Book of Common Prayer
Räddning undan förföljare
31 För körledaren. En psalm av David.
2 (A) Till dig, Herre, tar jag min tillflykt.
Låt mig aldrig behöva skämmas,
rädda mig i din rättfärdighet.
3 (B) Vänd ditt öra till mig,
skynda till min räddning!
Var min fasta klippa,
en borg till min frälsning,
4 (C) för du är min klippa och min borg.
Du ska leda och föra mig
för ditt namns skull,
5 (D) du ska lossa mig ur nätet
de lagt ut för mig,
för du är mitt beskydd.
6 (E) I din hand[a] överlämnar jag
min ande.
Du har friköpt mig, Herre,
du trofaste Gud.
7 (F) Jag hatar[b] dem som håller fast
vid tomma avgudar,
jag litar på Herren.
8 (G) Jag vill jubla och glädjas
över din nåd,
att du ser mitt lidande
och känner min själ i nöden.
9 (H) Du utlämnar mig inte
i fiendens hand,
du ställer mina fötter
på rymlig plats.
10 (I) Förbarma dig över mig, Herre,
jag är i nöd!
Grämelse förtär mitt öga,
min själ och min kropp.
11 (J) Mitt liv försvinner i sorg,
mina år i suckan.
Min kraft är bruten
genom min synd[c],
mina ben[d] förtärs
12 (K) för alla mina fienders skull.
Jag har blivit en skam
för mina grannar
och en skräck
för dem som känner mig.
De som ser mig på gatan
flyr för mig.
13 Jag är glömd och borta
ur deras hjärtan, som död,
jag har blivit som ett krossat kärl.
14 (L) Jag hör vad många viskar,
skräck från alla håll!
De gaddar ihop sig mot mig,
smider planer för att ta mitt liv.
15 Men jag litar på dig, Herre,
jag säger: "Du är min Gud."
16 (M) Min tid är i dina händer.
Rädda mig från mina fienders hand,
från dem som förföljer mig.
17 (N) Låt ditt ansikte lysa
över din tjänare,
fräls mig genom din nåd.
18 (O) Herre, låt mig inte
behöva skämmas,
jag ropar till dig!
Låt de gudlösa få skämmas,
låt dem tystna i dödsriket.
19 Låt lögnarnas läppar förstummas,
de som talar fräckhet i högmod
och förakt mot den rättfärdige.
20 (P) Hur stor är inte din godhet,
som du sparar åt dem
som vördar dig
och visar i människors åsyn
mot dem som flyr till dig!
21 (Q) Du tar dem i ditt ansiktes beskydd
mot människors intriger,
du gömmer dem i din hydda
undan elaka tungor.
Oskyldigt anklagad
35 Av David.
Herre, kämpa mot dem
som kämpar mot mig,
strid mot dem
som strider mot mig!
2 Grip sköld och skydd
och kom till min hjälp,
3 dra fram spjutet
och spärra vägen
för mina förföljare.
Säg till min själ:
"Jag är din frälsning!"
4 (A) Låt dem som vill ta mitt liv
få skam och vanära,
låt dem som planerar min olycka
tvingas tillbaka med skam.
5 (B) Låt dem bli som agnar för vinden,
låt Herrens ängel driva bort dem.
6 (C) Låt deras väg bli mörk och hal,
låt Herrens ängel förfölja dem.
7 (D) Utan orsak dolde de sin nätgrop
för att fånga mig,
utan orsak grävde de den
för att ta mitt liv.
8 (E) Låt fördärvet drabba dem oväntat,
låt dem fastna i nätet de lagt ut
och falla i gropen
till sitt eget fördärv.
9 (F) Min själ ska jubla i Herren
och glädjas över hans frälsning.
10 Varje ben i min kropp ska säga:
"Herre, vem är som du?
Du räddar den svage
från hans överman,
den svage och fattige
från den som plundrar honom."
11 (G) Falska vittnen träder fram,
de frågar mig om saker jag inte vet.
12 (H) De lönar mig med ont mot gott,
min själ är övergiven.
13 (I) Men jag gick i sorgdräkt
när de var sjuka,
jag späkte min själ med fasta
och bad med böjt huvud[a].
14 Jag gjorde som för min vän,
som för min bror,
jag gick sorgklädd och böjd
som när man sörjer sin mor.
15 (J) Men när jag faller
gläder de sig och gaddar ihop sig,
uslingar jag inte känner
gaddar ihop sig mot mig.
De river i mig utan uppehåll.
16 (K) Bland gudlösa som hånar
för en kaka bröd[b]
gnisslar de tänder mot mig.
17 (L) Herre, hur länge ska du se på?
Befria min själ från deras härjningar,
mitt dyrbara liv från lejonen.
18 (M) Jag ska tacka dig
i den stora församlingen,
prisa dig bland mycket folk.
19 (N) Låt inte mina svekfulla[c] fiender
få triumfera över mig,
låt inte dem som hatar mig
utan orsak
få blinka med ögonen.
20 Det är inte frid de talar,
de tänker ut svekfulla ord
mot de stilla i landet.
21 (O) De spärrar upp sina gap mot mig,
de säger: "Haha, haha!
Vi har sett det med egna ögon!"
22 (P) Du ser det, Herre.
Var inte tyst, Herre,
var inte långt från mig.
23 (Q) Vakna, res dig till mitt försvar,
ta dig an min sak,
min Gud och Herre!
24 (R) Döm mig efter din rättfärdighet,
Herre min Gud!
Låt dem inte triumfera över mig,
25 låt dem inte få säga i sina hjärtan:
"Haha! Precis som vi ville!"
Låt dem inte få säga:
"Vi slukade honom!"
26 (S) Låt alla som gläds åt min olycka
få skämmas och blygas,
låt dem som förhäver sig över mig
kläs i skam och vanära.
VI. TERAS FORTSATTA HISTORIA 11:27-25:11
27 Detta är Teras fortsatta historia. Tera blev far till Abram, Nahor och Haran. Och Haran blev far till Lot. 28 Haran dog hos sin far Tera i sitt fädernesland, det kaldeiska Ur. 29 Abram och Nahor tog sig hustrur. Abrams hustru hette Saraj, och Nahors hustru hette Milka.[a] Hon var dotter till Haran, som var far till Milka och Jiska. 30 Men Saraj var ofruktsam och hade inga barn.
31 (A) Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans son, och sin sonhustru Saraj, som var hustru till hans son Abram. De drog tillsammans ut från det kaldeiska Ur för att bege sig till Kanaans land. Men när de kom till Harran[b] bosatte de sig där. 32 Teras ålder blev tvåhundrafem år, och Tera dog i Harran.
Gud kallar Abram
12 (B) Herren sade till Abram: ”Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig.[c] 2 Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse. 3 (C) Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade[d].”
4 Abram gav sig i väg som Herren hade sagt till honom, och Lot gick med honom. Abram var sjuttiofem år[e] när han lämnade Harran. 5 Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, alla ägodelar och allt det folk[f] de skaffat sig i Harran och gav sig av mot Kanaans land.
När de kom till Kanaans land 6 fortsatte Abram in i landet ända till Shekems[g] område, till Mores terebint[h]. På den tiden bodde kananeerna i landet. 7 (D) Och Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt dina efterkommande ska jag ge detta land.” Då byggde han ett altare åt Herren som hade uppenbarat sig för honom. 8 (E) Därifrån drog han vidare till berget öster om Betel och slog upp sitt tält med Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade Herrens namn.
Melkisedeks prästämbete
7 Denne Melkisedek[a] var kung i Salem[b] och präst åt Gud den Högste. Han mötte Abraham på hans väg tillbaka efter segern över kungarna. Melkisedek välsignade honom, 2 och Abraham gav honom tionde av allt. Melkisedek betyder för det första “rättfärdighetens kung", och dessutom är han Salems kung, det vill säga “fridens kung". 3 Han står där utan far, utan mor och utan släktregister. Hans dagar har ingen början och hans liv har inget slut: han är som Guds Son och förblir präst för evigt.
4 Se hur stor han är: till och med vår stamfar Abraham gav honom tionde av sitt bästa byte. 5 (A) De av Levis söner som blir präster ska enligt lagen få tionde av folket, alltså av sina bröder, trots att de också härstammar från Abraham. 6 Men Melkisedek, som inte var av deras släkt, fick tionde av Abraham och välsignade honom som hade fått löftena. 7 Ingen kan förneka att det är den lägre som blir välsignad av den högre. 8 I ena fallet är det dödliga människor som får tionde, i det andra är det en som har fått vittnesbördet att han lever. 9 Och man kan säga att även Levi, som tar emot tionde, själv har gett tionde genom Abraham, 10 eftersom han fanns till som ofödd i sin förfaders kropp när Melkisedek mötte honom.
Kristi prästämbete
11 (B) Om nu fullkomlighet hade gått att nå genom den levitiska prästtjänsten – och på den grunden fick folket lagen – varför måste det då uppstå en annan präst, en som Melkisedek, en som inte sägs vara som Aron? 12 För om prästtjänsten ändras måste också lagen ändras. 13 Han som det talas om hör till en annan stam, och från den stammen har ingen gjort tjänst vid altaret. 14 (C) Det är tydligt att vår Herre har kommit ur Juda stam, och Mose har inget sagt om präster från den stammen.
15 Ännu tydligare blir det när det uppstår en annan präst som Melkisedek, 16 en som inte har blivit präst genom lagbud om härstamning utan genom kraften i ett oförstörbart liv. 17 Han får nämligen vittnesbördet: Du är präst för evigt, på samma sätt som Melkisedek.[c]
16 Han sade: "Gå och hämta din man och kom hit." 17 Kvinnan svarade: "Jag har ingen man." Jesus sade: "Det stämmer som du säger att du inte har någon man. 18 Fem män[a] har du haft, och den du har nu är inte din man. Det du säger är sant."
19 (A) Kvinnan sade: "Herre, jag förstår att du är en profet. 20 Våra fäder har tillbett på det här berget[b], men ni säger att platsen där man ska tillbe finns i Jerusalem." 21 Jesus svarade: "Tro mig, kvinna, det kommer en tid när det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni ska tillbe Fadern. 22 (B) Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna. 23 Men det kommer en tid, och den är redan här, när sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning. Sådana tillbedjare vill Fadern ha. 24 (C) Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning." 25 (D) Kvinnan sade till honom: "Jag vet att Messias ska komma, han som kallas Kristus. När han kommer ska han berätta allt för oss." 26 (E) Jesus sade till henne: "Det Är Jag[c], den som talar med dig."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation