Book of Common Prayer
49 Tänk på vad du talat till mig, din tjänare,
du har gett mig hopp.
50 Det du sagt ger mig tröst i lidandet
och håller mig vid liv.
51 Oförskämda människor visar ständigt förakt mot mig,
men jag viker inte från din lag.
52 Jag minns dina beslut från forna tider, Herre,
jag finner tröst i dem.
53 Jag grips av vrede
när de gudlösa förkastar din lag.
54 Dina bud är min lovsång
överallt där jag går fram.
55 Ditt namn, Herre, begrundar jag på natten,
och jag vill hålla din lag.
56 Det har blivit mig förunnat
att lyda dina stadgar.
57 Du, Herre, är min del!
Jag har sagt att jag vill hålla ditt ord.
58 Av hela mitt hjärta vädjar jag till dig:
var mig nådig, som du har sagt.
59 Jag tänker på hur jag levt mitt liv
och håller mig till dina befallningar.
60 Jag vill skynda mig och inte dröja
att hålla dina bud.
61 De gudlösa vill snärja mig,
men jag glömmer inte din lag.
62 Mitt i natten går jag upp
för att prisa dig för dina rättfärdiga bud och lagar.
63 Mina vänner är alla de som fruktar dig
och lyder dina stadgar.
64 Din nåd, Herre, fyller jorden.
Lär mig dina bud.
65 Herre, du gör gott mot mig, din tjänare,
som du har sagt.
66 Ge mig god insikt och kunskap,
för jag litar på dina bud.
67 Innan jag fick lida gick jag vilse,
men nu lyder jag vad du säger.
68 Du är god och gör det som är gott.
Lär mig dina bud!
69 De oförskämda smutskastar mig med lögner,
men jag håller mig helhjärtat till dina stadgar.
70 Deras sinnen är okänsliga som fett,
men jag gläder mig över din lag.
71 För mig var det bra att jag fick lida,
så att jag lärde mig dina bud.
72 Din lag som du uttalat är mer värdefull för mig
än stora mängder av silver och guld.
Det är fåfängt att lita på jordisk rikedom
49 För körledaren. Av Korachs ättlingar. En psalm.
2 Hör, alla folk!
Lyssna, alla världens invånare,
3 hög och låg,
rik och fattig.
4 Min mun talar visdomsord,
ur mitt innersta kommer förstånd.
5 Jag böjer mitt öra till visdomsord,
jag förklarar min gåta till harpospel.
6 Varför skulle jag vara rädd i olyckans tid,
när mina bedragares ondska omger mig?
7 De litar på sin rikedom
och skryter med hur mycket de äger.
8 Men ingen kan betala för någon annans liv,
och ingen kan ge Gud en lösesumma för någon.
9 Priset för ett liv är högt,
och ingen betalning är tillräcklig
10 för att någon ska få leva för evigt
och komma undan graven.
11 Man ser de visa dö,
förgås som dåren och den oförnuftige,
och de lämnar sin rikedom till andra.
12 Graven[a] förblir deras hem för evigt,
deras boning generation efter generation,
fastän de har uppkallat sina gods efter sig själva.
13 Men människan i all sin rikedom består inte[b],
hon är som djuren som förgås.
14 Så går det för dessa som förtröstar på sig själva,
och deras anhängare som bejakar deras tal. Séla
15 Som en fårhjord förs de till dödsriket,
och döden är deras herde.
De rättfärdiga ska härska över dem på morgonen.
Deras kroppar förmultnar i graven, borta från härliga boningar.[c]
16 Men Gud ska befria mig från dödsrikets grepp,
han ska ta emot mig. Séla
17 Bli inte rädd när du ser någon bli rik,
när hans hus blir allt mer praktfullt,
18 för när han dör kan han inte ta någonting med sig,
hans härlighet följer inte med honom ner.
19 Även om en människa anser sig ha ett välsignat liv,
och din framgång prisas,
20 går var och en ändå till sina fäder,
till dem som aldrig mer ser ljuset.
21 Men människan i all sin rikedom består inte,
hon är som djuren som förgås.[d]
Gudsförnekelsens dårskap
(Ps 14)
53 För körledaren.[a] Mahalát. Maskil.[b] Av David.
2 Dåren säger för sig själv: ”Det finns ingen Gud!”
De är onda, deras handlingar är fördärvliga,
det finns ingen som gör det goda.
3 Från himlen ser Gud ner på människorna
för att se om det finns någon med förstånd,
någon som frågar efter Gud.
4 Men alla har vänt sig bort,
alla är lika korrumperade.
Det finns ingen som gör det goda, inte en enda.
5 Förstår de då ingenting, de som gör orätt,
de som äter mitt folk som man äter bröd,
de som inte ber till Gud?
6 Men de ska bli skräckslagna,
när ingenting finns att frukta.
Gud strör omkring deras ben som lägrar sig mot dig.
Du låter dem komma på skam, för Gud förkastar dem.
7 O, att det från Sion kom räddning för Israel!
När Gud återupprättar sitt folk från dess fångenskap
ska Jakob glädja sig och Israel jubla.
Avigajil ber för Navals liv
23 När Avigajil fick se David, steg hon snabbt av åsnan och bugade sig djupt inför honom. 24 ”Herre, jag tar på mig hela skulden för det som har hänt”, sa hon och föll ner för hans fötter. ”Var snäll och hör på mig, din tjänarinna! 25 Naval är en dåre, precis som hans namn säger,[a] så bry dig inte om vad denne onde man har sagt! Själv såg jag aldrig budbärarna du skickade. 26 Men eftersom Herren nu har hindrat dig, min herre, från att utkräva blodshämnd och ta saken i egna händer, så må det, så sant Herren lever och du själv lever, gå alla dina fiender och dem som vill dig ont på samma sätt som det ska gå för Naval! 27 Här är en gåva som jag har fört med mig till dig och dina män. 28 Förlåt nu mig, din tjänarinna, det jag har gjort fel! Herren kommer att befästa ett rike åt dig, min herre, som aldrig ska gå under eftersom du kämpar för honom. Låt ingen få anledning att anklaga dig för något under din livstid. 29 Du kommer alltid att vara trygg under Herrens beskydd, även när man är ute efter ditt liv. Min herre, ditt liv ska bevaras som en dyrbar sten[b] och dina fiender kommer han att kasta iväg som stenar ur en slunga. 30 När Herren har utfört allt det goda som han har lovat dig, min herre, och har gjort dig till furste i Israel, 31 så ska du inte behöva bära på dåligt samvete eller anklaga dig själv för att du spillt oskyldigt blod eller tagit lagen i egna händer! Men glöm inte mig, din tjänarinna, när Herren gör allt detta för dig!”
32 David svarade Avigajil: ”Välsignad vare Herren, Israels Gud, som har skickat dig hit för att möta mig i dag! 33 Må du vara välsignad för att du är så klok och förståndig och för att du hindrade mig från att spilla blod och ta rätten i egna händer! 34 Så sant Herren, Israels Gud, lever, han som har hindrat mig från att skada dig: om du inte hade kommit hit ut för att möta mig, så skulle inte någon av Navals män varit vid liv i morgon bitti.” 35 Sedan tog David emot hennes gåvor och sa till henne att återvända hem i lugn och ro, för han lyssnade på henne och gjorde henne till viljes.
36 När hon kom hem, hade Naval ordnat en stor fest, som en kunglig fest. Han var mycket berusad och upprymd och därför berättade hon inte för honom om saken förrän följande morgon 37 då han hade nyktrat till. Men när hans hustru berättade vad som hade hänt, drabbades han av slag och blev liggande som en sten. 38 Tio dagar senare lät Herren honom dö.
David gifter sig med Avigajil
39 När David hörde att Naval var död, sa han: ”Prisad vare Herren! Han har själv straffat Naval för vanäran han drog över mig och han har skonat mig från att begå en ogärning. Navals ondska har gått ut över honom själv.” Sedan sände David budbärare till Avigajil för att be henne bli hans hustru.
40 Davids tjänare reste till Karmel och sa till henne: ”David har sänt oss för att hämta dig, så att du kan bli hans hustru.” 41 Avigajil föll då ner med ansiktet mot marken och svarade: ”Jag är hans tjänarinna och jag är villig att bli en slavinna som tvättar fötterna på min herres tjänare.”[c] 42 Hon gjorde sig därefter i ordning, tog fem tjänsteflickor med sig och satte sig på sin åsna. Och så följde hon med männen tillbaka till David och blev hans hustru.
43 David gifte sig även med Achinoam från Jisreel. Båda var de nu hans hustrur. 44 Men Saul hade låtit gifta bort sin dotter Mikal, Davids hustru, med en man från Gallim som hette Palti, son till Lajish.
19 Men sedan kom några judar från Antiochia och Ikonion och lyckades vända folket mot Paulus och Barnabas. De stenade Paulus och när de trodde att han var död, släpade de ut honom ur staden. 20 Men när lärjungarna samlades runt honom, reste han sig upp och gick tillbaka in i staden. Nästa dag gick han sedan vidare till Derbe tillsammans med Barnabas.
Paulus och Barnabas återvänder till Antiochia i Syrien
21 Även i Derbe förkunnade Paulus och Barnabas evangelium och fick många nya lärjungar. Sedan återvände de till Lystra, Ikonion och Antiochia 22 och stöttade lärjungarna och uppmuntrade dem att hålla fast vid sin tro. De sa: ”Det är genom många svårigheter som vi ska gå in i Guds rike.” 23 Paulus och Barnabas utsåg också ledare för varje församling och de fastade och bad och anförtrodde dem åt Herren som de nyss börjat tro på.
24 Sedan reste de genom Pisidien och Pamfylien, 25 predikade i Perge och fortsatte till Attaleia 26 och där tog de en båt över till Antiochia. Det var där man hade överlämnat dem åt Guds nåd inför det uppdrag som de nu hade avslutat. 27 När de hade anlänt, kallade de ihop hela församlingen och berättade allt som Gud hade gjort genom dem och hur han hade gett även hedningar möjligheten att börja tro. 28 De stannade sedan en ganska lång tid hos lärjungarna där.
Jesus stillar stormen
(Matt 8:18; 18:23-27; Luk 8:22-25)
35 När det blev kväll sa Jesus till sina lärjungar: ”Kom, så åker vi över till andra sidan sjön.” 36 Då lämnade de folket och åkte över i den båt där Jesus redan satt. Flera andra båtar följde också med. 37 Men då blåste en våldsam storm upp, och höga vågor slog in i båten så att den fylldes nästan helt av vatten. 38 Jesus själv låg och sov i båtens akter med huvudet mot en kudde. Men hans lärjungar väckte honom och sa: ”Mästare, märker du inte att vi håller på att förgås?”
39 Då reste han sig upp och talade strängt till vinden och sjön och sa: ”Tig! Var tyst!” Och genast lade sig vinden, och det blev alldeles lugnt.
40 Sedan frågade han sina lärjungar: ”Varför är ni rädda? Har ni fortfarande svårt att tro?”
41 Förskräckta sa de till varandra: ”Vem är han, som till och med vinden och sjön lyder?”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.