Book of Common Prayer
Guds löfte att bevara Davids ättlingar på tronen
89 Maskil. Av esrachiten Etan.[a]
2 I evighet vill jag sjunga om Herrens nåd,
för alla kommande generationer vill jag göra din trofasthet känd.
3 För jag sa: Din nåd består för evigt
och din trofasthet är befäst i himlen.
4 ”Jag har slutit ett förbund med min utvalde,
svurit till min tjänare David:
5 ’Jag ska låta din ätt bestå för evigt
och befästa din tron från generation till generation.’ ” Séla
6 Himlen prisar dina under, Herre,
de heligas församling din trofasthet.
7 För vem i skyn kan jämföra sig med Herren?
Vem bland Guds söner är lik Herren?
8 Gud är fruktad i de heligas råd,
stor och fruktad mer än alla omkring honom.
9 Herre, härskarornas Gud, vem är som du?
Du är mäktig, Herre,
och din trofasthet omger dig.
10 Du råder över det brusande havet.
När vågorna stiger stillar du dem.
11 Du krossade Rahav och slog ihjäl honom.
Du skingrade dina fiender med din kraft.
12 Din är himlen och din är jorden,
du har grundlagt världen med allt som finns där.
13 Du skapade norr och söder.
Tabor och Hermon jublar över ditt namn.
14 Din arm är full av kraft.
Din hand är stark, och du lyfter den med makt.
15 Rättfärdighet och rättvisa är grunden för din tron,
nåd och trofasthet går framför dig.
16 Lyckliga är de människor som förstår att jubla inför dig,
Herre, de vandrar i ljuset av din närhet.
17 De gläder sig dag för dag över ditt namn,
de lyfts upp av din rättfärdighet.
18 Du är deras ära och styrka,
och genom din välvilja lyfter du vårt horn.
19 För vår sköld tillhör Herren,
och vår kung tillhör Israels Helige.
20 I en syn talade du en gång
till dina fromma och sa:
”Jag har gett en krigare styrka,
jag har upphöjt en ung man bland folket.
21 Jag har funnit min tjänare David.
Med min heliga olja har jag smort honom.
22 Min hand ska stödja honom,
ja, min arm ska styrka honom.
23 Ingen fiende ska tvinga honom till tribut,
ingen gudlös ska förtrycka honom.
24 Jag ska krossa hans motståndare framför honom
och slå ner dem som hatar honom.
25 Min trofasthet och nåd ska vara med honom,
och i mitt namn ska hans horn lyftas.
26 Jag ska lägga havet under hans hand,
floderna i hans makt.
27 Han ska ropa till mig:
’Du är min Gud, min far och min räddnings klippa.’
28 Jag ska göra honom till en förstfödd,
till den högste bland kungarna på jorden.
29 Jag ska visa honom nåd i evighet,
och mitt förbund med honom ska stå fast.
30 Jag ska låta hans ätt bestå för alltid
och hans tron så länge himlen består.
31 Om hans barn överger min lag
och inte följer mina bud,
32 om de bryter mot mina förordningar
och inte lyder mina befallningar,
33 kommer jag att straffa deras synd med ris
och deras missgärning med slag.
34 Men jag ska inte ta bort min nåd från honom
eller svika i min trofasthet.
35 Jag ska inte bryta mitt förbund
eller ändra på något av det jag har sagt,
36 för jag har svurit i min helighet
– och jag ska inte ljuga för David –
37 att hans ätt ska få bestå för evigt
och hans tron inför mig som solen,
38 för evigt som månen,
det trofasta vittnet i skyn.” Séla
39 Men du har förkastat, stött bort
och varit vred på din smorde.
40 Du har upphävt förbundet med din tjänare,
du har vanärat hans krona i smutsen.
41 Du har brutit ner alla hans murar
och raserat hans fästen.
42 Alla som kommer förbi på vägen plundrar honom,
och hans grannar hånar honom.
43 Du har styrkt hans motståndare
och låtit hans fiender glädja sig.
44 Du har gjort hans svärd obrukbart
och vägrat hjälpa honom i striden.
45 Du har gjort slut på hans härlighet
och vält omkull hans tron.
46 Du har förkortat hans ungdomstid
och klätt honom i skam. Séla
47 Herre, hur länge ska du hålla dig gömd,
hur länge kommer din vrede att brinna som eld?
48 Tänk på hur flyktig min livstid är,
hur förgängliga du har skapat alla människobarn.
49 Kan en människa leva och slippa se döden?
Vem kan rädda sig undan dödsrikets makt? Séla
50 Herre, var finns nu din nåd från förr,
den som du i trofasthet lovade David med ed?
51 Herre, tänk på din tjänares vanära,
vad jag måste utstå från andra folk!
52 Dina fiender hånar mig, Herre,
de hånar din smorde överallt där han går fram.
53 Välsignad är Herren i evighet!
Amen, amen!
23 Två år senare när Absalom klippte sina får vid Baal Hasor nära Efraim, inbjöd han alla sina bröder att komma och fira detta tillsammans med honom. 24 Absalom gick till kungen och sa: ”Mina fårklippare har just kommit. Kungen och hans folk är mycket välkomna till mig, din tjänare.”
25 Kungen svarade: ”Nej, min son, om vi kommer allesammans, så skulle det bli för mycket för dig.” Absalom bad honom igen men inget hjälpte. David sa i stället adjö till sin son och gav honom sin välsignelse.
26 ”Om du inte kan komma själv, kanske du kan skicka min bror Amnon i stället?[a]” föreslog Absalom. ”Varför just Amnon?” undrade kungen. 27 Men Absalom var ivrig och stod på sig, tills kungen slutligen gav med sig och lät alla sina söner fara dit.
28 Absalom sa till sina män: ”Vänta tills Amnon blir full och döda honom sedan när jag säger till! Var inte rädda! Det är ju jag som ger denna befallning. Visa att ni är modiga!”
29 Tjänarna dödade då Amnon precis som Absalom befallt och alla kungasönerna rusade upp och flydde därifrån på sina mulor.
30 Medan de var på väg tillbaka till Jerusalem, fick David höra att Absalom hade dödat alla kungasönerna; att inte en enda fanns kvar i livet.
31 Kungen for då upp, rev sönder sina kläder och kastade sig raklång på marken. Också hans tjänare stod omkring honom med kläderna sönderrivna.
32 Men Jonadav, son till Davids bror Shima, sa: ”Nej, herre, tro inte att alla kungasönerna har dödats! Det är bara Amnon! Absalom har planerat detta ända sedan Amnon kränkte Tamar. 33 Min herre, tro inte på budskapet att alla kungasönerna är döda. Bara Amnon är död.”
34 Under tiden flydde Absalom därifrån.
Plötsligt fick en av vaktposterna se en massa folk komma västerifrån nerför bergssluttningen. Vaktposten sprang och rapporterade för kungen: ”Jag ser en stora skara människor komma nerför bergssluttningen på vägen från Horonajim.”
35 ”Vad var det jag, din tjänare, sa!” sa Jonadav till kungen. ”Här kommer dina söner!”
36 Innan han slutat tala, kom kungens söner in. De grät och klagade och detsamma gjorde kungen och hans tjänare.
37 Absalom flydde till kung Talmaj[b], Ammichurs son, kungen i Geshur. Men David sörjde sin son dag och natt. 38 Absalom hade alltså flytt till Geshur och stannade där i tre år. 39 Men David, som med tiden kom över sin sorg efter Amnon, längtade efter en försoning med Absalom[c].
17 Men från Miletos skickade han ändå ett meddelande till församlingsledarna i Efesos att komma till honom.
18 När de hade anlänt, sa han till dem: ”Ni vet hur jag har hela tiden varit hos er ända från den dag då jag först kom till provinsen Asien. 19 Jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar som drabbat mig genom judarnas angrepp. 20 Jag har aldrig tvekat att säga något som kunde vara till nytta för er, utan har undervisat er både offentligt och i hemmen. 21 Jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att vända om till Gud och tro på vår Herre Jesus.
22 Men nu drivs jag av Anden[a] att resa tillbaka till Jerusalem, trots att jag inte vet vad som väntar mig. 23 Det enda jag vet är att den heliga Anden i stad efter stad har sagt till mig att fängelse och lidande ligger framför mig. 24 Men för mig är livet inget värt om jag inte får slutföra mitt lopp och den uppgift som Herren Jesus har gett mig, att vittna om evangeliet om Guds nåd.
25 Och nu vet jag att ni aldrig kommer att få se mig igen, alla ni som jag har besökt och undervisat om Guds rike. 26 Därför vill jag säga er idag att jag inte är skyldig om någon av er går förlorad, 27 för jag har utan att tveka meddelat er hela Guds plan.
28 Vaka nu noga över er själva och den hjord som den heliga Anden har satt er till ledare för! Var som herdar för Guds församling, den hjord som han har köpt med sitt eget blod. 29 Jag vet att när jag lämnar er kommer glupska vargar att komma in bland er och de kommer inte att skona hjorden. 30 Några av er kommer själva att förvränga sanningen och försöka få anhängare bland lärjungarna. 31 Var därför på er vakt! Kom ihåg att jag under tre år personligen har väglett var och en av er dag och natt under tårar.
32 Jag anförtror er nu åt Gud och hans nådefulla ord, det som bygger upp er och ger er ett arv bland dem som helgats. 33 Jag har aldrig krävt att få silver eller guld eller kläder av någon, 34 utan som ni vet har jag med egna händer försörjt både mig själv och mina medhjälpare. 35 Jag ville genom mitt eget handlande visa att man ska hjälpa de fattiga genom hårt arbete. Kom ihåg att Herren Jesus sa: ’Det är lyckligare att ge än att få.’ ”
36 När Paulus sedan slutat tala, föll han på knä och bad tillsammans med dem alla. 37 De grät högt och omfamnade honom och kysste honom. 38 Det som bedrövade dem allra mest var att han sa att de aldrig mer skulle ses igen. Sedan följde alla honom ner till fartyget.
Jesus varnar för förförelser
(Matt 18:8-9; Luk 17:1-2)
42 Om någon förför en av dessa små som tror på mig, så skulle det vara bättre för den personen att kastas i havet med en kvarnsten runt halsen. 43 Om din hand förför dig, så hugg av den. Det är bättre att gå in i livet stympad, än att ha båda händerna i behåll och hamna i Gehenna[a], i den eld som aldrig slocknar.[b] 45 Och om din fot förför dig, så hugg av den. Det är bättre att gå in i livet handikappad, än att ha båda fötterna i behåll och kastas i Gehenna.[c]
47 Om ditt öga förför dig, så riv ut det. Det är bättre att gå in i Guds rike enögd, än att ha båda ögonen i behåll och kastas i Gehenna, 48 där
’deras maskar aldrig ska dö
och deras eld aldrig släckas.’ [d]
49 Alla måste saltas genom eld.[e] 50 Salt är bra, men till vilken nytta är saltet om det har förlorat sin kraft? Kan man få det salt igen? Bevara er sälta och lev i fred med varandra!”[f]
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.