädje.
78 Låt de oförskämda få skämmas,
för de har smutskastat mig med lögn.
Jag däremot vill tänka på dina stadgar.
79 Låt dem som fruktar dig och känner dina befallningar
vända sig till mig.
80 Låt mig helhjärtat hålla dina bud,
så att jag aldrig behöver skämmas.
81 Jag förtärs av längtan efter din räddning,
och jag hoppas på ditt ord.
82 Mina ögon mattas av längtan efter ditt löfte.
Och jag frågar: ”När ska du trösta mig?”
83 Jag är som en vinsäck i rök,
men jag glömmer inte dina bud.
84 Hur få är inte din tjänares dagar!
När ska du döma dem som förföljer mig?
85 De oförskämda gräver gropar för mig,
de lyder inte din lag.
86 Alla dina bud är tillförlitliga.
Hjälp mig, för de förföljer mig med lögner!
87 De har nära nog utplånat mig från jorden,
och ändå har jag inte brutit mot dina stadgar.
88 Visa nåd mot mig och låt mig få leva,
så ska jag följa de bud som du gett.
89 Herre, ditt ord står fast
för evigt i himlen.
90 Din trofasthet består från generation till generation.
Du har skapat jorden, och den består.
91 Enligt dina beslut består den,
för allting tjänar dig.
92 Om inte din lag hade varit min glädje,
skulle jag ha gått under i mitt elände.
93 Jag tänker aldrig glömma dina stadgar,
för du ger mig liv genom dem.
94 Jag tillhör dig. Rädda mig,
för jag begrundar dina stadgar.
95 De gudlösa väntar på mig för att förgöra mig,
men jag ska tänka på dina befallningar.
96 Allt som jag sett har sin begränsning,
men för dina bud finns inga gränser.
Joav dödar Avner
22 Davids män och Joav kom just då tillbaka från en plundringsfärd och hade mycket byte med sig. Avner var inte kvar hos David i Hebron, eftersom denne hade låtit honom gå i lugn och ro därifrån. 23 Joav kom med hela sin här och fick reda på att Avner, Ners son, just hade varit hos kungen och fått gå därifrån i lugn och ro. 24 Joav gick in till kungen och sa: ”Vad har du gjort? Här kommer Avner till dig, vad menar du med att bara låta honom gå? 25 Du känner ju Avner, Ners son. Förstår du inte att han kom för att bedra dig och spionera på alla dina förehavanden?”
26 Joav lämnade David och skickade sedan budbärare för att hinna upp Avner. De hann ifatt honom vid Siras brunn och han återvände med dem. Men David visste ingenting om detta.
27 När Avner kom till Hebron, tog Joav honom åt sidan vid stadsporten som om han ville tala med honom i enrum. Men i stället stack han honom ett dödande hugg i magen för att hämnas sin bror Asael.
28 När David fick höra vad som hänt, sa han: ”Herren vet att jag och mitt kungadöme för alltid är oskyldiga till Avners, Ners sons, död. 29 Joav och hans släkt må bära skulden till hans död! Må det i deras släkt från och med nu alltid finnas någon med öppna sår eller spetälska, någon som går på kryckor, någon som faller i strid eller sådana som saknar mat!”
30 Joav och hans bror Avishaj dödade alltså Avner, eftersom han dödat deras bror Asael i slaget vid Givon.
31 Sedan sa David till Joav och alla dem som var med honom: ”Riv sönder era kläder! Ta på er säckkläder och gå framför Avners bår och håll dödsklagan!” Kung David följde också efter båren.
32 De begravde Avner i Hebron och kungen och allt folket grät och sörjde.
33 Kungen sjöng också en klagosång:
”Varför måste Avner dö som en laglös?
34 Dina händer var inte bundna,
dina fötter inte i bojor.
Du föll som man faller för onda män.”
Och allt folket grät än en gång för hans skull.
35 Sedan kom man med mat till David och försökte få honom att äta medan det fortfarande var dag, men han svor: ”Gud må straffa mig både nu och för alltid om jag smakar vare sig bröd eller något annat förrän solen gått ner!” 36 Folket fick snart reda på detta och uppskattade hans handlande. Ja, allt vad David gjorde uppskattades av folket.
37 Den dagen förstod hela folket där och i Israel att David inte på något sätt var skyldig till mordet på Avner, Ners son.
38 David sa till sina män: ”Förstår ni vilken mäktig ledare och stor man som har fallit i Israel i dag? 39 Men jag är alltför svag, även om jag är smord till kung, för att göra något åt de där starka männen, Serujas söner. Herren får straffa de onda för deras onda gärningar!”
Paulus och Silas kastas i fängelse
16 När vi en dag var på väg till bönestället, mötte vi en slavflicka som var besatt av en spådomsande. Hon kunde spå och drog in mycket pengar åt sina ägare. 17 Flickan följde efter Paulus och oss andra och ropade: ”De här männen är den högsta Gudens tjänare och förkunnar för er vägen till räddning!”
18 Detta upprepades dagligen tills Paulus en dag blev så upprörd att han vände sig om och sa till anden: ”I Jesus Kristus namn befaller jag dig att fara ut ur henne!” Och genast lämnade anden henne.
19 Men när hennes ägare såg att de inte längre kunde tjäna pengar på henne, grep de Paulus och Silas och släpade dem inför stadens myndigheter på torget. 20 Man förde fram dem inför de romerska domarna och sa: ”De här judarna vänder upp och ner på hela staden. 21 De förespråkar seder som inte är tillåtna för oss som romerska medborgare att anta eller praktisera.”
22 Hela folkmassan började då angripa Paulus och Silas och domarna befallde att man skulle ta av dem kläderna och piska dem med spön. 23 De blev svårt slagna och efteråt kastades de i fängelse. Fångvaktaren fick order om att vakta dem mycket noga 24 och placerade dem i den innersta cellen där han låste fast deras ben i en trästock.
47 När det blev kväll var båten mitt ute på sjön. Jesus, som var ensam kvar på land, 48 såg hur de slet vid årorna eftersom de hade motvind.
Strax innan det började ljusna kom Jesus till sina lärjungar, gående mot dem på vattnet, och skulle gå förbi dem. 49 Men när de såg honom gå på vattnet skrek de till av rädsla, för de trodde det var ett spöke. 50 Alla såg de honom och blev förskräckta.
Men Jesus talade genast till dem och sa: ”Lugna er, det är jag. Var inte rädda.” 51 Sedan steg han i båten till dem, och i samma stund lade sig vinden.
De var alldeles häpna. 52 De hade ännu inte fattat det där med bröden heller. Deras hjärtan var förstockade.
Jesus botar alla som rör vid honom
(Matt 14:34-36)
53 När de hade åkt över sjön, kom de till Gennesaret, där de gick i land. 54 Och så snart de steg ur båten kände människorna igen Jesus. 55 De sprang runt i hela området och började bära fram sjuka på deras bäddar till de platser där de hörde att han befann sig. 56 Överallt dit han kom, i städer och byar och på gårdar, bar man ut de sjuka i det fria och bad att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som gjorde det blev friska.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.