Book of Common Prayer
Vid Babels floder
137 Vid Babylons floder satt vi och grät,
när vi tänkte på Sion.
2 Vi hängde upp våra harpor i pilträden,
3 för de som höll oss fångna bad oss sjunga,
våra förtryckare[a] krävde glädjesånger av oss:
”Sjung för oss en sång från Sion!”
4 Men hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång
i ett främmande land?
5 Om jag glömmer dig, Jerusalem,
så låt min högra hand glömma att spela[b].
6 Låt min tunga fastna i gommen,
om jag inte tänker på Jerusalem
som min största glädje.
7 Herre, tänk på Jerusalems dag,
hur edoméerna ropade:
”Riv ner det! Jämna det med marken!”
8 Du Babylons dotter, du fördärvade,
lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss.
9 Lycklig är den som tar dina spädbarn
och krossar dem mot klipporna.
Glädje över Guds omsorg
144 Av David.
Lovad vare Herren, min klippa,
han som lär mina händer att kriga
och mina fingrar att strida,
2 han som är nådig mot mig,
min klippa, min borg,
min befriare och min sköld.
Hos honom söker jag tillflykt.
Han har lagt mitt folk under mig.
3 Herre, vad är en människa, att du bryr dig om henne,
ett människobarn för din omtanke?
4 Människan är som en vindfläkt,
hennes liv som en flyende skugga.
5 Herre, dra undan himlen och stig ner!
Rör vid bergen, så att de ryker.
6 Släpp loss blixtarna och skingra dem,
skjut iväg pilarna och driv bort dem.
7 Sträck ner dina händer från höjden,
rädda mig, befria mig ur de djupa vattnen,
ur främlingarnas våld.
8 Deras mun är full av lögn
och deras högra hand av bedrägeri.
9 För dig, Gud, vill jag sjunga en ny sång
och spela på en tiosträngad harpa,
10 för du räddar kungarna från nederlaget
och befriar din tjänare David från det onda svärdet.
11 Rädda mig! Befria mig från främlingarnas våld!
De, vars munnar är fulla av lögner
och vilkas högra hand är redo till bedrägeri.
12 Våra unga söner blir som välväxta plantor,
våra döttrar som pelare, uthuggna för palats.
13 Våra lador blir fyllda till brädden
av livets förnödenheter av alla slag.
Ute på våra marker får fåren tusentals,
ja, tiotusentals med lamm,
14 och oxarna är tungt lastade med spannmål.
I muren finns inte längre någon rämna,
ingen fördrivs,
på våra gator finns inte längre någon som klagar.
15 Lyckligt är det folk som har det så.
Ja, lyckligt är det folk vars Gud är Herren!
Skaparens lov
104 Lova Herren, min själ!
Herre, min Gud, du är hög och stor,
du är klädd i majestät och prakt!
2 Han sveper sig i ljus som en klädnad,
som en tältduk har han spänt upp himlen.
3 Över vattnen har han timrat sina salar.
Molnen är hans vagnar,
och han rider på vindens vingar.
4 Han gör vindarna till sina budbärare
och eldslågorna till sina tjänare.
5 Han har lagt en fast grund för jorden,
så att den aldrig kan rubbas.
6 Du bredde ut djupet som en klädnad över den,
och vattnen stod över bergstopparna.
7 De flydde vid din tillrättavisning,
vid ditt dunder tog de till flykten.
8 Bergen reste sig,
och i dalarna fick vattnen den plats du bestämde åt dem.
9 Du satte en gräns för dem,
och de ska aldrig mer översvämma jorden.
10 Du lät källor springa fram i dalarna,
och de vällde fram mellan bergen.
11 De ger djuren vatten att dricka.
Där släcker vildåsnorna sin törst,
12 Vid dem bygger himlens fåglar sina bon
och låter sin sång höras från trädens grenar.
13 Du sänder regn från dina salar över bergen,
och jorden mättas med dina goda gåvor.
14 Du låter gräset växa upp åt boskapen
och örter åt människan att odla.
Så växer det fram mat ur jorden
15 och vin som gör människan glad,
olja som får hennes ansikte att skina
och bröd som ger henne styrka.
16 Herrens träd blir väl vattnade,
Libanons cedrar, som han planterade.
17 Där bygger fåglarna sina nästen,
och hägern håller till bland cypresserna.
18 De höga bergen tillhör stengetterna,
och klippgrävlingarna finner skydd bland klipporna.
19 Månen är gjord för att bestämma tider,
och solen vet när den ska gå ner.
20 Du sänder mörkret och natten kommer,
då alla skogens djur myllrar fram.
21 Då ryter de unga lejonen efter rov
och begär sin mat av Gud.
22 Men när solen går upp
drar de sig tillbaka till sina hålor för att lägga sig.
23 Då går människan till sitt arbete,
där hon arbetar tills kvällen kommer.
24 Herre, hur många är inte dina verk!
I vishet har du gjort alltsammans,
och jorden är full av dina skapelser.
25 Där finns det stora och vida havet,
som myllrar av otaliga livsformer,
av både stora och små djur.
26 Där stävar fartygen fram,
och där leker Leviatan,
som du format.
27 Alla väntar de på dig,
att du ska ge dem deras föda i rätt tid.
28 Du ger dem, och de samlar in.
Du öppnar din hand,
och de äter och blir mätta.
29 Men om du vänder dig bort från dem
blir de förskräckta.
När du tar deras livsande ifrån dem
dör de och blir åter jord.
30 Du sänder din Ande,
och nytt liv skapas.
Du förnyar jorden.
31 Må Herrens ära bestå i evighet!
Må Herren glädja sig över sina verk!
32 Han ser på jorden, och den bävar,
han rör vid bergen, och de ryker.
33 Jag vill sjunga till Herren, så länge jag lever.
Jag vill prisa min Gud så länge jag är till.
34 Må mina tankar behaga honom,
jag vill glädjas i Herren.
35 Låt syndarna förgås från jorden
och de onda inte längre få finnas till!
Lova Herren, min själ.
Halleluja[a]!
16 Sauls vaktposter i Giva fick nu se hur hela filistéernas armé upplöstes och soldaterna flydde åt alla håll. 17 ”Ta reda på vem som saknas bland oss”, befallde Saul. Och när männen mönstrades fann man att Jonatan och hans väpnare var borta.
18 ”Hämta Guds ark[a]”, ropade Saul till Achia. Den fanns bland Israels folk på den tiden. 19 Men medan Saul talade med prästen, tilltog ropen och tumultet i filistéernas läger allt mer. ”Nej, låt det vara!” sa Saul till prästen. 20 Sedan samlade Saul sina män och gick till stridsplatsen och fann att filistéerna höll på att döda varandra. Det rådde fullständig förvirring bland dem.
21 De hebréer som tidigare lytt under filistéerna och som dragit ut tillsammans med den filistéiska armén, bytte nu sida: de gick över till israeliterna som var med Saul och Jonatan. 22 Slutligen anslöt sig även de som hade gömt sig i bergen, när de nu hörde att filistéerna flydde och deltog i striden och förföljde dem. 23 Så räddade Herren Israel den dagen och striden fortsatte bortom Bet Aven.
Saul ger en obetänksam order
24 Israeliterna hade stridit mycket och var trötta. Saul hade bundit dem med en ed: ”En förbannelse vilar över den som äter något före kvällen innan jag har tagit full hämnd på mina fiender!” Därför åt ingen något under hela dagen, 25 fastän det låg honung på marken i skogen dit folket kom. 26 När de kom in i skogen och såg den utflutna honungen, vågade de inte ta för sig och föra något till munnen. Alla fruktade för eden.
27 Men Jonatan hade inte hört sin fars ed som han bundit folket med. Han doppade en käpp i honungen och när han hade ätit av den, fick hans ögon ny glans. 28 Då berättade någon för honom om hans fars ed, att den var förbannad som åt något den dagen och att resultatet hade blivit att alla var utmattade. 29 ”Min far drar olycka över landet!” sa Jonatan. ”Ser ni inte vilken glans mina ögon fick när jag åt lite honung? 30 Tänk om folket hade fått äta av bytet de tagit från fienden! Hur mycket större skulle inte filistéernas nederlag ha blivit!”
10 Men i Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias och Herren talade nu till honom i en syn och sa: ”Ananias!”
”Ja, Herre!” svarade han.
11 Då sa Herren till honom: ”Gå till Raka gatan och in i Judas hus och fråga där efter en man som heter Saul från Tarsos. Han ber 12 och i en syn har han sett att en man som heter Ananias ska komma in och lägga händerna på honom så att han kan se igen.”
13 ”Men Herre!” svarade Ananias. ”Jag har hört av många om den mannen och allt ont som han har gjort mot dina heliga i Jerusalem. 14 Och här har han en fullmakt med sig från översteprästerna att arrestera alla som åkallar ditt namn!”
15 Men Herren sa till honom: ”Gå, för jag har utsett honom till att vara mitt redskap! Han ska göra mitt namn känt för många olika folk och makthavare och för Israels folk. 16 Och jag ska visa honom hur mycket han måste lida för mitt namn.”
17 Då gick Ananias dit och kom in i Judas hus. Han lade sina händer på Saul och sa: ”Saul, min bror, Herren själv, Jesus, som visade sig för dig på vägen, har sänt mig för att du ska få din syn tillbaka och bli fylld av den heliga Anden.”
18 I samma stund var det som om flagor föll från Sauls ögon och han kunde se igen. Han reste sig då genast upp och lät döpa sig 19 och när han ätit, fick han krafterna tillbaka.
Saul i Damaskus och Jerusalem
Saul stannade sedan några dagar hos lärjungarna i Damaskus
32 Två brottslingar fördes också ut för att avrättas tillsammans med Jesus. 33 Och när man kom till den plats som kallas Skallen korsfäste de honom tillsammans med brottslingarna, en på var sida om honom. 34 Jesus bad: ”Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör.” De kastade sedan lott om hans kläder och delade dem mellan sig.[a]
35 Folkhopen stod och tittade på, och medlemmarna i rådet hånade honom: ”Han var bra på att rädda andra”, sa de. ”Nu får han rädda sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde.”
36 Även soldaterna hånade honom. De räckte honom surt vin 37 och sa: ”Om du är judarnas kung, så rädda dig själv!” 38 Man hade nämligen satt upp en skylt ovanför Jesus, där det stod: Detta är judarnas kung.
39 En av de brottslingar som hängde där hånade honom också och sa: ”Är det inte du som är Messias? Rädda då dig själv och oss!”
40 Men den andra brottslingen tillrättavisade honom och sa: ”Fruktar du inte ens Gud, du som fått samma dom? 41 Vi får det vi förtjänar, vi har dömts för våra brott, men den här mannen har inte gjort något ont.” 42 Sedan sa han: ”Jesus, kom ihåg mig den dag du kommer med ditt rike.”
43 Jesus svarade: ”Sannerligen säger jag dig att du idag ska vara med mig i paradiset.”[b]
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.