Book of Common Prayer
En hyllning till Gud och ett tack för befrielse
30 En psalm, en sång av David vid tempelinvigningen.
2 Jag vill lova dig, Herre,
för du lyfte mig upp
och lät inte mina fiender triumfera över mig.
3 Herre, min Gud, jag bad till dig,
och du helade mig.
4 Herre, du förde mig upp ur dödsriket,
du räddade mig tillbaka till livet,
från att fara ner i graven.
5 Lovsjung Herren, ni hans fromma,
prisa hans heliga namn!
6 Hans vrede varar bara ett ögonblick
men hans nåd hela livet.
Gråten kan gästa om natten,
men när morgonen gryr kommer glädjen.
7 När jag levde i min trygghet sa jag till mig själv:
”Ingenting kan rubba mig.”
8 Herre, i din godhet ställde du mig på en fast berggrund.[a]
Men när du vände bort ditt ansikte från mig,
blev jag skräckslagen.
9 Jag ropade till dig, Herre,
jag bad Herren om nåd.
10 ”Vad vinner du genom att låta mig gå under, ner i graven?
Kan stoftet prisa dig?
Kan det berätta om din trofasthet?
11 Hör, Herre, var nådig mot mig,
Herre, bli min hjälpare!”
12 Då förvandlade du min klagan till dans.
Du tog av mig sorgdräkten och klädde mig i glädje.
13 Därför vill jag sjunga lovsånger och aldrig tystna.
Herre, min Gud, jag vill prisa dig i evighet!
Ångerpsalm; syndabekännelse och förlåtelse
32 Av David. Maskil[a].
Lycklig är den som har fått sin överträdelse förlåten,
den vars synd är utplånad.
2 Lycklig är den som Herren inte tillräknar synd
och vars ande är utan svek.
3 Så länge jag teg tynade jag bort
i min dagliga klagan.
4 Både dag och natt fanns din tunga hand över mig.
Min livskraft torkade bort som i hettan av en varm sommardag. Séla
5 Då bekände jag min synd för dig.
Jag dolde inte min skuld.
Jag sa: ”Jag vill bekänna mina överträdelser för Herren.”
Och du förlät mig min syndaskuld. Séla
6 Därför ska alla fromma be till dig,
när det går att finna dig.
När de stora vattnen stiger
kommer de inte att drabba dem.
7 Du är min tillflykt,
du bevarar mig för nöden,
du omger mig med befrielsens sånger. Séla
8 ”Jag vill vägleda och undervisa dig på den väg du ska gå.
Jag ska ge dig råd,
och jag ska följa dig med min blick.
9 Var därför inte som en häst eller mula utan förstånd,
som måste kontrolleras med tygel och betsel
för att den ska komma till dig.”
10 Många sorger drabbar gudlösa människor,
men den som förtröstar på Herren
ska omslutas av hans nåd.
11 Gläd er i Herren och jubla, ni rättfärdiga,
sjung av glädje, ni rättsinniga.
Andra boken
(42—72)
Klagopsalm, längtan efter Gud.[a]
42 För körledaren. Maskil[b]. Av Korachs ättlingar[c].
2 Som hjorten längtar efter vattenbäckar,
så längtar jag efter dig, min Gud.
3 Jag törstar efter Gud, den levande Guden.
När får jag komma och träda fram inför Gud?
4 Mina tårar är min mat dag och natt,
när man hela tiden frågar mig: ”Var är din Gud?”
5 Mina minnen kommer,
och jag utgjuter min själ.
Jag gick i folkhopen,
ledde processionen till Guds hus,
med glädjerop och tacksägelse i högtidsskaran.
6 Varför är jag så nedstämd,
varför så orolig inom mig?
Vänta på Gud!
Jag ska åter prisa honom,
min räddare och min Gud!
7 Ändå är jag nedstämd, min Gud,
och därför tänker jag på dig,
i Jordans land och på Hermons höjder,
på Misars berg.
8 Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall.
Alla dina vågor och bränningar slår över mig.
9 Herren sänder om dagen sin nåd,
och om natten är hans lovsång hos mig,
en bön till den levande Guden.
10 Jag säger till Gud, min klippa:
”Varför har du övergett mig?
Varför måste jag gå sörjande,
förtryckt av fienden?”
11 Det är som om mina ben krossas
när mina fiender hånar mig,
när de ständigt frågar mig: ”Var är din Gud?”
12 Varför är jag så nedstämd,
varför så orolig inom mig?
Vänta på Gud!
Jag ska åter prisa honom,
min räddare och min Gud!
Fortsättning på föregående psalm
43 Gud, skaffa mig rätt,
försvara min sak mot ett hjärtlöst folk,
rädda mig från svekfulla och onda människor.
2 Du, Gud, är min fästning.
Varför har du förkastat mig?
Varför måste jag gå sörjande, förtryckt av fienden?
3 Sänd ditt ljus och din sanning!
Låt dem leda mig till ditt heliga berg, till din boning.
4 Jag vill gå till Guds altare,
till Gud, min glädje och fröjd.
Med min harpa vill jag prisa dig, Gud, min Gud.
5 Varför är jag så nedstämd,
varför så orolig inom mig?
Vänta på Gud!
Jag ska åter prisa honom,
min räddare och min Gud.
David i Adullams grotta
22 David lämnade sedan Gat och flydde till Adullams grotta. När hans bröder och andra släktingar fick höra detta, gick de dit till honom. 2 Men också andra började komma; människor i svårigheter och sådana som var skuldsatta och allmänt missnöjda och David blev deras ledare. Tillsammans var det omkring 400 män som samlades runt honom.
3 David gick också till Mispa i Moab och frågade kungen där: ”Kan mina föräldrar få stanna här under ditt beskydd tills jag vet vad Gud har för planer för mig?” 4 Sedan blev hans föräldrar kvar där under hela den tid som han vistades i bergfästet.
5 Men en dag sa profeten Gad till David att han skulle lämna sitt fäste och bege sig till Juda land. David gick då och kom till Heretskogen. 6 Nyheten om Davids ankomst nådde Saul då han satt under ett tamariskträd i Giva med spjutet i handen omgiven av alla sina män. 7 ”Lyssna nu, ni Benjamins män!” sa han till dem. ”Har Jishajs son kanske lovat er åkrar och vingårdar och befälsposter över tusen eller hundra man? 8 Är det därför ni har gaddat er samman mot mig? Inte en enda av er har någonsin talat om för mig att min egen son slutit förbund med Jishajs son. Ingen bryr sig så mycket om mig att han har upplyst mig om att min egen son har uppmanat min tjänare att lägga sig så här i bakhåll för mig.”
9 Då sa edomiten Doeg som var en av Sauls förmän: ”När jag var i Nov såg jag Jishajs son komma till Achimelek, Achituvs son. 10 Achimelek frågade Herren om vägledning för David och gav honom sedan proviant och filistén Goljats svärd.”
Saul avrättar åttiofem präster
11 Kungen skickade omedelbart efter Achimelek, Achituvs son, och hela hans familj och alla prästerna i Nov. När de kom dit, 12 sa Saul till dem: ”Lyssna på mig, Achituvs son!” ”Ja, herre”, svarade Achimelek. 13 ”Varför har du och Jishajs son sammansvurit er mot mig?” frågade Saul. ”Varför gav du honom mat och ett svärd och frågade Gud för hans räkning? Varför har du hjälpt honom att resa sig mot mig och lägga sig i bakhåll mot mig?”
14 ”Finns det någon bland alla dina tjänare som är så trogen som din svärson David?” svarade Achimelek. ”Han är ju befälhavare över din livvakt och en högt ärad medlem av ditt eget hushåll! 15 Det här var inte första gången jag rådfrågade Gud för hans skull! Min kung, anklaga inte mig, din tjänare och min familj för denna sak, för vi känner inte till någon sammansvärjning.”
16 ”Du ska dö, Achimelek, tillsammans med hela din familj!” sa kungen. 17 Sedan sa han till sina livvakter: ”Döda Herrens präster, för de har gaddat sig samman mot mig och ställt sig på David sida! De visste att han var på flykt undan mig och ändå berättade de det inte för mig!” Men kungens tjänare vägrade döda Herrens präster.
18 ”Då får du göra det”, sa kungen till Doeg. Och Doeg gjorde som kungen befallde och dödade den dagen åttiofem präster, alla iklädda efoder. 19 Sedan gick man till prästernas stad Nov och dödade alla där: män, kvinnor, barn och spädbarn och oxar, åsnor och får. 20 Bara en av Achimeleks söner, en som hette Evjatar, undkom och lyckades fly till David.
21 När Evjatar berättade för David att Saul hade dödat Herrens präster, 22 sa David: ”Jag förstod det! När jag såg Doeg här, visste jag att han skulle underrätta Saul. Det är jag som är orsak till att hela din fars familj har dödats. 23 Stanna nu här tillsammans med mig! Här är du säker. Han som vill döda dig är också ute efter mig.”
26 Lyssa nu, mina syskon, ni ättlingar till Abraham och alla andra här som fruktar Gud! Budskapet om denna räddning har sänts till er. 27 Folket i Jerusalem och deras ledare insåg nämligen inte vem Jesus var. De dömde honom och fullbordade så vad som förutsagts genom profeterna som läses varje sabbat. 28 Trots att de inte kunde hitta något giltigt skäl att avrätta honom, bad de Pilatus att döda honom. 29 Och när de hade slutfört allt det som står skrivet om honom, tog de ner honom från korset och lade honom i en grav.
30 Men Gud uppväckte honom från de döda 31 och Jesus visade sig sedan under de följande dagarna för dem som hade följt med honom från Galileen till Jerusalem. Det är dessa som nu vittnar om det för Israels folk.
32 Vi förkunnar evangeliet, löftet till förfäderna 33 som Gud har fullföljt för oss genom att uppväcka Jesus från de döda, så som det står i den andra psalmen:
’Du är min Son. Idag har jag blivit din Far.’[a]
34 För Gud hade låtit honom uppstå från de döda, så att han aldrig mer skulle behöva komma tillbaka till förgängelsen. Det förklarade han med orden:
’Jag ska ge er den trofasta nåd som jag gav David.’[b]
35 Och på ett annat ställe säger han:
’Du ska inte låta din Helige förmultna.’[c]
36 David hade tjänat Guds vilja på sin tid, dog och blev begravd vid sina fäder och hans kropp förmultnade. 37 Men den som Gud uppväckte från de döda förmultnade inte.
38 Mina syskon, jag vill att ni ska veta att det är genom honom som syndernas förlåtelse förkunnas för er. 39 Var och en som tror blir genom honom rättfärdig och fri från allt det som ni inte kunde bli fria från genom Moses lag. 40 Se därför upp så att ni inte drabbas av det som sagts genom profeterna:
41 ’Se, ni föraktare.
Låt er förvånas och förgås.
Jag ska utföra en gärning under er tid,
något som ni inte kommer att tro
när man berättar det för er.[d]’ ”
42 När Paulus och Barnabas lämnade synagogan, bad folket dem att komma tillbaka nästa sabbat så att de kunde höra mer. 43 När man bröt upp efter samlingen, passade många judar och gudfruktiga proselyter också på att göra sällskap med Paulus och Barnabas som talade till dem och uppmanade dem att hålla sig till Guds nåd.
19 och Judas Iskariot, som senare förrådde Jesus.
Jesus beskylls för att vara i förbund med djävulen
(Matt 12:22-29; Luk 11:14-23; 12:10)
20 När Jesus kom hem, började folk att samlas igen, i en sådan mängd att varken han eller hans lärjungar ens fick tid att äta. 21 När hans familj fick höra det, gick de dit för att ta hand om honom. ”Han är från sina sinnen!” sa de.
22 Men de skriftlärda, som hade kommit från Jerusalem, sa: ”Han är besatt av Beelsebul[a]. Han driver ut de onda andarna med hjälp av de onda andarnas härskare.”
23 Jesus kallade då till sig dem och talade till dem i liknelser: ”Hur kan Satan driva ut Satan? 24 Ett rike där man strider mot varandra går ju under. 25 Och en familj där man strider mot varandra upphör snart att existera. 26 Om nu Satan är kluven och strider mot sig själv, då kan han inte bestå, utan det är snart ute med honom. 27 Ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra honom på vad han äger utan att först binda honom. Sedan kan man plundra hans hus.
28 Sannerligen säger jag er: Människor kan få förlåtelse för alla slags synder och hädelser, hur mycket man än hädar. 29 Men den som hädar den heliga Anden kan aldrig i evighet få förlåtelse. Då gör man sig skyldig till en evig synd.”
30 De hade nämligen sagt att han hade en oren ande.[b]
Jesus riktiga familj
(Matt 12:46-50; Luk 8:19-21)
31 Nu kom Jesus mor och hans bröder och stannade utanför och skickade bud till honom för att kalla på honom.
32 Skaran som satt runt Jesus sa då till honom: ”Din mor och dina bröder står här utanför och frågar efter dig.” 33 Men han svarade: ”Min mor och mina bröder! Vilka är det?” 34 Sedan såg han på dem som satt runt omkring honom och sa: ”Det här är min mor och mina syskon. 35 Var och en som gör Guds vilja är min bror och min syster och min mor.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.