Book of Common Prayer
Varning för stolthet och skrytsamhet
1-2 Vi tackar dig, Herre! Vi tackar dig! Dina stora under är bevis på att du bryr dig om oss.
3 Ja, säger Herren, när den tid, som jag bestämt, är inne, ska jag straffa de onda!
4 Fastän jorden skakar och alla dess innevånare darrar av rädsla så är dess grund stadig, för jag själv har satt den på plats!
5 Jag varnade de stolta för att vara så storordiga,
6 och jag sa till de ogudaktiga att sluta med sitt skryt.
7-8 För framgång och makt kommer inte genom någon människa, utan enbart från Gud. Han befordrar den ene och avsätter den andre.
9 I sin hand håller Herren en bägare med starkt, bedövande vin. Det är hans vredesdom, som alla som föraktat honom måste dricka. De måste tömma bägaren till sista droppen.
10 Men jag ska prisa Jakobs Gud i evighet.
11 Jag ska göra slut på de ogudaktigas ondska, säger Herren, och i stället ska jag ge makt och anseende till de gudfruktiga.
Gud segrar
1-2 I Juda känner alla Gud och i hela Israel ärar man hans namn.
3 Hans hem är i Jerusalem. Han bor på berget Sion.
4 Där bröt han sönder pilar, svärd och sköldar, ja alla våra fienders vapen.
5 De eviga bergen kan inte jämföras med dig i härlighet! Våra mäktigaste fiender är besegrade.
6 De stolta krigarna ligger slagna framför oss och har somnat för alltid. Ingen av dem kan lyfta ett finger emot oss.
7 När du, Jakobs Gud, gick till rätta med dem, stupade både hästar och ryttare.
8 Inte undra på att alla fruktar dig! Vem kan vara i din närhet Gud, när du är vred?
9 Från himlen hördes din dom, och då blev människorna stumma och stela av skräck.
10 Du stod upp för att straffa dem som gjort det som är orätt, och för att försvara de ödmjuka på jorden.
11 Samtidigt kommer människornas meningslösa raseri och vrede att bara göra din härlighet större.
12 Uppfyll alla de löften som ni har gett till Herren, er Gud. Och ni folk runt omkring Israel, ära honom med gåvor och frukta honom.
13 Han gör de som härskar ödmjuka, och de som har makt känner fasa inför honom.
Den gode herden
1-2 Herren är min herde, och därför har jag allt vad jag behöver. Han låter mig vila på gröna ängar och leder mig till källor med friskt vatten.
3 Han ger mig ständigt ny styrka till kropp och själ. Han leder mig på rätta vägar och hjälper mig leva efter sin vilja.
4 Även om jag vandrar genom dödens mörka dal, behöver jag inte vara rädd, för du finns bredvid mig, och din käpp och stav hjälper mig på vägen.
5 Du ger mig god mat mitt framför ögonen på mina fiender, ja, jag får vara din hedersgäst. Du fyller min bägare till brädden, och dina välsignelser flödar över!
6 Din godhet, vänskap och kärlek följer mig i hela mitt liv, och jag ska alltid få bo i ditt hus.
Vänta på Herren
27 Herren är mitt ljus och min frälsning. Vem behöver jag vara rädd för?
2 När onda människor kommer emot mig och anfaller mig ska de snubbla och falla!
3 Ja, även om en väldig armé skulle omringa mig, behöver jag inte känna någon fruktan! Jag är säker på att Gud kommer att rädda mig.
4 Det enda jag vill ha av Gud, det som jag längtar efter mer än något annat, är förmånen att få bo i hans tempel i hela mitt liv. Jag vill känna hans närvaro varje dag och få glädjas över hans fullkomlighet och ära.
5 När svårigheterna kommer tänker jag vara i hans tempel. Där kommer han att gömma mig. Han ska sätta mig på en hög klippa,
6 utom räckhåll för de fiender som omringar mig. Med glädjerop vill jag ge honom mitt offer och jag vill sjunga till hans ära.
7 Lyssna när jag ropar, Herre! Var barmhärtig och sänd mig den hjälp jag behöver!
8 Jag hörde när du sa: Mitt folk, vänd er direkt till mig, och jag svarade: Herre, jag kommer.
9 Göm dig inte för mig, så att jag får svårt att finna dig! Bli inte förargad på mig, och visa inte bort din tjänare. Hittills har du hjälpt mig i alla svårigheter. Lämna mig inte nu! Överge mig inte, min frälsnings Gud.
10 Nej, även om min far och mor skulle överge mig, så tar du hand om mig och tröstar mig!
11 Säg mig vad jag ska göra, Herre, och gör det helt klart för mig, för jag är omgiven av fiender!
12 Låt dem inte få tag på mig, Herre! Låt mig inte falla i deras händer! De anklagar mig ju för sådant som jag aldrig har gjort, och de är alltid så utstuderat grymma.
13 Men jag vet att Herren ska befria mig än en gång, och att jag ska få leva och se hur god han är.
14 Var inte otålig! Vänta på Herren, så ska han komma och rädda dig! Var stark och modig. Sätt ditt hopp till Herren, så ska han hjälpa dig!
22 Filisteerna återvände och spred än en gång ut sig i Refaimsdalen.
23 När David frågade Herren vad han skulle göra, svarade han: Anfall inte rakt framifrån. Gå runt dem och kom fram från det håll där mullbärsträden står!
24 Anfall när du hör ett ljud som av marscherande fötter i trädens kronor! Det är tecknet på att Herren har berett väg för dig och att han kommer att förgöra dem.
25 Då gjorde David som Herren hade sagt och dödade filisteer hela vägen från Geba till Geser.
David för arken till Jerusalem
1-2 Sedan samlade David trettio tusen utvalda män och ledde dem till Baal-Juda för att föra hem arken, som tillhörde himlens Herre, han som har sin tron ovanför keruberna.
3 Arken placerades på en ny vagn och hämtades från Abinadabs hem på bergssluttningen, och Abinadabs söner Ussa och Ajo körde den nya vagnen.
4 Ajo gick framför den,
5 och David och de andra ledarna i Israel följde strax efter. De viftade glatt med grenar av cypresser och spelade på alla sorters musikinstrument för Herren: lyror, harpor, tamburiner, kastanjetter och cymbaler.
6 Men när de kom till Nakons loge snubblade oxarna, och Ussa grep tag i arken för att stödja den.
7 Då upptändes Guds vrede mot Ussa. Gud dödade honom där vid arken på grund av hans bristande respekt för den.
8 Men David blev upprörd över vad Herren hade gjort och kallade platsen 'Vreden mot Ussa
9 David var nu rädd för Herren och frågade: Hur ska jag nu kunna föra hem arken?
10 Därför beslöt han sig för att inte ta arken till Davids stad utan bar den i stället till Obed-Edoms hus. (Obed-Edom kom från Gat.)
11 Arken blev kvar hos honom i tre månader, och Herren välsignade Obed-Edom och hela hans familj.
Paulus i Athen
16 Medan Paulus väntade på dem i Athen, blev han mer och mer upprörd över alla de avgudabilder han såg överallt i staden.
17 Han gick till synagogan, och där talade han till judarna och de gudfruktiga greker som fanns där, och varje dag talade han på torget till alla som råkade vara där.
18 Han träffade också några av de epikureiska och stoiska filosoferna. När han berättade för dem om Jesus och att han uppstått från de döda, reagerade de genom att ropa: Han pratar smörja, eller han försöker pracka på oss en främmande religion.
19 De tog honom med sig till Areopagen. Kom och berätta mer för oss om den här nya religionen, sa de,
20 för det är ganska märkliga saker du har att säga, och allt är nytt för oss.
21 Detta var egentligen inget ovanligt för alla athenare, så väl som alla utlänningar i Athen, tycks använda all sin tid till att diskutera de senaste idéerna på modet.
22 Paulus ställde sig alltså framför dem på Areopagen och sa: Athenare, jag har lagt märke till att ni är mycket religiösa,
23 för när jag har promenerat omkring här har jag sett många altaren. Ett av dem hade inskriften: 'Åt den okände guden'. Ni har bett till honom utan att veta vem han är, och nu vill jag berätta för er om honom.
24 Han skapade världen och allt som finns i den. Eftersom han är himlens och jordens Herre, bor han inte i något tempel som är byggt av människor.
25 Människor kan inte med händer tillfredsställa hans behov, för han har inga behov! Han ger liv och anda åt allt och fyller alla behov som finns.
26 Han skapade alla folk från en enda människa och spred ut dem över hela jordens yta. Han bestämde människornas tider och stakade ut deras gränser.
27 Hans syfte med allt detta var att de skulle söka Gud, och kanske hitta vägen till honom och finna honom. Han är nämligen inte långt borta från någon av oss.
28 För det är i honom vi lever och rör oss och existerar, alldeles som en av era egna poeter säger: 'Vi är Guds barn.'
29 Om detta är sant så bör vi inte tänka oss Gud som en bildstod, som människor tillverkat av silver eller guld eller huggit ut i sten.
30 Gud har haft överseende med människans tidigare okunnighet om detta, men nu vill han att alla ska lämna avgudarna och bara tillbe honom.
31 Han har nämligen bestämt en dag, då han rättvist ska döma världen genom den människa han har utvalt. Och han har bevisat detta genom att låta honom uppstå från de döda.
32 När de hörde Paulus tala om en person som hade varit död men uppstått skrattade några, men andra sa: Vi vill höra mer om det där en annan gång.
33 Det satte punkt för Paulus diskussion med dem,
34 men några förenade sig med honom och kom till tro. Bland dem var Dionysios, en medlem av stadens domstol, och en kvinna som hette Damaris och några till.
Jesus ger mat åt fyra tusen
1-2 Nu hände det igen att mycket folk hade samlats utan att ha något att äta. Jesus kallade då till sig sina lärjungar.Jag lider med de här människorna, sa han. De har varit här i tre dagar och har inget att äta.
3 Om jag skickar hem dem utan att ge dem mat, kommer de att stupa av utmattning längs vägen, för en del av dem bor långt härifrån.
4 Men vad menar du, undrade lärjungarna. Kan vi få tag på mat åt dem här i öknen?
5 Hur mycket bröd har ni? frågade Jesus.Sju kakor, svarade de.
6 Då bad han folket att sätta sig ner på marken. Sedan tog han de sju kakorna, tackade Gud för dem och bröt dem i bitar. Sedan gav han dem till lärjungarna, och de gav brödbitarna vidare till folket.
7 Man hittade dessutom några små fiskar, och Jesus välsignade också dem och bad sedan lärjungarna att dela ut dem.
8-9 Och alla åt tills de blev mätta. Sedan lät Jesus dem gå var och en till sitt. Det var omkring fyra tusen människor som var med och åt, och när resterna samlades upp efter måltiden visade det sig att det blev sju stora korgar över.
De religiösa ledarna begär ett tecken från himlen
10 Därefter steg Jesus i en båt och for till trakten kring Dalmanouta tillsammans med sina lärjungar.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®