Book of Common Prayer
Ångerpsalm; tröst i nöden
102 Bön av en betryckt och svag som utgjuter sin klagan inför Herren.
2 Herre, hör min bön!
Låt mitt rop om hjälp nå dig!
3 Dölj dig inte för mig när jag är i nöd.
Lyssna, och skynda dig att svara mig när jag ropar.
4 För mina dagar försvinner som rök,
och det brinner i mitt inre som en glöd.
5 Mitt innersta är förtorkat,
vissnat som gräs.
Jag glömmer att äta min mat,
6 och min suckan har gjort
att jag magrat till bara skinn och ben.
7 Jag är som en pelikan[a] långt ute i vildmarken,
som en uggla bland ruiner.
8 Jag ligger vaken,
jag är som en ensam fågel på taket.
9 Mina fiender hånar mig dag efter dag
och använder mig i svordomar.
10 Jag äter aska som bröd
och blandar min dryck med tårar,
11 för din vredes och förbittrings skull.
Du har gripit mig och stött bort mig.
12 Mitt liv är som kvällsskuggan,
jag vissnar som gräset.
13 Men du, Herre, regerar i evighet,
och från generation till generation ska man komma ihåg dig.
14 Du ska gripa in
och visa nåd mot Sion.
Nu är det dags att visa medlidande med det,
nu har den tiden kommit.
15 Dina tjänare älskar dess stenar,
de lider av att se det ligga i grus.
16 Folken ska frukta Herrens namn
och kungarna på jorden din härlighet,
17 när Herren bygger upp Sion på nytt
och visar sig i sin härlighet.
18 Han ska lyssna till de nödlidandes böner
och inte förakta vad de ber om.
19 Detta ska skrivas ner för kommande generationer,
för att folk som han kommer att skapa[b] ska prisa Herren.
20 För han blickar ner från sin heliga höjd,
Herren ser ner till jorden.
21 Han hör den fångnes klagan
och befriar de dödsdömda.
22 Herrens namn ska förkunnas i Sion
och hans lov i Jerusalem,
23 när folk och riken samlas
för att tjäna honom.
24 Han har gjort mig kraftlös trots att jag är i mina bästa år.
Han har förkortat min levnadstid.
25 Jag säger:
”Min Gud, ryck inte bort mig mitt i livet,
du som själv lever från generation till generation!
26 För länge sedan lade du jordens grund,
och himlarna är dina händers verk.
27 De ska försvinna, men du består.
De är alla som utslitna kläder som du byter ut,
och de försvinner.
28 Men du är densamme,
och dina år ska aldrig ta slut.
29 Dina tjänares barn ska leva vidare hos dig,
och deras efterkommande bestå inför dig.”
Femte boken
(107—150)
Tacksamhet och lovprisning till Herren
107 Prisa Herren, för han är god,
hans nåd består för evigt.
2 Så ska de säga som Herren har friköpt,
de som han har befriat ur fiendens våld,
3 samlat från länderna,
från öster och väster, från norr och söder.
4 De irrade omkring i öknen, i ödemarken,
utan att finna någon boplats.
5 De var hungriga, törstiga,
och deras liv tynade bort.
6 De ropade till Herren i sin nöd,
och han befriade dem ur deras trångmål.
7 Han förde dem till den rätta vägen,
till en plats där de kunde bo.
8 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
9 Han gav vatten till den törstige
och den hungriges själ mättade han med sitt goda.
10 Där fanns de som satt i djupaste mörker,
fångna i lidandets järnbojor,
11 för de hade gjort uppror mot Guds ord
och föraktat den Högstes råd.
12 Därför lät han dem slita ont.
De föll, och ingen kunde hjälpa dem.
13 De ropade till Herren i sin nöd,
och han räddade dem ur deras trångmål.
14 Han ledde dem ut ur det djupaste mörkret
och bröt sönder deras bojor.
15 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
16 Han krossar portarna av koppar
och bryter sönder järnbommarna.
17 Andra var dåraktiga
och fick lida för sin upproriskhet och sina synder.
18 De avskydde all mat
och närmade sig dödens portar.
19 De ropade till Herren i sin nöd,
och han räddade dem ur deras trångmål.
20 Han sa bara ett ord och de blev botade,
han räddade dem från graven.
21 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
22 De ska frambära tack som offer,
sjunga om allt han gjort.
23 Andra seglade på haven med skepp
och drev handel på de stora vattnen.
24 De såg Herrens gärningar
och hans under i djupen.
25 Han talade, och en stormvind blåste upp,
så att vågorna gick höga.
26 De reste sig mot himlen
och störtade sedan mot djupen.
Modet svek dem i olyckan,
27 och de raglade och stapplade som berusade,
och all deras vishet var borta.
28 De ropade till Herren i sin nöd,
och han befriade dem ur deras trångmål.
29 Han lugnade stormen
och vågorna tystnade.
30 De gladde sig över att det hade blivit lugnt,
och han förde dem till den hamn dit de ville.
31 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
32 De ska prisa honom när folket samlas
och lova honom i de äldstes krets.
19 Kungen sa till Ittaj från Gat: ”Varför går du med oss? Gå tillbaka och håll dig till kungen! Du är ju främling och har lämnat ditt eget land. 20 Det var inte länge sedan du kom hit, varför skulle jag tvinga dig att redan nu vandra bort med oss, när jag inte ens vet vart vi ska ta vägen? Gå tillbaka och ta med dig dina landsmän. Må nåd och trofasthet vara med dig!”
21 Ittaj svarade: ”Så sant Herren lever och du själv, min herre och konung, lever, jag tänker gå med dig vart du än går och vad som än händer, om det så gäller liv eller död!” 22 Då svarade David: ”Gott! Följ med oss då!” Och Ittaj och hans män och alla deras familjemedlemmar fortsatte att stå på Davids sida.
23 Folket sörjde och klagade överallt där kungen och hans följe drog förbi. Kungen tog vägen genom Kidrondalen och allt folket vandrade ut mot öknen. 24 Med i tåget var också Sadok och leviterna som bar på Guds förbundsark. De satte ner den vid sidan av vägen och Evjatar offrade[a] tills alla hade kommit ut ur staden. 25 Men kungen befallde Sadok att bära tillbaka arken till staden. Han sa: ”Om Herren ser välvilligt på mig kommer han att föra mig tillbaka, så att jag får se hans boning igen. 26 Men om han förkastar mig, får han göra det han tycker blir bäst.”
27 Kungen sa till prästen Sadok: ”Du är ju en profet. Gå lugnt tillbaka till staden och ta med dig din son Achimaas och Evjatars son Jonatan! Ta med era båda söner! 28 Jag tänker stanna vid Jordans vadställe i öknen och vänta tills jag får ett meddelande från dig.”
29 Sadok och Evjatar bar då tillbaka Guds ark till Jerusalem och stannade där.
30 David gick nu upp på vägen som ledde till Olivberget och han grät medan han gick. Han hade täckt huvudet och gick barfota. Folket som var med honom hade också täckt sina huvuden och de grät medan de gick. 31 Och när någon berättade för honom att hans rådgivare Achitofel stod på Absaloms sida, bad David: ”Herre, låt Achitofel ge dåraktiga råd!”
32 När de nådde toppen av Olivberget där man brukade tillbe Herren, väntade arkiten Hushaj på honom med sönderrivna kläder och jord på huvudet.
33 David sa till honom: ”Om du följer med mig, kommer du bara att bli en börda för mig. 34 Återvänd till staden och säg till Absalom: ’Jag är villig att bli din tjänare! Förut tjänade jag din far, men nu vill jag tjäna dig, min herre och kung!’ Då kan du hjälpa mig genom att motarbeta Achitofels råd. 35 Prästerna Sadok och Evjatar är ju där i din närhet. Berätta för dem vad du hör i kungens palats! 36 De har sina två söner, Sadoks son Achimaas och Evjatars son Jonatan hos sig. Sänd dem till mig för att berätta vad som händer!”
37 Davids vän Hushaj återvände då till Jerusalem och kom dit samtidigt som Absalom anlände.
Paulus försvarstal inför folket
37 Men just när Paulus skulle föras in i fästningen, sa han till kommendanten: ”Får jag säga några ord till dig?”
”Kan du grekiska?” undrade kommendanten. 38 ”Är du inte den där egyptern som ledde ett uppror för en tid sedan och tog med sig 4 000 beväpnade rebeller ut i öknen?”
39 Paulus svarade: ”Jag är en jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en viktig stad. Jag ber därför att du ska låta mig tala till folket.”
40 Kommendanten gav honom då sitt tillstånd och Paulus gjorde tecken till folket uppifrån trappan att han hade något att säga. När alla hade tystnat, började han sedan tala till dem på hebreiska:
22 ”Bröder och fäder, lyssna på vad jag har att säga till mitt försvar!” 2 När de hörde Paulus tala på hebreiska blev de ännu tystare.
Han fortsatte: 3 ”Jag är jude, född i Tarsos i Kilikien men uppväxt här i staden. Jag hade Gamaliel som lärare och blev mycket noggrant undervisad om våra förfäders lag och jag var lika ivrig att kämpa för Guds sak precis som ni försöker göra. 4 Jag förföljde och ville döda alla som följde denna väg. Jag lät binda både män och kvinnor och satte dem i fängelse. 5 Det kan översteprästen och alla medlemmarna i det judiska rådet intyga. Det var också de som gav mig brev adresserade till bröderna i Damaskus för att jag skulle kunna fängsla människor där och föra dem till Jerusalem där de sedan skulle straffas.
6 Men när jag var på väg till Damaskus och vid middagstiden närmade mig staden, omgavs jag plötsligt av ett mycket starkt ljus från himlen. 7 Jag föll till marken och hörde en röst som sa: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’
8 Jag frågade då: ’Vem är du, Herre?’ och han svarade: ’Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.’ 9 De som var med mig såg ljuset men uppfattade inte rösten som talade till mig. 10 Jag frågade sedan: ’Vad ska jag göra, Herre?’ och Herren svarade: ’Res dig upp och gå till Damaskus! Där kommer du att få veta vad du har utsetts till.’ 11 Men det starka ljuset hade gjort mig blind och därför fick jag ledas in i Damaskus av mina följeslagare.
12 Där fanns en man som hette Ananias, en hängiven, lagtrogen man som hade gott anseende bland alla judar som bodde där. 13 Han kom till mig och ställde sig intill mig och sa: ’Saul, min bror, du ska få din syn tillbaka!’ Och i samma stund kunde jag se honom.
14 Sedan sa han till mig: ’Våra förfäders Gud har utsett dig till att förstå hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra honom tala. 15 Nu ska du inför alla människor vittna om vad du har sett och hört. 16 Tveka därför inte utan åkalla honom och låt genast döpa dig så att du blir tvättad ren från dina synder!’
Jesus botar den blinde Bartimaios utanför Jeriko
(Matt 20:29-34; Luk 18:35-43)
46 De kom till Jeriko. Och när han och hans lärjungar och en stor skara folk var på väg ut från staden, satt en blind tiggare som hette Bartimaios (son till Timaios) vid vägkanten.
47 När Bartimaios fick höra att det var Jesus från Nasaret som kom, började han ropa: ”Jesus, Davids Son, förbarma dig över mig!”
48 Många försökte få honom att hålla tyst, men han ropade bara ännu högre: ”Davids Son, förbarma dig över mig!”
49 Jesus stannade och sa: ”Be honom komma hit!” Då ropade de på den blinda mannen och sa: ”Lugna ner dig. Res på dig och kom. Jesus ropar på dig.” 50 Bartimaios slängde av sig sin mantel och hoppade upp och kom fram till Jesus.
51 ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” frågade Jesus.
”Rabbouni[a]”, sa den blinde, ”jag vill kunna se igen!”
52 Då sa Jesus till honom: ”Gå! Din tro har gjort dig frisk[b].” Och genast kunde mannen se. Sedan följde han efter Jesus på vägen.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.